Själv var jag på 60-talet laborator i livsmedelstoxikologi och i ett par år på 7O-talet professor på Statens livsmedelsverk, innan jag flyttade till läkemedelsföretaget Kabi. Jag hann lära mig om metylkvicksilver i fisk och om bedömning av biverkningar från läkemedel. Nu är jag pensionerad och verksam inom Tandvårdsskadeförbundet och är alltså dubbelt komprometterad i Jacobssons ögon.

Jag är helt övertygad om att amalgamfyllningar i tänderna har förgiftat många människor. Amalgam avger elementärt kvicksilver som tas upp både direkt genom munslemhinnan och genom inandning. Kvicksilver är giftigt, och förgiftningen ger många olika symtom. eller som Jacobsson skriver, "en ospecifik och mycket varierande symtomatologi". Detta gäller många förgiftningar. Titta t ex på olika läkemedel i FASS. Indometacin ståtar med ett hundratal biverkningar, Emgesan med en enda (diarré). Guldpreparat för behandling av reumatoid artrit upptar ett 20-tal biverkningar, närmast av allergisk natur.

För ett par år sedan publicerade jag en sammanställning av symtom hos 245 amalgampatienter som rapporterats i litteraturen från 1844 till 1993. Symtomen stämde överens med dem som Kussmaul 1861 fann hos kvicksilverförgiftade spegelbeläggare. I bägge fallen dominerade symtom från nervsystemet - huvudvärk, trötthet, yrsel, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter. Patienterna är därför lockande objekt för utövare av psykiatri och psykosomatik, men blir de bättre?

Användningen av amalgam i tandvården har genom åren ståndaktigt försvarats av flera företrädare för Universitetet i Umeå, främst två seniora professorer - med gemensamt efternamn - vid Tandläkarhögskolan. Men samtidigt råkar det vara så att en lång rad vetenskapliga rapporter från Umeå faktiskt talar för att amalgam - och guld - i tänderna innebär en klar hälsorisk. Nedanstående studier härstammar alla från Universitetet i Umeå.

Bengt Lindqvist, tidigare överläkare på medicin, föreslog 1986 i Läkartidningen att "oral galvanism" kunde bero på en rubbning av immunförsvaret. Hos 17 av 32 amalgampatienter fann han förhöjda titrar av antikroppar mot thyreoglobulin, och cytologi av nålbiopsier tydde på thyroidit. Tio år senare rapporterade Lindqvist & Mörnstad förhöjda antikroppstitrar mot glomerulär basalmembran och vissa thyroidea-antigen, och titrarna sjönk efter bortborrning av amalgam.

Ulf Stenrian och Maud Bergman på Tandläkarhögskolan undersökte 151 patienter med symtom som kunde tänkas bero på tandlagningsmaterial. I lapptest reagerade 21 mot nickel, 12 mot kvicksilver. Tolv reagerade mot guld, och 11 av dessa hade både amalgam och guld i tänderna. Flertalet patienter med förändringar i munslemhinnan hade både amalgam och guld i tänderna.

Tandläkaren Margareta Molin studerade i sin avhandling 1990 koncentrationen av kvicksilver i olika kroppsvätskor. Hon fann en måttlig ökning av kvicksilverhalten i urin hos åtta personer tre månader efter insättning av amalgamfyllningar. De hade tidigare inte haft något amalgam. - I en annan studie lät hon avlägsna amalgamfyllningar på 10 "friska" försökspersoner. Deras kvicksilverhalt i plasma korrelerade tämligen väl med antalet amalgamytor. Alla fyllningar borrades bort på en och samma dag, under vattenkylning och med vacuumsug, men utan kofferdam (skyddande gummiduk runt tänderna). Amalgamet täckte mellan 8 och 42 tandytor, så det var rätt mycket, och risken finns alltid att man andas in eller sväljer kvicksilver under borrningen. Ett dygn senare hade kvicksilverhalten i plasma följdriktigt ökat 3-4 gånger, men sjönk sedan gradvis, och var efter 12 månader endast hälften så hög som före bortborrningen.

Senare avlägsnades amalgamfyllningar på 18 personer på precis samma sätt, men nu dessutom med användning av kofferdam. Hos denna grupp ökade kvicksilver i plasma signifikant mindre än i den tidigare gruppen. Dessa resultat erhölls i samarbete med Anders Berglund och presenterades i juni i år på en kvicksilverkonferens på Färöarna. Liknande resultat, men på färre patienter, presenterades samma dag av Stefan Halbach från Tyskland. Kofferdam bör alltså användas vid urborrning av metaller i tänderna.

Hos de 10 personer där amalgam borrades bort utan kofferdamskydd fick två personer reaktioner efteråt. Den som hade mest amalgam (42 ytor) fick efter 18 timmar svår yrsel, som varade i 4 timmar. Den andra (med 36 amalgamytor) fick efter 8 timmar svåra kräkningsattacker, som varade några timmar. Två av tio tidigare friska personer fick alltså ordentliga reaktioner efter bortborrning av amalgam.

Hos personer som redan är sjuka av sitt amalgam är risken för reaktioner ännu större. Detta framkom i en rapport 1992 av Göran Anneroth med flera vid Tandläkarhögskolan och Berndt Stegmayr vid medicinkliniken. De behandlade 10 amalgampatienter med diverse symtom, av vilka ledvärk var vanligast (7 patienter). Hos alla patienter avlägsnades en enda stor fyllning (3 ytor) på en kindtand - utan kofferdamskydd. Efteråt angav 8 av de 10 patienterna nya eller svårare symtom, och 4 behövde medicinsk värd. En patient fick en aseptisk artrit i en fotled, en fick hjärtlungbesvär, en fick infiltrat i munslemhinnan som förbättrades efter cortison. Hos 6 patienter ökade beta-2-mikroglobulin i urinen, tydande på påverkan på njurtubuli.

Från Umeå (Mörnstad, Keivens och Anders Wänman) publicerades i Tandläkartidningen 1994 en enkätstudie bland medlemmar i Tandvårdsskadeförbundet i Västerbotten. 132 amalgampatienter, som hade fått sitt amalgam avlägsnat och nöjaktig fyllt i ett speciellt formulär, uppvisade mycket kraftiga förbättringar i ett stort antal symtom. Många hade blivit av med enstaka symtom helt och hållet, och en individ hade blivit av med alla symtom.. Många patienter hade haft reaktioner i direkt anslutning till urborrnigarna av amalgam.

Bo och Brita Nilsson studerade exponering för kvicksilver och hälsotillstånd hos tandvårdspersonal i Västerbotten 1986. De fann ökad prevalens av trötthet, ångest, tremor, dåligt korttidsminne samt minskad aptit i jämförelse med kontroller (familjemedlemmar motsvarande ålder). De fann ingen överensstämmelse mellan symtom och kvicksilverhalter i urin, men kvicksilver i urinen ger ingen indikation om kvicksilverhalten i nervsystemet.

Inte från någon annat lärosäte, som jag känner till, har man publicerat så mycket klinisk forskning på amalgam som i Umeå. I sina slutsatser har forskarna varit mycket konservativa eller rent av negativa. Men sammantaget pekar alla resultaten från Umeå på amalgam som en toxisk faktor av betydelse: efter insättning av amalgamfyllningar långsam men signifikant förhöjning av kvicksilver i urin; efter bortborrning av amalgam snabb förhöjning av kvicksilver i plasma med senare sänkning till mycket lägre halter; positiva lapptest för kvicksilver och guld hos patienter med amalgam och guld i tänderna; förändringar i munslemhinnan hos patienter med amalgam; reaktioner i samband med urborrning; förbättringar av många symtom längre tid efter bortborrnin av amalgam; kvicksilverrelaterade symtom hos tandvårdspersonal. Det är verkligen imponerande. Även på området el-allergi bedrivs forskning i Umeå, nämligen på Arbetslivsinstitutet.

Mot bakgrund av all denna forskning vid Umeå Universitet är Lars Jacobsons inlägg inte trovärdigt. Enligt Jacobsons "finns också ett intensivt förnekande av psykosocial problematik hos de drabbade, vilket i sig är ett symtom med ett eget förklaringsvärde". Jacobson utgår från att doktorn alltid har rätt. Men i slutändan är det patienten som vet om han får rätt diagnos ocb behandling.

Jag tror att den yngre generationen forskare i Umeå kommer att öppet erkänna amalgam som en orsak till sjukdom. Sedan gäller det att övertyga läkarkåren och att få läkarna att inkludera inte bara alkohol och tobak i anamnesen över externa exponeringar, utan även amalgam och metaller i allmänhet. Som pensionär har jag haft tid och tur att samarbeta med en kunnig tandläkare. Jag har fått se allt amalgam patienterna har i tänderna, ibland i direkt kontakt med tandköttet, ibland gömt under guld, porslin eller kompositer och ibland i direkt kontakt med guld eller mässingsstift. Den våldsamma korrosion detta leder till kan inte undgå att påverka kroppen.

Fredrik Berglund
Pensionerad professor