Hagfors 23.12.2002
Till Dentalmaterialutredningen
Kv. Spektern
103 33 STOCKHOLM
|
Betr.:
|
Tillsättning, kontroll och kvalitetssäkring av statliga
experter/vetenskapliga råd.
|
Jag har tidigare lämnat ett kort bidrag till Dentalmaterialutredningen om den materialvetenskapliga sidan av dentala amalgams korrosion och därmed förbunden exponering för frigjort kvicksilver.
Efteråt har jag bestämt mig att skriva ett inlägg till, rörande ett om möjligt ännu viktigare spörsmål, som den aktuella utredningen borde ta hänsyn till. Det rör sig om frågan hur spörsmål liknande amalgamfrågan bör behandlas i framtiden, för att undvika liknande "krig". Det 3:e s k Amalgamkriget har nu pågått i över 20 år. För att påskynda en tillfredsställande lösning av sakfrågan och undvika liknande låsningar är det viktigt med en översyn av rutiner vid tillsättning, urval och kontroll av de statliga myndigheters experter och s k vetenskapliga råd (i detta fall särskilt Socialstyrelsens).
På det för utredningen aktuella området dentala material finns det sedan åtminstone 20 år tillbaka ett fåtal namn, som har varit tongivande, bestämt Socialstyrelsens policy och i praktiken orsakat låsningar och brist på framsteg i bl a amalgamfrågan.
Jag vill för illustration nämna ett exempel:
Bland de mest framträdande amalgamförespråkarna utmärkte sig f d professor Maud Bergman, Umeå, och prof. Per-Olof Glantz, Malmö, genom en okritisk hållning till amalgamfrågan. Bägge är tandläkare och lekmän på materialområdet. Trots det tycks särskilt Maud Bergman på ett märkligt sätt ha utnämnt sig själv till en odontologisk materialexpert, och har i den egenskapen agerat som vetenskapligt råd för Socialstyrelsen. År 1982 har ovannämnda tandläkare i klara ordalag skrivit ett yttrande till Socialstyrelsen, där de förnekar, att det finns någon som helst publicerad kunskap om att amalgamfyllningar korroderar och därmed frigör kvicksilver. Istället för att varna åtminstone för den mycket farliga galvaniska cellen vid kopplig av amalgam till guld, har de avsiktligt bagatelliserat alla risker. Deras yttrande och fortsatt agerande under de följande 20 åren är utan tvivel huvudorsaken till den blockering som amalgamfrågan fortfarande befinner sig i. Det är lätt att i litteraturen övertyga sig om att yttrandet varit osannt. Följden var att folkhälsan satts i fara.
Min polisanmälan för "framkallande av fara för andra" ända till högsta möjliga instans fanns det ingen rättslig väg för.
Maud Bergmans framfart har fortsatt och nyligen varit aktuell vid processen "Maria mot Västmanlands Landsting" i Västerås (förhandlingar 13.-15. november 2002). Här var nyckelfrågan, om titanimplantat kan orsaka biverkningar. Trots en mängd publicerade data och fallbeskrivningar om t ex avstötningsfrekvensen hos Brånemarksskruvarna påstod Maud Bergman - t o m under ed - tvärsäkert, att en avstötning av titan är helt omöjlig. Återigen en klar osanning, och den följdes mycket riktigt av en polisanmälan.
FRÅGA 1:
Det är ofattbart att en offentlig person vågar ljuga så öppet och hämningslöst, särskilt i en folkhälsofråga. Det är även ofattbart, att en så komprommetterad person tillåtits fortsätta att föra svenska myndigheter bakom ljuset. Skall sådana förhållanden tillåtas att fortgå?
Den här personen har alltså styrt och ställt på området odontologiska material åtminstone under de senaste 20 åren. Det är inget märkligt att det har samlats problem i form av spänningar och i form av felbehandlade patienter. Tandläkarkåren har implanterat kvicksilverlegeringar i pandemisk skala i nästan två århundraden. Ändå råder det en otrolig brist på kunskap hos dem och inom myndigheterna om amalgamets egenskaper och om kvicksilvrets roll i den mänskliga organismen.
Med bibehållna systemfel finns det tydliga risker, att felaktigheter även uppstår i framtiden. När det gäller användning av såväl amalgam som alternativa material, ex vis titan eller nya plastmaterial, skall den materialvetenskapliga kompetensen inte överlämnas enbart åt odontologer. Obundna, kompetenta materialforskare med moralisk integritet måste i framtiden få insyn och kunna påverka det dentala materialområdet, för att vi skall slippa hälsofarliga behandlingsmetoder samt inflammerade låsningar av typ "amalgamfrågan".
FRÅGA 2:
Hur fungerar utnämning av statens experter, av de s k vetenskapliga råden, samt kontroll av deras kompetens och deras opartiskhet på det dentala området?
De beskrivna storskaliga missförhållanden skulle knappast vara möjliga inom dagens industriella verksamhet. Inom industrin finns numera ett system enligt standarden ISO 9000, som garanterar öppenhet, kontroll och kvalitetssäkring av produkter och tjänster. Det är önskvärt, att ett sådant system införs även i tandvården, ett system som garanterar kontroll av verksamheten, kvalitetssäkring och öppenhet gentemot kunderna - patienterna.
Med vänlig hälsning
Jaro Pleva, fil.dr. i kemi/spec. korrosion av metaller