Jag skriver till Dig i din egenskap av att vara förtroendevald
styrelseledamot av Uppsala Akademiska Sjukhus. Att vara förtroendevald
innebär att åtnjuta förtroendet av att företräda de som väljer. I vissa
fall sträcker sig dock uppdraget som förtroendevald långt utöver att
enbart företräda sina väljare. Så är det i Ditt fall. Jag tillhör inte
din valmanskår men är likväl mycket beroende av vilka beslut Du är med
och fattar i ditt uppdrag som styrelseledamot.
När jag för ett och ett halvt år sedan fick provresultat som indikerade
kvicksilverförgiftning inledde jag en sanering. De första plomberna
togs ut med normala skyddsåtgärder med svåra biverkningar som följd.
Därefter fick min företagsläkare och tandläkare kontakt med
amalgamenheten vid akademiska sjukhuset i Uppsala. Sedan kunde resten
av amalgamplomberna saneras med större kunskap och under betydligt
effektivare skyddsåtgärder.
En stor del av min släkt bor sedan generationer i Kanada. Vid ett
samtal berättade jag för en av mina kusiner, som bor i staden Vernon i
västra Kanada, att jag sannolikt led av amalgamförgiftning. Han
uppsökte då stadens bibliotek och kunde senare berätta för mig att han
fått klart för sig att Sverige är en ledande nation när det gäller
kunskap om tungmetallsförgiftning. Den bästa kunskapen skulle också
finnas i universitetsstaden Uppsala. När han berättade detta kände jag
både stolthet och stor tillförsikt.
Jag är fortfarande gravt handikappad men många av mina tidigare symtom
har redan upphört. Det kommer dock att ta lång tid att bli återställd.
Under den tiden känns det tryggt att mina läkare har tillgång till den
kunskap som byggts upp i Uppsala. Det finns säkert många i min
situation som också behöver likartat stöd. Det är därför närmast med
bestörtning som jag fått klart för mig att amalgamenhetens existens är
hotad vid akademiska sjukhuset.
Amalgamenhetens har en oerhört stor betydelse inte bara för alla
patienter utan också alla tandläkare och läkare runt om i landet som är
beroende av den stora kunskap om och behandling av
tungmetallförgiftning mm som där finns. Insikten om tungmetaller som
orsak bakom många problem växer ständigt. Det kommer obönhörligen att
leda till en allt större efterfrågan på behandlingsråd och tjänster
från den kunniga personal som finns i Uppsala.
Att i det läget ifrågasätta verksamheten på det sätt som nu sker är
kränkande för alla parter. Det är kränkande i första hand för alla
patienter som behöver vård. Det är kränkande också för den personal som
inget hellre vill än att med rimliga förutsättningar kunna erbjuda den
behövliga omvårdnaden. Men det är också kränkande för den valmanskår
som satt sin tillit till Er som förtroendevald om ni skulle fatta
beslut som inte ligger i deras intresse.
Beslutsfattare har vanligtvis att ta ställning till olika förslag och
valmöjligheter. Ofta förekommer det i denna situation påverkan från
tjänstemän och allehanda intressenter. I en valsituation kan då ett
alternativ framstå som både enklare och lättare. Men det är långt ifrån
säkert att det är det enkla och lätta alternativet som är det rätta.
Till skillnad från tjänstemän och andra har ni ett ansvar för de beslut
som fattas. Det innebär att ni måste överväga inte bara vilka som skall
betjänas av beslutet utan också om beslutet är det rätta även
långsiktigt. Jag vill därför uppmana Dig att ta de beslut som erfordras
för att de läkare, tandläkare och andra som bistår oss som redan
drabbats får de resurser och det stöd som behövs för att vård- och
rehabiliteringsinsatserna skall bli effektiva.
Enligt min mening borde ni dessutom fatta beslut som säkerställer en
fortsatt kunskapsuppbyggnad när det gäller tungmetallers inverkan på
oss människor och som också säkerställer en fortsatt rådgivning till
läkare, tandvårdspersonal och patienter. I det sammanhanget skulle det
vara välkommet om ni även tog initiativ till förverkligandet av det
forskningscenter för biverkningar av dentala material som har stöd i
motionskrav från samtliga riksdagspartier.
Vi är många som förväntar oss att Du och Dina kollegor fattar sådana
beslut att Sverige och Uppsala även i framtiden kommer att kunna vara
ett föredöme när det gäller dessa viktiga och livsavgörande frågor.
Täby den 20 oktober 1999
Ivan Halvarsson