Öppet brev till Socialstyrelsen

   "Den beprövade
    erfarenhetens röst stryps"

Tandläkarens arbete ska liksom läkarens ske i överensstämmelse med "vetenskap och beprövad erfarenhet". Läkarinstruktionens intention är god och fungerar väl i sammanhang där vetenskap och beprövad erfarenhet är överens. Inom andra mer kontroversiella områden fungerar den inte alls, helt enkelt därför att vetenskapens företrädare självsvåldigt tagit sig rätten att avgöra såväl vad som är "vetenskap" som "beprövad erfarenhet". Rösten för den beprövade erfarenheten stryps härigenom avsevärt, vilket drabbar både enskilda patienter och samhälle hårt. Jag har under årens lopp tvingats bevittna hur denna praxis förorsakat såväl patientdöd som utflyttning ur landet av högst kompetenta kliniker som hamnat på kollisionskurs med Socialstyrelsens vetenskapliga råd.

  Vill vi ha det så här? Om inte, kanske tiden är mogen för en seriös debatt kring tillämpningen av läkarinstruktionen, en debatt där även den väl beprövade erfarenheten ges möjlighet att komma till tals.

  Sannolikt frågar sig många kolleger på fältet vad en sådan debatt ska tjäna till. Är det inte bra som det är? Man arbetar och sliter med det dagliga och har varken ork eller intresse att försöka tränga bakom kulisserna för att kunna upptäcka vad som verkligen sker bakom det som synes ske. Ett exempel på rådande missförhållanden kanske kan öka intresset för en debatt.
 

DEN SVÅRT SJUKA MARIANNE var 41 år då hon 1993 första gången kontaktade mig för rådgivning. Många års läkar- och sjukhuskonsultationer hade inte kunnat hjälpa henne. Hon hade fem år innan vårt möte som §9-fall blivit amalgamsanerad. Amalgamet hade då bytts mot guld. Med den behandlingen blev Marianne än sjukare än hon tidigare varit. Bland annat misstänktes diagnosen SLE.

  Ny sanering företogs hos ny tandläkare. Guld byttes mot kompositplast utan förbättring av hälsotillståndet. Förnyad sanering hos ytterligare en ny tandläkare där plast byttes mot glasmaterialet Dicor utan positiva resultat på symtombilden.

  Vid anamnesupptagning framgick att symtomen lindrats var gång Marianne i avvaktan på definitiva ersättningar haft temporärt material i tänderna. Detta indikerar att symtomen på ett eller annat sätt har samband med tandfyllningsmaterialen.

  När läkare misstänker en medicinbiverkan, sätts medicinen ut. Försvinner symtomen har man fått sitt svar läkemedlet var orsak till besvären. På motsvarande sätt borde tandläkare i svåra situationer kunna undersöka misstanke om materialöverkänslighet hos patienter, men det är i dag omöjligt - om tandläkaren vill undvika anmälan till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) med risk för deslegitimering.

 
JAG TILLSKREV SOCIALSTYRELSEN (Per-G Swartling) för att efterhöra huruvida en sådan temporär behandling skulle kunna accepteras för att bistå en patient av detta slag. Först efter tre påstötningar kom ett nekande svar grundat på ett uttalande av Dowen Birkhed, vetenskapligt råd hos Socialstyrelsen: "Enligt min bedömning är hela frågeställningen minst sagt hypotetisk och tillvägagångssättet förkastligt."

  Jag lät mig inte nöja med detta besked grundat på en åsikt hos en kollega som sannolikt helt saknar erfarenhet av ifrågavarande patientkategori. jag krävde att, helt i enlighet med läkarinstruktionens formulering om "vetenskap och beprövad erfarenhet", få göra min röst hörd.

  Socialstyrelsens regionala enhet i Örebro (Urban Allard) kopplades nu in på ärendet. Utdrag ur min skriftväxling med denne: "Min fråga är egentligen inte hur vi ska behandla dessa patienter för att förbättra deras hälsotillstånd. Det vet jag redan genom mycket positiva erfarenheter. Det jag vill veta är huruvida terapier i enlighet med skisserade förslag kan accepteras av Socialstyrelsen eller inte. Frågan är i klartext om man för att undvika obehag med övervakande myndigheter även fortsättningsvis måste 'mörka' sådana här behandlingsinsatser, till dess preskriptionstiden löpt ut?"

  Citat ur Allards svar: Vi delar Birkheds uppfattning att den strategi som Ni föreslår är förkastlig och vill på samma sätt som medicinalrådet Swartling avråda Er från den föreslagna behandlingen."

  Det var alltså "mörkning" som gällde för den tandläkare som önskade försöka hjälpa Marianne. Fyllningarna avlägsnades, och som väntat försvann därmed alla symtom Som så många andra materialöverkänsliga patienter visade sig Marianne tåla det temporära ersättningsmaterialet Pro Temp. Med detta i tänderna är hon symtomfri. Tyvärr har man ännu inte kunnat finna något definitivt ersättningsmaterial som hon tål, och då är att märka att endast sådana material provats, som andra materialöverkänsliga patienter tidigare visat sig tåla väl. Så fort något av dessa material placeras i en enda av Mariannes tänder, återkommer tidigare symtom. Sökandet går vidare.

  Livet för Marianne och många av hennes olyckssystrar och -bröder skulle te sig betydligt mindre bekymmersamt om ett samarbete i positiv anda mellan vetenskap och klinik kunde tillåtas växa fram. Våra samlade kunskaper och erfarenheter skulle kunna utgöra grund för en friskare befolkning och en därmed förbättrad samhällsekonomi. Ett fasthållande av status quo är helt enkelt oacceptabelt.

  Allmänheten har förtroende för begreppet "vetenskap och beprövad erfarenhet" och lever i tron att vården fungerar i enlighet med läkarinstruktionens goda intentioner. Om allmänheten får veta hur ihåligt de fina orden klingar i den bistra verkligheten, så kommer sannolikt ett opinionstryck att framtvinga en förändring på samma sätt som skett vad gäller amalgamriskfrågan. Där har allmänhetens tilltro till "den beprövade erfarenheten" medverkat till att vetenskapsföreträdare på punkt efter punkt tvingats backa från sin ursprungliga ståndpunkt om amalgamets riskfrihet. Med facit i hand kan lätt konstateras att vetenskapens status lidit skada av denna utveckling.

 
NU STÅR Vi INFÖR EN NY valsituation. Fungerar läkarinstruktionen i enlighet med dess intentioner? Gör den det inte finns anledning till förändring, och då är frågan om Socialstyrelsen och dess vetenskapliga representanter skulle kunna tänkas initiera en debatt, där vetenskapsföreträdare och kliniker kan komma tillsammans för att i positiv anda diskutera förekommande problem. Eller ska det än en gäng vara nödvändigt att "sparka bollen" till allmänheten?

Tacksam för svar.
OLLE REDHE
LEG TANDLÄKARE

 

 

Replik av Olle Redhe:

"Tyvärr fick huvudfrågan inget svar"

Jag tackar Socialstyrelsen för svaret på min skrivelse. Tyvärr måste jag dock konstatera att huvudfrågan förblev obesvarad.

  Låt mig belysa problematiken från ett annat men närbesläktat håll. Socialstyrelsens besked i amalgamriskdebatten är att ingen människa blir sjuk av amalgam. I analogi härmed kan då heller ingen som är sjuk bli stadigvarande frisk som en följd av att amalgam avlägsnas ur tänderna.

 
DETTA STÄMMER DÅLIGT med verkligheten. Professor Fredrik Berglund, tidigare biverkningsexpert hos Kabi/ Pharmacia, har gjort en sammanställning av publicerade fallbeskrivningar inom området. Hans rapport har rubriken "Förbättrad hälsa efter avlägsnande av amalgam. Analys av studier publicerade 1986-97" (ISBN-nr: 91-630-7062-6). Berglund finner att tandläkare med kompetens inom området nått ett förbättrings-/tillfrisknandetal på över 90 procent. Och då är att märka att det här i stort sett handlar om patienter som utan positiva resultat provat allt vad skol- och alternativmedicin haft att erbjuda, innan de kom på tanken att söka tandläkarhjälp för sina besvär.

 
DE FLESTA AV DESSA FANTASTISKA behandlingsresultat, som utförda i större skala effektivt skulle kunna avlasta en hårt ansatt sjukvård, har uppnåtts i strid med Socialstyrelsens bestämmelser. Avlägsnande av amalgam i försök att bota sjukdom är förbjudet av Socialstyrelsen och kan leda till allvarliga konsekvenser för vederbörande terapeut.

  Vill vi ha det så här? Om inte, borde bättre regelverk kunna tillskapas!

 
OLLE REDHE

Att Tandläkartidningen tagit in denna debattartikel är mycket glädjande och lovar gott för att tandläkare kommer att ta sin del av ansvaret för patienternas hälsa. Frågan är hur länge Socialstyrelsen skall förvränga sanningen, fallen av tystade, genom hot och repressalier, läkare och tandläkare växer. De läkare som öppet erkänner eller ens antyder att någon skulle kunna bli sjuk av amalgam, riskerar att granskas. Socialstyrelsens regelverk för kvalitetssäkring som det så vackert heter, är så utformat att i stort sett ingen klarar denna granskning. Av hundra granskade enheter klarade ingen granskningen enligt en artikel i Läkartidningen. Därför är det enbart med Socialstyrelsens överseende verksamheten kan fortsätta. Om då någon skulle väcka misshag hos Socialstyrelsen kan de utan problem slå ner på denna verksamhet/klinik. På detta sätt har man tillskapat sig den absoluta totalitära makten att självsvåldigt avgöra och bestämma vad som skall anses som "Vetenskap och beprövad erfarenhet"

Läs mer om:

Amalgamenheten i Uppsala

Revisorernas manipulation i Uppsala

Socialstyrelsens polisiära insatser

Desinformativ media hot mot människors hälsa

Hur medicinsk forskning avancerar

Årets Svensk som avgörs med telefonomröstning på anandag JUL