Ska Amalgamenheten i Uppsala tillåtas dö?
Man rubbar inte gällande världsordningar över en natt och utan motstånd. Den erfarenheten har gjorts av många banbrytare. Låt mig påminna om några.
Galileo Galilei tvingades i början av 1600-talet under hot om avrättning att ta tillbaka sitt påstående om att jorden roterar kring solen. Hans budskap hotade den tidens katolska världsordning.
Georg Simon Ohm formulerade vid mitten av 1800-talet sin lag om hur elektrisk spänning förhåller sig till strömstyrka och motstånd. Efter agerande av vissa inflytelserika fysikprofessorer i Berlin förlorade han därmed sitt arbete som gymnasielärare. Professorernas prestige hotades av den nya upptäckten.
Då läkaren Ignaz Philipp Semmelweiss 1847 införde handtvätt i klorkalk mellan obduktion och förlossning på undervisningssjukhuset i Wien, sänktes dödligheten i barnsängsfeber högst avsevärt. Klinikchefen dr Johann Klein ansåg dock att Semmelweiss´ idéer störde klinikens rutiner, varför klorkalken hälldes ut med följd att dödstalen åter steg till tidigare nivåer. Semmelweiss nekades förlängd anställning på kliniken.
Helt följdriktigt finner sig den som i dag kan påvisa samband mellan sjukdom och tandfyllningsmaterial motarbetad av etablissemanget. Pinto kan tjäna som ett tidigt exempel från USA. Då universitetsledningen upptäckte att han var i färd med att bevisa amalgamets hälsorisker, nekades han förlängd tillgång till det elektronmikroskop som var en förutsättning för hans planerade doktorsavhandling.
Tandläkare i USA, som framgångsrikt återskapat hälsa hos sjuka patienter genom att avlägsna tungmetaller ur deras tänder, har fråntagits sin tandläkarlegitimation. De anklagas för att ha ägnat sig åt medicinska problem utan att inneha läkarlegitimation!
När tandläkare Sten-Olof Grönquist för flera år sedan föreläste i USA om amalgamets hälsorisker, uppmanades han att inte gå vidare med sitt budskap. Vetenskapliga bevis för amalgamrisk skulle nämligen med största sannolikhet leda till skadeståndsanspråk av en dignitet som det amerikanska samhället skulle ha svårt att klara av.
Hur har vi det då i Sverige med dess liberalare skadeståndskultur? Inte så mycket bättre. Socialstyrelsen och dess vetenskapliga företrädare försöker ständigt och med vilka medel som helst att hindra sanningen om amalgamets hälsorisker att träda fram. Än i dag hävdar man från det hållet att ingen människa blir sjuk av amalgam.
Professor Fredrik Berglund, tidigare biverkningsexpert hos Kabi/Pharmacia, har gjort en sammanställning av publicerade fallbeskrivningar inom området. Hans rapport har rubriken "Förbättrad hälsa efter avlägsnande av amalgam. Analys av studier publicerade 1986-97" (ISBN-nr: 91-630-7062-6). Berglund finner ett förbättrings-/tillfrisknandetal på över 90% för de patienter som behandlats av tandläkare med kompetens inom området. Och då är att märka att det här i stort sett handlar om patienter som utan positiva resultat provat allt vad skol- och alternativmedicin haft att erbjuda, innan de kom på tanken att söka tandläkarhjälp för sina besvär.
Dessa siffror lämnar Socialstyrelsens representanter helt oberörda. De kräver vetenskapliga bevis. Ett sådant, som Socialstyrelsen under många år hänvisat till som bevis för amalgamets riskfrihet, är en studie från 1976 av Mayer & Diehl (Abgabe von Quecksilber aus Amalgamfüllungen in den Speichel. Dtsch Zahnärztl Z 31:855-859). Den som själv ögnar igenom denna rapport finner snabbt att den aldrig borde ha publicerats. Om man som Mayer och Diehl placerar amalgam i destillerat vatten för att undersöka kvicksilveravgång, har man undanröjt förutsättningarna för det man vill studera. Ett arbete där salivens saltmiljö simuleras med destillerat vatten borde inte få tillgodoräkna sig någon enda vetenskaplig poäng.
Landets enda offentliga vårdenhet, som tar tandvårdsskadade patienter på allvar och behandlar dem adekvat, finns i Uppsala. Det är Amalgamenheten vid Uppsala Akademiska Sjukhus. Starka krafter arbetar nu för att Amalgamenheten skall läggas ner. Ett nedläggningsbeslut kan komma redan vid sjukhusstyrelsens kommande möte den 25 oktober.
Amalgamenhetens positiva behandlingsresultat är besvärande för Socialstyrelsen, som hävdar att ingen blir sjuk av amalgam. Upprepade rapporter om tillfrisknanden från olika svåra sjukdomar, efter att amalgam och andra tungmetaller har avlägsnats ur munhålan, stör rådande paradigm.
Starka röster i sjukhusstyrelsen hävdar att Amalgamenhetens positiva behandlingsresultat är sk placeboeffekter. En enda av de studier som publicerats ("Nuclear microscopy in biomedical analysis with special emphasis on clinical metal biology" i Nuclear Instruments and Methods in Physics Research B 130, 1997) räcker för att vederlägga en sådan teori.
Nukleär mikroskopanalys av röda och vita blodkroppar hos 25 patienter med egendiagnosen "amalgamsjuk" visade ett från normalbilden starkt avvikande cellinnehåll. Ett år efter metallsanering av tänder i kombination med antioxidantterapi uppgav 90% av patienterna att de förbättrats/tillfrisknat. Förnyad nukleär mikroskopanalys visade att nu även cellinnehållet i stort hade normaliserats.
Ett beslut om att lägga ned Amalgamenheten kommer ovillkorligen att av allmänheten betraktas som ett svek mot drabbade patienter. Vetenskapsetablissemanget kan inte helt och hållet strunta i sunt förnuft utan att det slår tillbaka på ett eller annat sätt.
Falun 991010
Olle Redhe, leg tandläkare
