Tandläkare behöver Amalgamenheten
Det är uppenbart att förekomsten av tungmetaller och andra toxiska ämnen ökar i naturen. För att möta denna negativa utveckling är det viktigt att minska exponeringen från främst tungmetaller så långt det är möjligt. Detta är ett av de viktigaste motiven till att så många som möjligt borde få sina amalgamfyllningar sanerade under största möjliga säkerhet. Amalgamfyllningar består ju till hälften av kvicksilver som sannolikt utsöndras långsamt och under lång tid. Precis som
för allt annat kan man också utgå ifrån att människor i olika utsträckning är känsliga för den belastning som följer av denna utsöndring. En del får sannolikt mycket besvärande och påtagliga symtom.
Jag är en av de tandläkare som sedan flera år arbetar med metallfria alternativ när det gäller dentala material. Till min praktik på Sveavägen i Stockholm kommer i växande omfattning patienter som vill byta ut sina amalgamfyllningar. En del av dessa har ganska svåra neuromotoriska störningar. För dessa patienter är det mycket viktigt att optimera skyddet av patienten i samband med amalgamsaneringen. Vanligtvis har dock vi tandläkare varken tillräcklig kunskap eller tillräckligt bra utrustning för denna patientgrupp. Även om jag själv har ovanligt bra utrustning på min klinik och därutöver också är väl insatt i problematiken har jag likväl varit i behov av råd och stöd från den kunniga personal som finns på amalgamenheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Det har nu kommit till min kännedom att existensen är hotad för amalgamenheten. Enligt min mening är det bara ett tecken på att det i sjukhusets ledning saknas insikt om de verkliga behoven. Resurserna borde snarare förstärkas inom detta verksamhetsfält. Det skulle i sin tur kunna innebära stora besparingsmöjligheter inom andra områden. De samhällsekonomiska vinsterna skulle också sannolikt bli betydande. Därutöver skulle livskvaliteten för denna grupp svårbehandlade patienter öka påtagligt.
Det blir alltfler tandläkare som har höga ambitioner när det gäller att initiativ för att minimera riskerna för patienterna. För att kunna fullfölja en sådan ambition erfordras kontinuerlig tillgång till information om de senaste rönen. Såvitt jag kan bedöma så finns den bästa kunskapen om dessa viktiga frågor att tillgå i Uppsala på amalgamenheten och vid det metallbiologiska kompetenscentret.
Se därför till att verksamheten inte bara räddas utan utvecklas !
Noran DeBasso
