Slutrapporten Fakultetsgruppens slutrapport innebär inget nytt, utan är väl snarast bara ett försök att försvara och befästa ett paradigm. Riskerna med amalgam tonas ner med olika medel, så som vissa forskare tidigare gjorde med tobaken. Innan man läser slutrapporten, som kan hämtas i form av en PDF fil längst ner på sidan, kan man ha hjälp av det som sägs i nedanstånde mail, liksom av tidigare mail och kommentarer som är länkade här. Det är inte lätt att orientera sig bland de siffror som Fakultetsgruppen bollar med."

Date: Tue, 19 Sep 2000 17:33
To: (Enligt sändlista )

Subject:    Fakultetsgruppens slutrapport om Amalgamenheten

Ett år efter första delrapporten om Amalgamenheten kommer nu den avslutande delen från Fakultetsgruppen i Uppsala. Rapporten är kortfattad. Första sidan är titelblad, sid 2 innehåller en halv sida sammanfattande slutsatser som avser alla tre delarna i rapporten. Exakt samma textinnehåll som på sid 2 återkommer också på sid 6. Så sid 3 och en liten bit av sid 4, som innehåller "Bakgrund och sammanfattning av två tidigare delrapporter".

Det som är nytt finns alltså på sid 4-5, som handlar om den granskning av röntgenbilder som gjorts på ett urval patienter för att undersöka hur förbättringsmätningar eventuellt har samband med "saneringsgraden". Till detta hör också en mindre tabell som utgör sid 7, samt en bilaga skriven av den tandläkare som bedömt bilderna.

Det har en viss betydelse hur urvalet av patienter till röntgengranskningen gjordes. Utgångsmaterialet är de 513 som svarat på enkäten om symtomförändringar efter sanering.

Man tog ut 66 som hade "bäst resultat mätt med förbättring i livskvalitet" (grupp B, "bästa"). Det står att dessa "utslumpades", men vad det skall betyda är svårt att förstå.

Sedan "utvaldes de som försämrats enligt samma skala (63 patienter)" (grupp O, några rader längre ned kallad "oförändrad eller försämrad" i tabellen kallad "sämsta"). Här ser det av formuleringarna ut som man skulle ha tagit alla som bedömdes oförändrade eller försämrade, eller om det nu bara var de försämrade (oklart).

Slutligen skapades en grupp G, "genomsnittlig", i tabellen kallad "slumpurval" -- "100 slumpades ur hela kohorten".

I en första omgång togs alltså sammanlagt 229 patienter ut från de 513 möjliga, ja inte riktigt så, eftersom grupp G genom slumpens inverkan innehöll 11 från grupp B och 12 från grupp O. Man skulle kunnat tro att dubbleringarna löstes genom att dessa patienter drogs bort från grupp G, men så var tydligen inte fallet, utan beskrivningen får tolkas så, att det finns en kvarstående överlappning mellan grupper ända till slutanalysen.

Därefter blev det bortfall i flera omgångar:

Patienterna måste lämna samtycke till att deras tandläkare lämnade ut journaler och röntgenbilder. Det fick man för 50 ur grupp B, 40 ur grupp O och 61 ur G, men p g a dubbleringarna handlade det om 137 personer sammanlagt.

Så begärdes materialet in, och då fick man svar betr 47 i B, 38 i O och 59 ur G, men eftersom detta återigen handlar om delvis dubblerade personer var de slutliga summan av möjliga fall att granska 130.

Nästa bortfall var de som inte gick med på att ta nya röntgenbilder när detta bedömdes nödvändigt. Det rörde sig om 2, 3 resp 3 personer, så att det nu återstod 45 i grupp B, 35 i grupp O och (enligt texten) 59 i grupp G. Men i den sistnämnda gruppen bör ju 59 minus 3 bli 56! I tabellen anges i stället antal patienter i grupp G till 55, vilket ter sig oförklarligt.

Slutligen påpekas att 8 personer i grupp B och 5 i grupp O också ingick i grupp G, som alltså bara innehöll 44 personer som den var ensam om. Eftersom inte mera sägs om denna överlappning får man utgå från att den följer med även till tabellen med dess resultat.

Bortfallet från de ursprungligen uttagna grupperna är således mycket stort:

B: 66-45=21 (32%)
O: 63-35=28 (44%)
G: 100-55(?)=45 (45%)

I vanliga fall brukar så stora bortfall anses vara ett stort bekymmer, som åtminstone är värt en ordentlig analys, men här får man nöja sig med att det finns en beskrivning och en ytlig diskussion där det t ex sägs att bortfallet "är något större i grupp O". I den allmänna diskussionen på sid 5 finns också en rad reservationer rörande faktamaterialets kvalitet, och det kallas t ex "ofullständigt". Märkligt nog är undertonen i denna diskussion snarast en irritation och kritik mot Amalgamenheten för att Fakultetsgruppen inte kunnat göra den analys av "saneringsgrad", som uppfunnits i efterhand, och som såvitt man förstår inte rimligen kunnat förutses av Amalgamenhetens ansvariga.

Att saneringarna i stor utsträckning gjorts på andra ställen i landet än i Uppsala är en oundviklig konsekvens av att enheten fungerat som remissinstans för hela Sverige. Det hade varit mer gentlemannamässigt och även mer verklighetsanknutet om Fakultetsgruppen tagit ansvar för att dess idé att använda "saneringsgrad" blivit ett misslyckande. I stället skriver man som avslutning på diskussionen att "[ä]ven denna granskning lämnar mycket övrigt att önska och reser vidare frågor om kontroll av behandlingskvalitet och kvalitet i röntgenmaterial." Detta ser faktiskt ut som en kritik mot bristfälligt tandläkararbete, men läser man hela stycket tycks udden också här vara riktad mot Amalgamenheten.

Om vissa tandläkare ute i landet gjort så slarviga saneringar att amalgambitar lämnats kvar, kanske dolda av annat, nytillkommet material, är detta knappast Amalgamenhetens ansvar. I stället borde man faktiskt diskutera om det inte förekommer fall i materialet där den bristfälliga behandlingen skulle ha anmälts till HSAN, alternativt ha lett till rättsliga åtgärder av annat slag. Enskilda patienter kan drabbas på olika sätt av en fuskartad eller bedräglig sanering, och det torde finnas lägen där en skadeståndstalan är befogad.

Trots sina egna reservationer mot underlaget för den analys vi här diskuterar, anser sig Fakultetsgruppen kunna påstå att "[r]esultatet talar för att det inte finns något avgörande samband mellan saneringsgrad och symptomförändring och stärker ytterligare bilden från enkätsvaren, nämligen att positiva effekter om de alls finns av amalgamsanering är måttliga och mycket väl kan ha samband med andra faktorer i omhändertagandet, eller att positiva effekter endast förekommer i undergrupper, vars karakteristik vi ej känner."

Utgångspunkten har varit att det skall finnas ett någorlunda enkelt dos/responsförhållande vid biverkningar av amalgam, så att "saneringsgrad" blir en intressant variabel. Detta är ett fullständigt godtyckligt antagande, som inte stöds av den kliniska erfarenheten på området, och som inte heller är vad man borde vänta sig om individuell känslighet är avgörande för symtomutvecklingen. Överflyttat på läkemedelsområdet innebär det att man borde söka efter patienter som efter inträffad biverkan fortsatt att ta en liten dos av läkemedlet. Om dessa då inte regelbundet mådde bättre än de som fortsatt med full dos, och sämre än de som slutat helt, skulle man börja tvivla på att det är meningsfullt att överhuvud sätta ut läkemedlet. Detta är ett uppenbart orimligt sätt att resonera, och skulle knappast förfäktas av någon om det gällde läkemedel.

Jag skall inte upprepa detaljer från min granskning av tidigare delrapporter, utan hänvisar till http://www.tf.nu/press/amalgamenheten.html http://www.kvicksilver.org/amalgamenheten/far2_brev_till_holmberg1.html http://www.kvicksilver.org/amalgamenheten/index-mail_kommentarer_fa2.html http://www.kvicksilver.org/amalgamenheten/index-mail-3_kommentarer_fa2.html. Det finns emellertid ingenting i Fakultetsgruppens rapporter, inklusive den sista, som motsäger antagandet att minst 75% av patienterna uppnått avsevärda förbättringar, precis som i andra uppföljningar gjorda efter adekvat sanering. Fakultetsgruppen har inte följt människor, utan enskilda symtom, och detta på ett sätt som ger illusionen av att ganska litet har förändrats efter avlägsnandet av amalgam. Bland annat har man inte tagit hänsyn till att symtom som saknats eller varit obetydliga inte heller kan förbättras i någon högre grad!

Diskussionen på sid 5 är en ganska trist läsning genom sin klagande underton. Fakultetsgruppen har under granskningens gång inte visat särskilt mycket god vilja att göra det bästa av det stora materialet från Amalgamenhetens pionjärarbete. I stället strör man kritik av delvis klart småskuren karaktär över de ansvariga, som inte redan från starten hade förutsett och planerat för allt som de faktiskt först kunde lära sig under resans gång. Bordet som Fakultetsgruppen kom till var inte dukat efter alla konstens regler, och då behöver tydligen inte gästerna riktigt anstränga sig. Vill man verkligen komma sanningen om "amalgamsjuka" närmare måste man gå tillväga på ett mindre negativistiskt sätt.

Amalgamsanering är en åtgärd som avbryter eller starkt reducerar en kemisk exponering. Om den skall kallas en behandlingsmetod kan vara en smaksak, men i så fall måste åtgärden att sätta ut ett läkemedel som misstänks ge biverkningar också betecknas som en behandling. Det är naturligtvis orimligt att ställa mycket hårdare krav på bevisning när det gäller kvicksilverhaltiga implantat än när det gäller läkemedel. Vad det ytterst handlar om är ansvaret för att amalgam placeras i våra munnar. Konsekvenserna av att erkänna att också amalgam har biverkningar blir förhållandevis stora eftersom riskerna envist har förnekats i mer än 150 år. Men det är ju inte den medicinska vetenskapens sak att kratsa kastanjerna ur elden åt ett hårt uppbundet odontologiskt etablissemang och åt de myndigheter som ställt sig bakom talet om biverkningsfrihet. I våra dagar finns det tvärtom all anledning för medicinska forskare att visa att de kan stå emot trycket från mäktiga intressen och komma med obekväma sanningar.

Per Dalén

Fakultetsgruppens slutrapport PDF

   Bilaga 4 Granskning av dentalt röntgenmaterial PDF

Fakultetsgruppens andra delrapport PDF

   Tabeller PDF
   Bilaga 1 Fakultetsgruppens första delrapport PDF
   Bilaga 2 Vetenskap som täckmantel

En historia om hur man med vetenskapen som täckmantel kan knäcka en verksamhet och slå undan benen på en patientgrupp.

   Bilaga 3 PDF
   Bilaga 4 PDF

Ett brev till Lars Holmberg och fakultetsgruppen.
             Ang: Fakultetsgruppens andra delrapport

brev: Amalgam jämfört med tobak

Brev två ang: Fakultetsgruppens andra delrapport
             Orimliga beräkningsmodeller

Placebo -en medicinhistorisk illusion? (tandläkartidningen nr 12 1998)

Ska Amalgamenheten i Uppsala tillåtas dö?   (Olle Redhe)

Sanningssägarna i Kiel
                Kunskapen om amalgams påverkan på människor har
                 varit dokumenterad sedan länge i Tyskland.