MEDTAG ÖVERFALLSLARM VID BESÖK PÅ HUDDINGE SJUKHUS!

 
"PATIENTOMBUDSMAN" står det på en liten anspråkslös skylt alldeles till vänster innanför entrédörrarna på Huddinge Sjukhus. Vid glasfönstren under skylten finns några skjutluckor, där man kan tala med personalen. Det här ligger litet vid sidan av den övriga sjukhusverksamheten, liksom för att markera en självständighet. En gammal dam sticker in huvudet genom luckan. Hon hör dåligt, har tappat sin patientbricka och frågar nu skrikande vad hon ska ta sig till.

  -Ja, det är gott och väl att patienternas intresse är tillgodosett redan i entrén, tänker jag. Patientombudsmannen tar hand om ens problem direkt när man sätter sin fot på sjukhuset.

En stund senare kommer jag fram till avdelningen för njurmedicin. Där sitter sekreteraren i Etiska kommittén vid Huddinge Sjukhus, Ann Hellström. Jag är ute efter några forskningsansökningar till kommittén. Hellström plockar fram dem. Hon ger dem till mig, men tar omedelbart tillbaka en av dem: -Nej, den här går inte. Den är hemligstämplad!
(Det är en ansökan från Birgitta Kolmodin-Hedman och Lena Hillert om forskning på elöverkänsliga vid centrum för miljömedicin vid HS som jag inte får se.) -Hemligstämplad? -Ja, på begäran av sökanden! (Kolmodin-Hedman, Hillert m.fl.)

Jag begär prövning av hemligstämpeln, och en så kallad besvärshänvisning men sekreteraren vet nu inte hur man kan göra. Jag står på mig och redogör för proceduren. Efter ett tag får jag ett skriftligt besked som kan överklagas och med det i handen går jag iväg för att skriva överklagandet. (Begär alltid skriftliga beslut. Muntliga besked kan inte överklagas.)

Nu kan Patientombudsmannen vara gott att ha som stöd! Tillbaka ut till entrén igen. Patientombudsmannen är ute på något viktigt ärende, men jag förklarar mitt ärende för en kontorist i luckan och frågar om jag kan få låna ordbehandlaren för att skriva ett överklagande samt faxa det samma till Kammarrätten. Det går bra. Jag släpps in och skriver några rader med en begäran om att hemligstämpeln upphävs och faxar sedan över skrivelsen till Kammarrätten i Stockholms län. Jag tackar kontoristen och går ut genom dörren. I dörren möter jag två kvinnor. Jag har knappt kommit ut innan de två kvinnorna småspringande är i kapp mig. Det är de bägge Patientombudsmännen. De frågar nervöst vad jag har gjort inne i deras lokaler. Jag svarar att jag skrivit överklagande och faxat - i fullt samförstånd med kontoristen för övrigt.
  -Kan jag få se vad det är som du har faxat! frågar den ena av ombudsmännen uppfordrande. -Nej, varför då? Jag har överklagat ett beslut från sjukhusets etiska kommitté och det är väl min sak hur jag formulerar mitt överklagande till Kammarrätte? Är ni intresserade av sakfrågan så kontakta sekreteraren i den etiska kommittén för att hjälpa till att trycka på där.
  -Men vad har du skrivit?! säger chefspatientombudsmannen och grabbar tag i mina papper. Och hon börjar att slita pappren ur handen på mig!
SLÄPP! ropar jag chockat och sliter åt mig pappersbunten.

Mer att läsa Människan eller staten Patienter kräver miljoner RFV och Tranås anstalten "EXPERTERNA" en intervju med ”expertgruppens” ordförande Kerstin Hagenfält B-LAG MED GLOBALA ANSPRÅK Om bl.a. Lena Hillert vid Huddingekliniken, och hur de bedriver sin forskning och opinionsbildning! Vem värjer sig mot kunskap? Övergrepp inom sjukvården

När jag sedan går rakt ut genom entrén känner jag hur de bägge patientombudsmännens ilskna blickar bränner i nacken. Vilka ormar! Kanske snor de också patientbrickor från gamla damer som inte orkar hålla emot…

(En möjlig förklaring till den uppjagade stämningen som rådde kan möjligen sökas i att TV 2:s "Rapport" strax innan hade varit på sjukhuset och gjort reportage om olagliga livmoderexperiment vid sjukhuset. Omdömet hos sjukhusets etiska kommitté var för dagen i allra högsta grad i rampljuset, så att säga. Möjligen kan patientombudsmännen ha fått för sig att undertecknad var ute och på något sätt "snokade" i den frågan. Av de båda ombudsmännen uppträdande misstänker jag att deras ställning är försedd också med starka förbehåll om att försvara sjukhusets heder och goda rykte…)

Sens moral: Genom entrén till Huddinge Sjukhus ska man gå stilla och lugnt och fram för allt rakt fram. Snegla inte åt vänster utan passera Patientombudsmannen med bestämda steg. Besöker du etisk kommitté ska du vara förberedd på omoraliska principer, och vara påläst om offentlighetsprincipen. Men oavsett vad som sedan händer i umgänget med annan personal inne på sjukhuset: Gå samma väg rakt ut utan att stanna framför Patientombudsmannens expedition! Har du överfallslarm så tag fram det och bär det synligt innan du går ut genom dörrarna.

 
Jan Åberg

PS :
Detta med ombudsmän är en mycket svensk företeelse. Det finns ombudsmän för snart sagt allt: PO (Patient resp. Press), DO, BO, JO, MO… De bygger sin existens på föreställningen om att vi svaga medborgare behöver starka företrädare som för vår talan i samhället. Ibland är konsekvenserna av det här synsättet absurda. En enskild människa som argumenterar för en viss sak bedöms inte enbart utifrån argumenten - vem tror hon att hon är egentligen? - utan ifrån vad eller vilka intressen som hon representerar. Dagens Nyheter som kallar sig "oberoende" liberal har till exempel inrättat halva sidan fyra för en "DEBATT"-avdelning för just Representanter och Ombud. Här kan fackpampar, politikerpampar, forskningspampar och andra röststarka intressenter uttrycka sig både arvoderat och oförblommerat. Varför enskilda individer icke göre sig besvär här. Ty de representera inga vidare universella intressen, så att säga.

På samma sätt som Ombud ibland har en falsk ställning förhöll det sig med de Förtroendeläkare som Försäkringskassan anlitade. De hade uppenbarligen arbetsgivarens förtroende, de fick sin lön därifrån. Men förtroendet från "De försäkrade" var ofta diskutabelt. Därför kallar Kassan numera sina doktorer för "försäkringsläkare". Med det vill man väl markera att det hela idag inte längre handlar om vare sig medicinska, humana eller etiska frågor - utan enbart om försäkringsjuridiska spörsmål. Till en sådan försäkringsexpert beger man sig på egen risk, om man mot förmodan får träffa honom.

Svenska medborgare bör ha ett obrottsligt förtroende för myndigheter och ombudsmän och experter.

Störst förtroende numera har jag dock för mitt akustiska överfallslarm!

Df (den försäkrade)