Detta fall har redovisats i min tidigare bok. Orsaken till att jag tar upp det igen är att det har viss principiell betydelse. Man diskuterar huruvida amalgam kan orsaka obotliga, livshotande sjukdomar. Den här fallbeskrivningen kan betraktas som ett inlägg i den debatten.

Patienten som en tid hade besvärats av neurologiska problem tog kontakt med mig våren 1984, strax efter det att diagnosen ALS hade fastställts på neurologisk fakultetsklinik. Någon återbesökstid hade hon inte fått, då sjukdomen är obotlig. Hon önskade konsultera mig, eftersom hon själv misstänkte ett samband mellan sina tänder och vissa av symtomen.

Bra Böckers Läkarlexikon har följande definition på ALS eller Amyotrofisk Lateral Skleros: "Sällsynt neurologisk sjukdom med degeneration av nervceller och nervbanor i såväl hjärnstam som ryggmärg. Sjukdomen märks först i de små musklerna i händerna, och efterhand uppträder oftast mer uttalade symtom från armarna i form av muskelsvaghet och muskelförtvining. Senare uppträder symtom på hjärnstamsengagemang i form av talrubbningar och svårigheter att svälja. Andningsförlamning uppträder efter varierande tid, och få patienter överlever längre än 3-4 år." Sjukdomen anses vara obotlig.

Det framgick av införskaffat journalmaterial, att besvären hade börjat med heshet, sväljningssmärtor, torrhetskänsla i vissa slemhinnor och ledvärk. Något år senare sökte patienten för fysisk och psykisk trötthet och "darrningar" Hon sjukskrevs vid upprepade tillfällen för "svaghet" och fick - sjukgymnastisk behandling för att stärka en svag halsrygg. Besvären fortsatte emellertid, och finmotoriken i händerna försämrades gradvis. Senare blev benen "ostyriga", och hon fick svårt att gå i trappor. Talsvårigheter började visa sig. Ryckningar i småmuskler förekom nu i ansiktet, i tungan, på halsen, armarna, skuldrorna, ryggen och på nedre extremiteterna. Krypningar och domningar började uppträda i händer och fingrar.

Symtomen kände jag väl igen från många tidigare amalgampatienter. Patientens skriftliga sjukdomsredogörelse, som presenterades för mig vid första sammanträffandet, upptog ett flertal beskrivningar över allmänmedicinska fjärrsymtom (symtom på avstånd från munhålan), som hade uppstått i samband med tidigare tandläkarbehandlingar. Det första tillbudet kom i början av sjukperioden. I samband med en antibiotikakur för en svår förkylning gjordes en amalgamfyllning i vänster överkäke (i 26). Patienten skrev om detta i sin sjukdomsberättelse; "Efter någon dag fick jag en hemsk huvudvärk som pågick dag och natt i tre veckors tid. Därefter blev jag väldigt trött, hade ont i öronen och kände mig frånvarande. På folkdansen började killarna säga åt mig att jag kändes skakis. Jag hade dansat gammeldans i tolv år, och ingen hade någonsin tidigare påstått något liknande."

Patienten skrev vidare: "Efter dansen tog vi som vanligt en fika, men jag skakade så i händerna, att jag knappt fick koppen till munnen. Därefter följde en bedrövlig tid. Jag orkade inte med arbetet varken fysiskt eller psykiskt. Jag drog mig för att äta med andra, eftersom jag ständigt fick höra att jag skakade. Jag litade inte på mig själv. Upprepade gånger sökte jag läkare... Mina kompisar påpekade att jag blivit glömsk och tankspridd. De undrade om jag sov dåligt på nätterna. Det blev så påfrestande med alla frågor som jag inte hade något svar på. Jag kände att man misstrodde alla sjukskrivningar eftersom man inte hittade något egentligt fel. Till sist tröttnade läkaren på mig och meddelade att det såvitt han kunde bedöma inte var något fel på mig. Det måste vara nervösa besvär. Han skrev ut nervtabletter."

Ett år efter ovan relaterade tandlagning vänster överkäke måste fyllningen göras om. Patienten skrev: "Någon dag senare märkte jag att jag inte kunde tala rent utan sluddrade. Tungan kändes som en klump munnen". Muntorrhet samt sveda i svalg och bakom näsa är andra symtom som har besvärat patienten under hela sjukdomstiden.

Tandstatus:  76543211234567
             --------------
             76543211234567

Bettet bestod vid undersökningstillfället av 28 vackra tänder. Tretton av tänderna var orörda. Antalet amalgamfyllda tandytor var 34. Amalgamfyllningarna var till synes välgjorda, och de flesta var grunda och av måttligt omfång.

Munhygienen var föredömlig, och tandkött och benfäste var utan anmärkning. Vissa smärre bettfysiologiska störningar förekom, som eventuellt skulle kunna förklara en del av patientens symtom. Den samlade symtombilden i kombination med tidigare upplevda tidssamband mellan fyllningsterapi och besvär talade dock för att sjukdomsorsaken med stor sannolikhet fanns att söka i någon typ av överkänslighet för tandfyllningsmaterialet.

Patienten meddelades mina misstankar och informerades om att dessa endast grundade sig på långvarig egen klinisk erfarenhet och på intet sätt kunde stödjas vetenskapligt. Vi kom gemensamt överens om att på försök byta ut befintliga amalgamfyllningar mot alternativt material, för att se om detta skulle kunna ha någon positiv effekt på symtombilden.

Patientens bostadsort en dagsresa från min praktik i Falun och en förestående längre stängning av praktiken framtvingade en forcering av av arbetet. De första fyllningar som avlägsnades var de i vänster överkäke, bl a tidigare omtalade fyllning 26, som vid upprepade tillfällen hade givit patienten besvär. Patienten upplevde direkt den stegring av symtomen som indikerar att man som terapeut "är på rätt spår", när man avlägsnar amalgam. Huvudvärk, köldfrossa, astmabesvär och andningssvårigheter uppträdde redan första natten efter ingreppet. Sömnen var mycket orolig, och patienten vaknade ungefär en gång i timmen. Händerna började också skaka som i början av sjukdomen.

Den fortsatta behandlingen styrkte uppfattningen att amalgamfyllningarna var en allvarlig bov i sjukdomsdramat. Huvudvärken fortsatte med trötthet, illamående och yrsel. Sveda i magtrakten kom nu tillbaka som i början av sjukperioden. Den hade patienten annars inte känt av på senare tid annat än i samband med amalgamterapi. Sväljningssvårigheter började uppträda liksom ryckningar i gomseglet. Patienten vaknade nattetid av att det ryckte i vadmusklerna och att de tidigare alltid iskalla fötterna nu istället var illande röda och varma. Något senare började det rycka i benmusklerna såväl dag som natt. Tidigare under sjukdomsperioden förekom detta endast nattetid. Smärta i ögonmuskler, dimsyn och svår hjärtklappning var exempel på andra symtom som kom och gick under den närmaste tiden.

Sex veckor efter det att den sista amalgamfyllningen hade avlägsnats, meddelade patienten att hon nu utan obehag eller svårigheter åter kunde gå i trappor. Tidigare kunde hon inte gå ett steg i en trappa utan att få ryggsmärtor. Munsvedan hade också lindrats betydligt, och smärtorna i halsen, som hade besvärat patienten under hela sjukdomstiden, var nu försvunna.

Fem månader efter det att amalgamet hade avlägsnats, kallades patienten in för en veckolång undersökning på samma neurologklinik, där man tidigare hade ställt diagnosen ALS. Patienten, som kände sig utomordentligt frisk, fick där en objektiv bekräftelse på att hon nu också var frisk. Följande citat är ett utdrag ur journalhandlingarna i samband med denna sista undersökning: "Neurologstatus är helt utan anmärkning. Patienten har således ej någon motorneuronsjukdom av typen ALS. Informerades om att hon nu är neurologiskt helt frisk."

Två alternativa förklaringar till detta för patienten glädjande besked kunde tänkas föreligga. Antingen var den ursprungliga diagnosen felaktig, eller också hade patienten på ett eller annat sätt blivit befriad från en obotlig, dödlig sjukdom!

Trots att patienten på min begäran hade informerat sin professor om den tandsanering som hade utförts, fanns inte ett ord om detta i journalen. Han tillmätte den med andra ord knappast någon betydelse. Ej heller var han intresserad av att diskutera fallet. Det framkom i svar på skriftlig förfrågan från mig.

När dessa rader skrivs har 6 år och 4 månader förflutit sedan amalgamet avlägsnades, och patienten lever ett helt normalt liv utan symtom.

SLUTKOMMENTAR
Fallet är belysande för de neurologiska störningar som under olyckliga omständigheter kan drabba en människa till följd av "överkänslighet" för oädla metallrestaurationer i munhålan. Återigen demonstreras organismens utomordentliga förmåga att återhämta sig så fort de störande faktorerna avlägsnats.

Förekomsten av i det närmaste vattentäta skott mellan medicinare och odontologer har tidigare påtalats, och sådana exemplifieras väl i denna fallbeskrivning. Även om man nu som läkare vägrar tro på eventuella samband mellan medicinska symtom och orala restaurationsmaterial, borde man väl ändå av rent intresse vara öppen för ett meningsutbyte, när man med egna ögon har kunnat bevittna ett tillfrisknande efter genomförd amalgamsanering hos en ung patient, som har lidit av en obotlig, livshotande neurologisk sjukdom!

För fackfolk kan det vara av intresse att ta del av EMG-svar från januari 1984 (före amalgamsanering).
"Höggradig neurogen skada: M extensor digitorum brevis dx.
Måttlig neurogen skada: M extensor digitorum brevis sin.
Lätt neurogen skada: M tibialis anterior bilat och M interosseus dorsalis I bilat.

Sammanfattning: I nedre extremiteterna ses en tämligen uttalad perifer neurogen skada mest uttalad på höger sida. Bilateralt i händerna endast lätt neurogena förändringar. Samtliga ledningshastigheter är normala. Bilden kan vara förenlig med motor neuron sjukdom."

Jag har låtit neurologidocenten Patrick Störtebecker ta del av journalutlåtandena, och han ger följande kommentar: "Ett EMG utvisande en tämligen uttalad neurogen skada, men med samtidig normal ledningshastighet, tyder på att lesionerna måste vara lokaliserade till de stora nervcellerna i ryggmärgens framhorn, såväl inom hals-ryggmärgen som inom dess ländregion, och tydligast markerad höger sida lumbalt."

Journalanteckning i samband med förnyad EMG-kontroll i september 1984 (efter. amalgamsanering och intag av selen och E-vitamin): "Jämfört med tidigare undersökning ses betydligt minskade förändringar. Nu förekommer endast en måttligt uttalad denervation av korta tå-extensorerna. Ledningshastigheten är normal.

Störtebeckers slutsats efter journalstudium: "Förklaring till sjukdomsbilden torde ha varit en kvicksilver-angiopati i ryggmärgens arteriella kärl."