"Fusk och  forskning"

I Svenska Dagbladet (5/2) finns en ledare under rubriken Fusk och forskning som säger något om sanningssökandets villkor i dagens Sverige:

"Inför varje verkligt eller påstått problem i samhället är den första åtgärden att tillsätta en utredning. Efter en anständig tids förlopp föreslår utredningen att missförhållandet - om sådant finnes - måste motverkas genom förstärkt utbildning.   Ett närmast vidunderligt fall av denna övertro på utbildning lämnas av den parlamentariska utredningen om forskaretik, under ledning av Barbro Westerholm(fp). Utredningen, eller rättare dess uppdragsgivare, har med bekymmer lagt märke till att det alltför ofta förekommit fusk inom forskningen. Vetenskapsmannen skall förvisso enligt en känd uppmaning söka sanningen ända in till helvetets port. Dock har det bevisligen hänt att han på vägen ofta vikit av i riktning mot professur eller nobelpris eller åtminstone större forskningsanslag genom att plagiera yngre medarbetares resultat eller frisera egna tabeller och protokoll.   Till sådant ofogs stävjande föreslår professor Westerholm och hennes medarbetare att det inrättas en särskild nämnd om sju personer, varav två domare och tre forskare. Det kan nog vara bra. Vad som alls inte är bra är däremot ett följdförslag: "Vi anser att utbildning i forskningsetik måste bli ett obligatoriskt inslag i forskarutbildningen."   Det står faktiskt så (DN Debatt 2/2). Intet tyder på att ordbehandlaren löpt fortare än tanken: till yttermera visso inskärpes nämligen att till den ändan "måste både lektorsresurser och professurer i tillämpad etik skapas liksom tvärvetenskapliga forskningsmiljöer där forskning i forskningsetik kan bedrivas".   Det kan vara värt att fundera ett ögonblick på vad dessa professorer skulle fundera på. Skulle de tala om för sina doktorander precis hur långt dessa skulle kunna gå i fråga om plagiat eller citatförvanskning eller protokollförfalskning utan påföljd inför den föreslagna nämnden med dess lärde bisittare?   Eller kan vi fortsättningsvis våga räkna med att det är som i professor Westerholms unga dagar - att det inte behövs någon professor, inte ens en lektor, för att tala om för en vuxen och ansvarig person vad som är stöld eller lögn eller förfalskning? "

Så långt SvD, som verkligen har lyckats beskriva det absurda i utredningsförslaget om forskaretik.

Men handlar inte detta om toppen av ett isberg?

Vad är det som gjort att forskningsfusk blivit vanligare?

Hur många forskare söker sanningen   "ända in till helvetets port"?

Vetenskapen har ett heroiskt förflutet från Galilei och framåt, under en tid då det fanns tydliga yttre motståndare i form av kyrkliga auktoriteter. Efter striden om Darwin på 1800-talet har det varit ganska lugnt på ytan, och forskning har varit en av de stora tillväxtbranscherna med ett i dag nästan oöverskådligt antal sysselsatta i alla världens hörn. Visst finns det motsättningar, både yttre och inre, men om dessa kan hanteras utan öppen konflikt gagnas "vetenskapssamhällets" fortsatta tillväxt. Intressenter står i kö för att vårda sina förbindelser med forskarna, dessa förvaltare av en makt som i vissa avseenden kan jämföras med kyrkans under medeltiden. Hur går det då med de gamla idealen? Stenrika industribranscher vill gärna stödja forskningen och väntar sig i gengäld ett hänsynsfullt bemötande. Tobaksindustrin har nu fått dra sig tillbaka, eftersom det blivit så uppenbart att den haft ett korrumperande inflytande. Men fortfarande är tendensen att en ökande andel av forskningspengarna kommer från givare (däribland statliga) som kan ha påtagligt intresse av att forskningsresultaten ser ut på ett visst sätt.

Torvald Gahlin är en stor humorist med ibland djup vardagvisdom. Det är kanske 40 år sedan jag såg hans bild av far och liten son och texten: "Far, skall man alltid säga sanningen? - Ja min son, om man inte kan hitta på något bättre". Det är ju inte särskilt smart att stjäla, ljuga eller fuska på det vetenskapliga området. Frågan är hur smart och lönsamt det är att i alla lägen gräva efter sanningar som kanske inte efterfrågas av någon betydelsefull kollega, och som kan göra sponsorerna ledsna om de kommer i dagen. Den lille gossen hos H.C. Andersen som vräkte ur sig att kejsaren var naken var kanske inte ämne till någon forskare av modernt snitt? Det finns en jättelik gråzon mellan att direkt fara med osanning och att vara helt styrd av sanningssökandet.

Mer att läsa DN Debatt 2/2 Hur medicinsk forskning avancerar Forskare varnar för Mobiltelefoner Etik åt makten - kvicksilver åt folket! ATT FINNA GENOM ATT INTE HITTA Dubbelblind Westerholm Okunskap om amalgam! Vem värjer sig mot kunskap? Unik klinisk dokumentation om amalgam

Det är faktiskt ingen konst att "hitta på något bättre" än att säga sanningen, och ibland är det ju också rätt att hålla inne med saker som kan göra en annan människa illa. Men vad händer om en verksamhet genomsyras av smartness och iver att ligga bra till hos de mäktiga, så att social framgång blir beroende av att man accepterar osanningar och undviker frågor som kan väcka omgivningens ogillande? Förr i världen förknippades sådant med hovkultur och skildrades med förakt. Den moderna vetenskapen väntar fortfarande på sin Molière. Den satirikern lär komma att bli uppfattad som mycket orättvis när han/hon dyker upp, eftersom det finns många forskare som känner sig fullkomligt hederliga och oskyldiga och väl också är det. Att en del av dem kanske varit gynnade i karriären av sin starka sociala fingertoppskänsla, som samtidigt dömt dem att syssla med okontroversiella problem, det är inte deras fel. Men satiren skall handla om systemet, och göra dess självmotsägelser tydliga.

Om det lönar sig för forskare att gå omvägar kring besvärliga sanningar måste vanligt folk börja fråga sig hur stor skillnaden är mellan forskare och politiker. Vetenskap förknippas med materiella förbättringar, vilket ju politiken gör allt mindre. Vetenskapen kan naturligtvis inte leva på gamla meriter särskilt länge. Föreställningen att forskning inte alls behöver utmana mäktiga intressen, utan kan göra stora framsteg på andra sätt är ett önsketänkande på gränsen till bedrägeri. Ny kunskap är ju inte något som kan planeras fram och sedan produceras av en besättning som lärt sig att sitta still i båten. Vem planerar för övrigt? Eller styr båten?

Erfarenheterna i andra länder av att beivra forskningsfusk är inte direkt uppmuntrande. Den som slår larm om fusk och bedrägeri råkar ofta värre ut än förövaren själv. Universiteten ställer inte sällan upp bakom den anklagade parten på ett överslätande sätt. Processerna blir långdragna och domineras av juridiska spetsfundigheter mer än av verklig omsorg om vetenskapens goda namn och rykte. Sådant är kanske oundvikligt när forskningsfusk behandlas som ett i första hand rättsligt problem, men samtidigt anar man ju hur bristen på verkligt gott samvete gör det svårt att sanera bort flagranta exempel på en sjuka som har sina rötter i systemet. Den som vill vetenskapen väl måste vara kritisk mot alla halvhjärtade åtgärder som bara handlar om att putsa på fasaden.

Per Dalén

Mer att läsa:

Konsensus som sanningskriterium

Samverkan mellan forskning och försäkringskassa och den "göteborgsanda" (konsensus) som tar luften ur patienterna

Medicinsk forskning och varför den kanske inte är den källa till verkliga kunskap och sanning vi ofta tror.

Kundanpassad forskning