KAMP FÖR SANNINGEN KAN BLI ARBETSSKADA
Forskarna tvistar om huruvida den elektromagnetiska strålningen från bland annat mobiltelefoner är skadlig. Men trots detta har Statens strålskyddsinstitut, SSI, tagit ställning för att strålningen är ofarlig. Den synen på frågan bygger på ett konsensustänkande som grundar sig i att en majoritet av forskarna i världen tycker så. Forskare som är olydiga och inte ställer upp på konsensustänkandet, utan går ut i medierna och varnar för att strålningen kan vara farlig, straffas av myndigheten genom förtal.
Statens strålskyddsinstitut är en expertmyndighet som har ansvar för strålskyddsfrågor i samhället. Deras uppgift är bland annat att se till att medborgarna inte utsätts för strålning i så höga halter att det är skadligt. Men myndigheten som ska skydda medborgarna använder ett konsensustänkande där man inte slår larm förrän myndigheten och de flesta forskare har kommit fram till en gemensam uppfattning i en viss fråga.
Detta för med sig att det kan ta lång tid innan medborgarna från officiellt håll får reda på att något är farligt. Men problemet är inte bara att myndigheten inte aktivt arbetar för att allmänheten informeras på ett tidigt stadium utan också till viss del motarbetar andra som går ut och larmar. Ett exempel är att SSI i skrift har förtalat forskare som Olle Johansson, som i stället för att tiga går ut och säger som det är: att det inte finns något som säger att strålningen är ofarlig. Konsekvensen av SSI:s agerande skulle i värsta fall kunna bli att människor utsätts för ett eventuellt skadligt experiment i väntan på att myndigheten kommer fram till ett konsensusbeslut.
Samsyn på arbetsskador
Men även i bedömningen av när en arbetsskada ska klassas som en arbetsskada av ansvariga myndigheter finns en konsensussyn.
Klas Åmark som är professor i modern historia vid Stockholms universitet, förklarar att även om det formellt sett är Arbetarskyddsstyrelsen och Riksförsäkringsverket som fattar beslut om arbetsskador så har inte en skada blivit klassad som arbetsskada under större delen av 1900-talet om det inte rått en samsyn mellan näringsliv, fack och staten. Denna förlikningssyn har gjort att svensk industri kunnat rulla på ostört, tillväxten har inte hotats. Men de arbetsskadade som inte fått sjukdomen klassad som en arbetsskada har fått betala med sitt lidande i väntan på att de tre parterna ska komma överens.
Klas Åmark framhåller att det också finns en koppling mellan konsensussynen inom SSI vad gäller forskning och synen på arbetsskador. Myndigheten har genom sitt agerande och samförståndspolitiken fördröjt publicering av forskningsresultat som sedan kunnat ligga till grund för att besluta om arbetsskada, menar han.
Asbest skadlig efter 46 år
Klas Åmark var med och skrev boken "Makt och arbetsskador under 1900-talet", som kom ut 1990. I boken undersökte han hur lång tid det tar innan en sjukdom orsakad av något i arbetslivet blir en arbetsskada i ansvariga myndigheters ögon. Ett exempel är asbest som hade en 46-årig process från det att det första dödsfallet orsakat av asbest inträffade 1907 tills asbestskador klassades som arbetsskador av myndigheterna 1953.
Han granskade också den historiska processen för dem som blivit sjuka av lösningsmedel i färger och de som sade sig vara elöverkänsliga för bland annat bildskärmar. När boken kom 1990 pågick just debatten om bildskärmsskador och många kämpade för att få dem klassade som arbetsskador. De elöverkänsliga och de forskare som undersökte huruvida elektromagnetiska fält kunde orsaka biologiska skador på människor välkomnade speciellt kapitel tre i boken, där Klas Åmark beskrev utvecklingen för en arbetsskada: från att några få personer hävdar att de får besvär till att användningen av det som orsakar skadan ökar och antalet anställda som får problem ökar.
Forskare fryses ut
Under tiden som fler och fler blir sjuka börjar det komma enstaka forskningsrapporter som visar att skador eller sjukdomar kan förekomma. Misstankar bland vissa forskare och experter börjar dyka upp, men dessa tillbakavisas av myndigheter, näringsliv och deras intresseorganisationer genom till exempel utfrysning av kritiska forskare. Efter ett visst antal år med mer och mer forskning och skador kan inte myndigheter och näringsliv hålla emot längre, utan accepterar fenomenet som en arbetsskada.
Klas Åmark anser att detta utvecklingsmönster, med vissa olikheter, går att överföra till synen på elöverkänslighet. Forskningen om elöverkänslighet har pågått i relativt stor skala i cirka 15 år, men än så länge är det bara ett fåtal fall i lokala försäkringskassor som fått det klassat som arbetsskada. Men efter det har Riksförsäkringsverket, som är det högsta organ där man som enskild kan överklaga en arbetsskadefråga, 1994 gett ett pilotfall avslag och gjort det i princip omöjligt för den skadade att få det klassat som arbetsskada.
Majoriteten av myndigheter, försäkringskassor och forskare har nämligen ansett att elöverkänslighet har mer med personernas psyke än med de elektromagnetiska fälten att göra.
Lättare i USA
Som elöverkänslig kan det enligt Klas Åmark vara lättare att få sin skada klassad som arbetsskada i USA eftersom den amerikanska staten i allmänhet är tuffare än den svenska mot företag. Man har också där en helt annan tradition än i Sverige av att låta tvisten avgöras i domstol i stället för med förlikning.
- Där slutar det med en vinnare och en förlorare, säger Klas Åmark.
Den amerikanska staten är, enligt honom, beredd att krossa stora företag som Microsoft som de tycker har fått en monopolställning eller en cigarettillverkare som de tycker har orsakat många cancerfall som amerikanska staten får betala.
- Men jag tror att det är otänkbart att Sverige till exempel skulle åtala Ericsson för att strålning ger negativa effekter, säger Klas Åmark.
Han framhåller att det kanske inte dröjer så länge innan vi får se processer mellan mobiltelefonföretag och personer som säger sig ha fått skador. Anledningen är att FDA, Food and Drug administration, den amerikanska myndigheten som ser till medborgarnas bästa bland annat när det gäller hälsa, för en vecka sedan sa att de kommer att ställa högre krav på mobiltelefontillverkarna.
Elöverkänslighet och SSI
Hur långt har vi då kommit på vägen till att elöverkänslighet ska klassas som en arbetsskada? Enligt Klas Åmark kan drabbade och forskare som hävdar att en faktor orsakar sjukdom bli utsatta för ett förnekande och nonchalerande från myndigheter och andra forskare som har en annan uppfattning i frågan. Eftersom myndigheternas agerande mot forskare som går emot gängse uppfattning i frågan, är ett mått på hur långt ifrån acceptans en sjukdom är, får jag svaret på frågan till viss del från SSI.
När jag ringer upp Gösta Jonsson på SSI och ställer frågor där jag hänvisar till Olle Johanssons forskning om strålning och kunskap så lyser en närmast smutskastande attityd igenom hos Gösta Jonsson. Gösta Jonsson säger saker som "ja, ja, Olle Johansson spelar ju i en klass för sig".
Men när jag frågar honom vad han insinuerar blir det stopp. När jag vill veta SSI:s inställning till Olle Johansson och hans forskning hänvisas jag till ett svar som Lars-Erik Paulsson, laborator och myndighetsspecialist inom området icke-joniserande strålning på SSI, skrivit i SSI:s tidning Strålskyddsnytt i januari i år. Artikeln var ett svar på en debattartikel som Olle Johansson skrev den 2 december 1998 på DN-debatt.
I artikeln skriver Olle Johansson bland annat att det inte finns något som säger att mikrovågorna från mobiltelefoner skulle vara helt och hållet ofarliga. Tvärtom redogör han för en mängd forskning runt om i världen som pekar på samband mellan denna typ av strålning och olika sjukdomar -- alltifrån cancer, hjärnskador och högt blodtryck till sömnstörningar och astma. När det gäller mikrovågsstrålning riskerar vi dessutom att dra på oss skadliga nivåer utan att några varningssignaler uppkommer, menar han. "Risken finns att framtidens historiker kommer att fråga sig: varför vidtogs inga åtgärder i tid?" skriver han.
Tre myter
Apropå att det finns de som säger att det inte finns nog med vetenskapliga bevis för att till exempel strålning från mobiltelefoner skulle kunna vara skadligt skriver han: "En av tidens många myter är dock att frånvaron av objektiva fynd är detsamma som frånvaro av påverkan.
En annan sådan myt är att risk bara föreligger om effekterna är vetenskapligt säkerställda. En tredje medicinsk myt är den att det alltid finns en lägsta effektiv dos, dvs under en viss gräns finns inga effekter. Ingen av dessa myter har dock något vetenskapsteoretiskt stöd men används ofta ändå som löst utslängda påståenden i den allmänna debatten."
"Vilseleder läsarna"
Efter Olle Johanssons debattartikel skriver Lars-Erik Paulsson i januari ett svar i den egna tidningen Strålskyddsnytt. Lars-Erik Paulsson tycker bland annat att Olle Johansson för ensidigt tar upp forskning som talar för hans hypotes och att detta är orättvist mot läsarna.
Han skriver bland annat: "Myndigheterna och flertalet forskare företräder ett annat synsätt där den samlade erfarenheten och kunskapen vägs samman och där slutsatser och beslut grundar sig på konsensus, dvs en gemensam uppfattning"... "Olle Johansson skrämmer och vilseleder läsarna när han tar upp gränsvärden för mobitelefoner"..."Olle Johansson företräder, trots sin naturvetenskapliga skolning och forskarbakgrund ett ickevetenskapligt synsätt som betonar personlig uppfattning, känslor och omedelbarhet..."
Han avslutar sin text: "Svenska myndigheter arbetar seriöst med denna och näraliggande frågor. Den mytbildning som Olle Johansson talar om har ingen plats i vårt sätt att arbeta."
Paralleller med DDT
En som inte är förvånad över SSI:s sätt att bemöta Olle Johanssons varningar är Gunni Nordström. Hon och Carl von Scheele är förmodligen de journalister i Sverige som har bäst kunskap om elöverkänslighet. De har skrivit böckerna "Sjuk av bildskärm" och "Fältslaget om de elöverkänsliga". Hon anser att det går att dra tydliga paralleller mellan hur man behandlar Olle Johansson och hur man behandlade Rachel Carson som skrev "Tyst vår", boken där hon varnade för faran med DDT innan det var känt.
- Henne smutskastade de och försökte frysa ut genom att bland annat hävda att hon arbetade ovetenskapligt. Precis som i fallet med Olle Johansson. Men alla vet ju vem som fick rätt när det gäller DDT, säger Gunni Nordström.
Forskare marginaliseras
Även Klas Åmark är kritisk till SSI:s agerande mot Olle Johansson.
- Det som är obehagligt är att myndigheterna och de som har intresse av att allt pågår som vanligt försöker bli av med forskare som är kritiska genom att angripa dem eller försöka få det att framstå som att de är lite egensinniga och på så sätt marginalisera dem, säger Klas Åmark.
Han menar att det som kan inträffa när SSI går ut och säger att oliktänkande forskare är oseriösa, och snarar skapar myter än forskar, är att mainstreamvetenskapen upphöjs till en norm.
- Genom att säga att Olle Johansson är oseriös så upphöjer Lars-Erik Paulsson sin syn på vetenskapen till den slutgiltiga vetenskapen och sanningen. Detta agerande att stänga dörrarna för annan forskning och tänkande är ovetenskapligt. Vi måste ha ett system som uppmuntrar oliktänkande eftersom det är de forskare som går vid sidan om den gängse forskningen som kan driva vidare forskningen där de andra har kört fast, säger Klas Åmark.
Det finns ingen entydig forskning som säger att strålning från mobiltelefoner är ofarlig. Ändå har Lars-Erik Paulsson på SSI sagt att Olle Johansson är oseriös när han säger att det finns en risk med strålningen.
- Han kan ju ha rätt att den inte är ofarlig, men med den kunskap vi har nu finns det ingen risk. Vi har ingen egen expertkunskap utan bygger våra slutsatser på den information vi får från det internationella oberoende organet ICNIRP (International Commission on NonIonizing Radiation) och WHO som granskar de här frågorna. Inom dessa organisationer råder en samstämmighet om att det inte finns någon risk, säger Lars-Erik Paulsson.
Hur kommer man fram till den samstämmigheten. Vad gör man med kritikerna?
- Det går till så att man bedömer alla forskningsstudiers kvalitet. Om två tredjedelar hävdar en sak och en tredjedel hävdar en annan så går man på majoritetens linje.
Men genom att sedan gå ut och låtsas som att detta är sanningen är inte det ett ovetenskapligt agerande?
- Nej, det är hårklyverier att säga så. Vi måste agera efter verkligheten.
Men har inte ni som myndighet ett ansvar att berätta för medborgarna att det finns både forskning som pekar på att det kan vara ofarligt och farligt?
- Vi går inte ut och säger att det är ofarligt.
Men inte heller att det kan vara farligt?
- Nej, vi arbetar inte så.
Olle Johansson bygger sin artikel på sakargument, medan det i din förekommer personangrepp. Varför gör du så?
- Eftersom han i princip är ensam om att ha den ståndpunkten är det naturligt att det blir lite som ett personangrepp.
Men Olle Johansson hänvisar i sin artikel till sex forskarstudier i världen som stödjer hans tes att strålning kan ha en biologisk effekt.
- Det är oärligt av honom att bara ta upp studier som stöder hans hypotes och inte upplysa läsarna om att det finns andra uppfattningar inom området.
Men är problemet med Olle Johansson enligt dig att han har gått ut och varnat folk för att det finns en risk. I stället för att vara tyst och forska vidare och gå ut när han skaffat sig mer kunskap?
- Ja, det kan man säga. Han borde ha publicerat artiklar i vetenskapliga tidskrifter i stället för att gå ut i media och säga att det finns en risk. Problemet med Olle Johansson är att han går ut och gör stor sak av en studie och inte väntar på mer kunskap innan han larmar, säger Lars-Erik Paulsson.
Men att som du uppmana att inte gå ut i massmedia och berätta att det finns en risk är det rättvist mot medborgarna. Hör det tankesättet hemma i en demokrati?
- Ska han gå ut så borde han vara mer balanserad i sina uttalanden.
Du skriver att Olle Johansson sprider myter, skrämmer och missleder folk med sina uttalanden. Du skriver också att han företräder en icke-vetenskapligt synsätt. Om de som ger forskningsanslag läser dina artiklar kan det medföra att Olle Johansson inte får några forskningsanslag i fortsättningen. Som av en tillfällighet fick Olle Johansson för en kort tid sedan avslag på en forskningsansökan till Rådet för arbetslivsforskninng som är statligt och verkar under Näringsdepartementet. Men vad det beror på går inte att ta reda på eftersom den aktuella handläggaren är sjuk. Kan din artikel spela in?
- Det har aldrig varit min avsikt och jag tror inte att det jag har skrivit kan påverka hans möjligheter att få forskningsanslag. Sedan är jag inte ensam om den här uppfattningen vad gäller Olle Johansson. Olle Johansson har satt sig i den här situationen genom att agera provokativt, säger Lars-Erik Paulsson.
Men många av våra mest framstående forskare, till exempel många nobelpristagare, Björn Gillberg och Rachel Carson har upplevts som provokativa och motarbetats innan de fått rätt. Ser du ingen fara med ditt beteende?
- Myndigheter och forskare har olika roller och så är det.
Du skriver bland annat att han har ett ickevetenskapligt synsätt. Hur kan du säga så om någon som har publicerat cirka 500 artiklar i bland annat Science och Nature. Antal publicerade artiklar är ju ett mått på en forskares vetenskapliga tyngd?
- 495 av dem handlar inte om elektromagnetiska fält. Man måste kunna säga att han saknar ett ickevetenskapligt synsätt när han inte väger in den sammanlagda forskningen på området innan han går ut i media och larmar, säger Lars-Erik Paulsson.
Klas Åmark hävdar att det finns ett liknande konsensustänkande när det gäller arbetsskador och forskningen hos till exempel er. Anser du att det sambandet finns?
- Ja det finns ett samband. Men att vi söker konsensus innan vi agerar gäller inte bara mobiltelefonfrågan utan andra frågor och så agerar även andra myndigheter. Det är ett arbetssätt.
Kenneth Samuelsson
©
I
dagens (3/11) understreckare i Svenska Dagbladet
skriver fil dr Johan Lundberg att "[s]jälva poängen med forskning är ju -- banalt uttryckt -- att man inte vet vad man ska komma fram till."
Det är ganska många av dagens medicinska forskare som inte helhjärtat ställer upp på detta. Bland annat finns det en stadig efterfrågan på forskning som i fråga om design och utförande gör ett helt professionellt intryck, men som med nästan 100% säkerhet kan väntas utmynna i slutsatser som inte stör sponsorernas verksamhet, antingen det gäller mobiltelefoner, amalgamfyllningar eller något annat. Allt sådant som publiceras i respektabla tidskrifter kan sedan läggas på högen av rapporter som stöder en ifrågasatt verksamhet. Det spelar ingen roll om undersökningen nästan kopierar någon som tidigare kommit fram till samma oförargliga resultat. I slutändan är det också antalet "pek" i högen som räknas när ett intresse ska försvaras.