I ett brev till Åklagarkammaren i Västerås får vi här viktiga klargörande fakta kring Maud Bergman:s vittnesmål vid en nyligen genomförd rättegång beträffande allvarliga biverkningar av dentala material.
Till Åklagarkammaren i Västerås
Carl-Johan Norström
Box 21
721 03 VÄSTERÅS
Betr:
|
Polisanmälan mot Maud Bergman; klargörande i materialfrågor i
målet Maria ... ./. Landstinget i Västmanlands län, mål nr. ....
|
Undertecknad har varit sakkunnigt vittne vid huvudförhandlingen den 14. november 2002. På uppdrag av Maria .... önskar jag härmed inkomma med vissa klargöranden i fakta, som belyser att Maud Bergman har lämnat osanna uppgifter under vittnesförhöret med henne.
1. Det är osant och vilseledande att, som Maud Bergman gjorde under vittnesförhöret, påstå, att titanet i implantatmaterial med säkerhet aldrig kan orsaka avvikande reaktioner.
Före huvudförhandlingen översände Maud Bergman den amerikanska ASTM-Standarden F 67-00 (1) till advokat Bastling som åberopade denna i målet till styrkande av att titanet i Brånemarkimplantat är "rent" och därför inte kan vålla avvikande reaktion, d v s sådan reaktion som Maria .... drabbades av efter att Brånemarkkonstruktionen hade installerats i hennes överkäke.
Det räcker att titta i den amerikanska standarden för att konstatera att Maud Bergmans påstående är osant. Som vetenskapligt råd i odontologisk materialvetenskap är Maud Bergman väl medveten om hur man tyder en materialstandard som denna. Professor Bergman har således avsiktligt försökt föra rättens ledamöter bakom ljuset med sitt vittnesmål.
* För det första använder standarden inte på något ställe uttrycket "rent titan" ("pure titanium"), utan alltid "olegerat titan" ("unalloyed titanium"), vilket inte alls är samma sak, vilket Maud Bergman försökte göra sken av. Författarna till standarden var väl medvetna om att användning av begreppet "pure titanium" skulle vara oriktigt, d v s skulle kunna betraktas som felinformation och föra en lekman bakom ljuset. "Rena" metaller i ordets egentliga bemärkelse förekommer aldrig i praktiska sammanhang. I vilken utsträckning en metall är "ren" måste alltid anges genom en kemisk analys, där låga halter av föroreningselement anges, resp anges som "mindre än", där analysmetoden inte räcker till och halterna ligger under detektionsgränsen. Detta innebär att titan av det slag som används för Brånemarksystem alltid innehåller föroreningar av andra metaller (okänt vilka) i små mängder som kan framkalla immunologiska reaktioner hos en person som har s.k. "minnesceller" för ämnet ifråga. Maria .... visade sig allergisk mot såväl palladium, koppar, guld och nickel.
Begreppet "olegerat" säger, att metallen inte avsiktligt tillsatts legeringsämnen.
Enligt information från Nobel Biocare kan titanet innehålla avsiktligt tillsatta element i syfte att förbättra de mekaniska egenskaperna.
* För det andra konstaterar standarden följdriktigt i avsnitt X2.2, (jag citerar) :
"No known surgical implant material has ever been shown to be completely free of adverse reactions in the human body". (Översättning: Inget känt implantatmaterial har någonsin visats vara helt fri från biverkningar i mänskliga kroppen.)
Att som svarandesidans vittne Maud Bergman då påstå, att "en reaktion mot titan inte kan ske" är alltså en klar osanning. Att uttalandet är osant stöds även av de många publikationerna, som beskriver frekvensen av misslyckade tandimplantat i titan, bl a av fabrikatet Brånemarksystem.
* För det tredje: Eftersom titanet alltid är mer eller mindre förorenat, finns det vid avvikande reaktioner (avstötning) två möjligheter:
- Immunsystemet reagerar mot föroreningar i titanet, eller
- immunsystemet reagerar mot själva titanet.
Denna fråga är inte helt utredd, men föroreningselementen misstänks att spela roll i avstötnings-mekanismen. Exempelvis i det av kärandesidan åberopade arbetet av Arys et al (2) hittades bla en förhöjd halt av aluminium Al i Brånemarksystemets implantat. Andra för kroppen främmande element som hittats i de undersökta titanimplantaten var bly Pb och zink Zn.
Det är vidare viktigt att notera, att titan hittats i vävnaderna omkring implantaten. Det betyder, att titanet korroderar och avger titanjoner, som immunsystemet mycket väl kan reagera mot.
2. Det ovan sagda har implikationer på sättet hur odontologiska materialfrågor behandlas i praktiken. Odontologen ifråga resp tandkirurgen borde innan ingreppet säkerställa de bästa utsikterna för en lyckad implantatoperation. Kvalitetssäkringen i vården släpar dock betydligt efter rutinerna inom industrin, där standarden ISO 9000 numera är garanti för en viss kvalitetsnivå.
I Maria ....s fall hade man sparat mycket pengar och lidande, om man hade förfarit i den stil som numera är vanlig inom privat industri. Eftersom ASTM-Standarden F 67-00 inte innehåller några uppgifter om element, riskabla för överkänsliga patienter, måste denna aspekt diskuteras fram separat mellan köparen och säljaren. Själva standarden är inte ett tillräckligt underlag för affären. Den ansvarige kirurgen skulle ha kontaktat materialleverantören och överlämnat en kravspecifikation, som tog hänsyn till patientens kända reaktioner mot metaller. Kravspeci-fikationen skulle då utesluta användning av sådana titanprodukter, som innehåller för patienten riskabla metaller.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att Maud Bergman uttalade sig osant och mot bättre vetande under vittnesförhöret vid huvudförhandlingen i målet Maria .... mot Västmanlands läns landsting när hon som materialexpert - under ed - uttalade att avstötningen av fixturerna samt den svåra inflammationen i Maria ....s munslemhinna inte kunde bero på en immunologisk reaktion mot titanimplantaten eftersom implantatmaterialet består av rent titan.
Maud Bergman var också - då hon uttalade sig - väl medveten om att den svåra inflammationen i Maria ....s munslemhinna hade läkt ut helt inom tio dagar efter att den sista titanskruven hade avlägsnats. På en direkt fråga hade hon själv ingen förklaring till tillfrisknandet.
Avslutningsvis vill jag påpeka, att detta beteende hos Maud Bergman inte är något nytt. Redan i amalgamdebattens begynnelse 1982 har hon i egenskap av Socialstyrelsens vetenskapliga råd ljugit ohämmat i frågan om tandamalgamets korrosion, och påstått att det inte finns något publicerat om materialets nedbrytning (3). Därför har jag själv polisanmält henne för "framkallande av fara för andra". Hennes attityd till sanningen förblev dock densamma under de senaste 20 åren. För de som har satt sig in i amalgamproblemet och dentala materialfrågor är förtroendet för henne helt förbrukat.
Litteratur
1. ASTM-Standard F 67-00, Standard Specification for Unalloyed Titanium for Surgical Implant Applications (ASTM = American Society for Testing and Materials).
2. Arys A, Phillipart C, Dourov N, He Y, Le QT, Pireaux JJ, Analysis of titanium dental implants after failure of osseointegration: Combined histological, electron microscopy, and X-ray photoelectron spectroscopy approach. J.Biomed.Mater.Res.(Appl.Biomater.)43(1998)
300-312.
3. Bergman M, Glantz P-O, Utlåtande angående "Oral galvanism" till Socialstyrelsen. Umeå Universitet 1982-11-11.
Med vänlig hälsning
Jaro Pleva, fil.dr. i materialvetenskap och korrosionskemi