Marianne Wiksten-Brinell jobbar på universitetsförvaltningen i Göteborg. Hon blev först överkänslig för elektriska apparater med de sedvanliga symptomen, och senare mycket sjuk i mitten av 90-talet. Universitetsledningen var förstående, och försökte åtgärda problemen genom att sanera administrationslokalerna. Marianne var långt ifrån ensam om att känna besvär av modern kontorselektronik. Så man anordnade flera möten med inbjudna experter som föreläste och informerade om strålningsriskerna.

Trots att man hade en beredskap, och en förstående arbetsgivare fanns det på samma gång en yttre, men mycket väl organiserad skepsis. Den hade sitt säte vid den yrkesmedicinska kliniken i Göteborg, dit en rad förtvivlade människor hade begett sig i hopp om att få någon hjälp för sina besvär. I bästa fall blev de vänligt bemötta utan att något särskilt sedan inträffade, i värsta fall blev de remitterade vidare till en psykolog hade yrkesmedicinarnas och försäkringskassans uppdrag att vrida "elfobierna" rätt på något sätt. Under hot om att sjukersättningen annars skulle dras in tvingades patienterna att sitta av ett antal "terapi"-timmar för att "korrigera sitt tänkande" och börja "tänka positivt".

 
"Gällande" forskning

Vid ett möte deltog den yrkesmedicinska klinikens representanter med dess specialist, överläkare Ralph Nilsson, för att föreläsa om de senaste forskningsrönen på de elektromagnetiska fältens hälsopåverkan. I den stora aulan, som var fullproppad av universitets personal förklarade Ralph Nilsson att "forskningen" inte har kunnat påvisa några negativa effekter på människor från elekriciteten. Han visade väldigt många overheadbilder men möttes av en under tiden allt kyligare publik. Några i forskning vältränade åhörare ställde sedan några enkla, grundläggande frågor om hur den där "elforskningen" ("är den enig, säger den en sak?" osv) egentligen hade gått till. Svaren från yrkesmedicinarna var dunkla och mycket oprecisa. Jodå, det fanns olika slags forskningsresultat, men endast en gällande forskning medgav man. Vilket förstås omedelbart gav upphov till ett fördubblat antal följdfrågor. Och så där höll det på tills den utmätta tiden hade förbrukats. Ingen människa hade blivit något klarare av den här föreläsningen, och de församlade skingrades med ett stort antal nya frågetecken om den här mystiska åkomman. Ett stort frågetecken satte många för den vetenskapliga kompetens för den yrkesmedicinska kliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

 
Kompakt motstånd - eller konsensus

Men för Marianne var det svårt. Ty inte endast yrkesmedicin tvivlade på hennes besvär. Också sjukkassan gjorde det. Hon var sjukskriven långa tider och kassan vägrade henne sjukersättning trots att flera läkare, bland annat Bo Nilsson i Uddevalla, hade klassat hennes besvär, på samma sätt som arbetsgivaren hade gjort: elöverkänslig.

En överenskommelse på annat håll -"konsensus" - anfördes nu av den lokala göteborgsalliansen mellan Försäkringskassan och av yrkesmedicin - expanderad till hela västsverige, ja närapå hela landet, skulle det visa sig.

Kassans försäkringsläkare Peter Dahl, en mycket flitigt extraknäckande man, till och med personalen på hans ordinarie arbetsplats hade uppenbara besvär att hålla reda på var han för tillfället genomförde sina försäkringskonsultationer, skrev dock i klartext vad det handlade om:

"Vid möte i Uddevalla den 29 augusti 1996 för västsvenska försäkringsläkare framkom ett totalt konsensus/total samstämmighet att inte acceptera elöverkänslighet som en diagnos som skulle vara sjukpenninggrundande."

Han konstaterade också ett beklagansvärt faktum:

"Det framkommer av tidigare vid kassan kända handlingar att elsaneringen på arbetsplatsen Göteborgs Universitet har varit mycket omfattande och den försäkrade utför i dag inte arbetsuppgifter vid dator utan enbart manuella."
(Utlåtande från försäkringskassan i Gbg den 12/9-96 )

Att "manuella" arbetsuppgifter försiggår i en elektrisk miljö som omfattas av lysrör, mobiltelefoner, faxapparater med mera ingår tydligen inte i försäkringsläkare Peter Dahls uppenbarligen mycket begränsade föreställningsvärld.

Men ärendet var ömtåligt. Problemet fanns också på andra håll inom universitetet. Nu gällde det att mota "olle i grinden". Till skillnad från den mängd förtvivlade människor som nötte yrkesmedicinskas trappor och psykologens, så hade Marianne två ganska bastanta utlåtanden, ett sjukskrivningsintyg från Dr Nilssons i Uddevalla, och ett intyg från professor Per Arne Öckerman om yrsel, trötthet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, hudsveda och hudrodnad.

 
Kassans "sanningsförsäkringar"

Som en motvikt skrev därför också Göteborgskassans försäkringsöverläkare Göran Sigholm ett negativt yttrande. Med den självklara auktoritet varmed en försäkringsläkare som aldrig ser någon av de patienter som han skriver utlåtanden om så avfärdade han enkelt hela saken:

"De analyser som Dr Öckerman hänvisar till är ingen del medicinskt accepterade. De står för en obevisad teori och kan inte tillmätas bevisvärde inom sjukvård eller försäkring."

Göran Sigholm angrep även Dr Bo Nilsson:

"Då den medicinska utredningen är helt ofullständig finner jag att läkarna inte har gjort den helhetsbedömning av patientens situation som krävs. Utan denna helhetsbedömning är det inte möjligt att fastställa om den försäkrade på medicinsk grund har nedsatt funktion och därav följande nedsatt arbetsförmåga."

(Om Försäkringsöverläkare Sigholm hade läst Riksförsäkringsverkets instruktioner för försäkringsläkarna hade han förstått att Kassan har ett alldeles eget ansvar för att göra just en bedömning av "den försäkrades" arbetsförmåga. Tjänstefel av kassans chefsläkare i Göteborg alltså.)

Tjänstefelets karaktär blir knappast mindre av det avslutande Ps som Göran Sigholm gör sig skyldig till mot Marianne Wiksten-Brinell. I ett TILLÄGG (skrivet med versaler och fet stil), skriver han följande:

"Den försäkrade har i sitt svar hänvisat till Arbetarskyddsnämndens bok `Elöverkänslighet - hur hanterar vi det?´ 1995 s. 44-47. Avsnittet behandlar chefläkaren på Stockholmskassans syn på elöverkänslighet. Jag vill därvid påpeka att samma försäkringsöverläkare i uttalande 19960921 vad gäller rörelseapparatens besvär har ställt sig bakom att det medicinska underlaget skall baseras på vedertagen, nu existerande och allmänt accepterad medicinsk kunskap."

Göran Sigholm 96-10-01

(Särskilt utlåtande om förslag till att dra in sjukpenningen för Marianne Wiksten, av Försäkringsöverläkare)

Hur tänker chefsläkare Sigholm? Jag intervjuade honom senare, och särskilt glad var han heller inte när jag dessutom tvingade honom att diarieföra intervjun, men ändå: historien kan läsas också på Internet, se: http://vest.gu.se/~bosse/Mercury/sv/Aberg/Intervjuer/sigholm.html

Det var bara det, att Göran Sigholm satte en bluff på pappret. Eller på ett mera lagtekniskt språk:osant intygande.

 
Svar på tal

Ty när Chefsöverläkare Christina Eliasch vid Försäkringskassan i Stockholm sedermera uppmärksammades på vad kollegan i Göteborg anfört om henne som chefsläkare och om det där "konsensusbeslutet" i Uddevalla, så svarade hon rappt:

"Det är helt riktigt att jag tillsammans med samtliga försäkringsläkare i Sverige skrev under ett konsensusuttalande om att man på området ryggbesvär inte kan göra korrekta bedömningar utan fylliga underlag i form av läkarintyg.

Men - och det är ett stort MEN! jag har mina tolkningar av vad som är vedertagen, nu existerande och allmänt accepterad medicinsk kunskap och förbehåller mig att se litet längre än till den s.k. `västkustortopedin´som emanerar ur den Nachemsonska kliniken vid Sahlgrenska. (Sigholm är ortopedkirurg, min anm. JÅ) T.ex. sneglar jag i likhet med allt fler läkare i Sverige på Håkan Johanssons i Umeå internationella neurofysiologiska forskning liksom på de amerikanska fynden kring hur miljöämnen via immunologisk retning kan ge förändringar av såväl hormoner som hjärnans processorkapacitet och direkt även kan förändra smärtreceptionen. Att ortopedkirurger skulle sitta på sanningen om ryggvård får nog anses som överspelat. Utan att definiera vilken medicinsk kunskap han tänker på kan Sigholm svårligen påstå att jag genom undertecknandet skulle ha bundit mig för någon syn som är gemensam med hans.

Vad gäller elöverkänslighet så diskuterades detta ej vid konsensusmötet! Den västsvenska försäkringsläkargruppen har (…) ej befogenhet att utesluta elöverkänslighet från de sjukdomar vilka kan ha sjukpenningrätt. Det är alltid graden av påverkan i det enskilda fallet som avgör i vad mån arbetsförmågan måste anses påverkad av medicinska faktorer. (min kursivering här, JÅ). Lagens rekvisit är således medicinska faktorer - inte `vetenskapligt bevisade medicinska faktorer´. Och vid sjukdom som i medicinsk behandling har oklara beståndsdelar/orsaker är det den kliniska bilden som skall avgöra. Jag har i dag kollat med RFV:s chefsläkare Rickard Morawski att man vid RFV (Riksförsäkringsverket, min anm. JÅ) håller fast vid denna princip. Svaret var JA!"

(ur brev från Försäkringskassan i Stockholms Län, Chefsöverläkare Christina Eliasch 97-02-17 till L. Södergren Gbg).

 
Från öster och norr sveper friska vindar ner mot Västra Götaland

Avslutningsvis. Det är inte bara den svårt sjuka Marianne Wiksten-Brinell som på detta regelvidriga sätt har blivit slagen i huvudet med den här överenskommelsen, eller "konsensus", om att sortera ut människor som har besvär från de elektromagnetiska fälten från samhällets trygghetsnät, det här maktövergreppet har många andra runt om i landet också fått känna av. Men det finns, Gudskelov, skillnader mellan kassorna också. På en försäkringskassa i norra Sverige, som hade minst en svårt elöverkänslig kassamedarbetare, bemöttes de elöverkänsliga både med respekt och bibehållen sjukpenning.

"Göteborgsandan", den syrefattiga, den är fortfarande mycket geografiskt spridd. Enligt vad jag erfar från välunderättat håll vid SMHI är det dock endast en tidsfråga tills den är helt skingrad, eller som Torgny Segerstedt en gång så träffande skrev: NÄR STORMEN KLARNAT SIKTEN!

 
JAN ÅBERG