PLÖTSLIGT SJUK

av Annika McClintock

 
DEN SISTA DAGEN I JULI 1992   blev jag plötsligt sjuk och det kändes som om jag drabbats av en kraftig influensa. Huvudvärk, ledvärk, feber, yrsel, halsont, matthet och svårigheter att tåla ljud och ljus var några av symtomen. Visst hade jag sedan barnsben haft besvär med återkommande eksem, bihåleinflammationer och överkänslighet mot parfymer och kemiska ämnen, men jag hade ändå kunnat vara en yrkesverksam tvåbarnsmor och maka med många fritidsintressen.

  Trots upprepade antibiotikabehandlingar gav inte ovan uppräknade symtom med sig, utan de visade sig dessvärre bara vara toppen på ett isberg. Symtombilden utökades med svullna lymfkörtlar, diarré, synrubbningar, andningssvårigheter, värk i njurarna, ökad urinering, balansproblem, domningar i armar och ben, humörsvängningar, kraftiga menstruationsblödningar, kalla händer och fötter, fruktansvärd trötthet och det allra värsta; hjärtarytmi.

  Plötsligt skenar hjärtat i väg trots att man inte anstränger sig utan bara ligger stilla. Det bultar och bankar i bröstet och det känns som om hjärtat ska hoppa ur kroppen. Efter flera skräckfyllda minuter sjunker så hjärtverksamheten och det känns som om man inte hade någon puls alls. Sen skenar hjärtat iväg igen och bankar som en hammare. Denna upplevelse gastkramar hela kroppen och det känns som om man ska dö. Flera gånger blev jag undersökt av läkare som misstänkte hjärtinfarkt, men noggrannare undersökningar visade att så inte var fallet.

  Lika skräckinjagande var det att få andningssvårigheter. Ibland vaknade jag på nätterna av att jag hade andnöd och jag fick sätta mig upp i sängen och kämpa för att få igång andningen. Detta skapade en fruktansvärd dödsångest och till sist vågade jag inte somna, eftersom andningssvårigheterna uppstod under sömnen och jag var rädd för att dö när jag sov.

  Dessutom värkte varenda cell i hela kroppen och det gjorde ont bara kroppen rörde vid lakanen i sängen. Jag önskade att jag hade kunnat hänga i ett rep runt midjan, så att inte kroppen skulle röra vid underlaget. Tidvis gjorde det ont bara av att känna kläderna mot kroppen, så jag klädde mig helst i stora mjukisdressar med resår i midjan och absolut inget åtsittande.

  Jag kände också en aldrig tidigare upplevd trötthet, som inte gick att sova bort. När jag vaknade på morgonen var jag glad de dagar jag för egen maskin kunde ta mig ur sängen och ut till köket. Jag försökte verkligen anstränga mig för att komma från denna otroliga trötthet, men ingenting hjälpte. Efter minsta ansträngning värkte musklerna i hela kroppen och framför allt var armarna utsatta. Många dagar var de så kraftlösa att jag inte orkade lyfta maten till munnen. Då bara flödade tårarna och jag trodde slutet var nära.

  Det underliga var att muskelvärken inträdde dagen efter ansträngning. Jag kommer så väl ihåg en solig fredag, då hade lyckats släpa mig nerför trappan till tvättstugan och stolt hängt upp tvätten på tvättlinorna. Dagen efter fick en fruktansvärd värk i armarna, trots att jag inte rörde dem, utan bara låg stilla. Värken var så ihärdig att det inte gick att sova.

  Hela hösten åkte jag som en jojo ut och in på Lunds lasarett och diagnoserna duggade tätt; bihåleinflammation, hjärnhinneinflammation, körtelfeber, reumatism, 40 års kris, hjärtmuskelinflammation och cancer.

  Det verkar som om läkarna undersöker efter ett visst formulär. Stämmer inte patientens symtom in i det där formuläret verkar de bli väldigt osäkra.

  Var finns det självständiga tänkandet?

  Var finns sunt förnuft?

  Var finns de medmänskliga känslorna?

  Varför inte börja ta patienterna på allvar?

  Även kvinnliga patienter.

  När jag var inlagd första omgången på Lunds lasarett i oktober 1992 ringde en väninna, som bor på Irland. Vid ett besök hos familjens husläkare hade hon berättat om mina besvär. Den irländske läkaren tyckte att mina symtom tydde på att jag hade M.E. (myalgisk encefalomyelit) eller kroniskt trötthetssyndrom, som det kallas på svenska. Läkaren tog fram information om sjukdomen och min väninna faxade papperen till min man, som kom upp med dem till mig på sjukhuset. När överläkaren på infektionskliniken gick ronden visade jag papperen och berättade hur jag fått informationen. Han läste igenom dem och sade:

  "Det här känner jag inte till, så det kan det inte vara."

  Jag kände mig besviken, men på sjukhus ska man vara frisk för att vara sjuk och eftersom jag inte var det, orkade jag inte stå på mig.

  Make och barn (då 8 och 10 år gamla) fick under den här perioden uppleva ett mindre helvete och jag är dem evigt tacksam för deras osvikliga stöd.

  Vissa dagar var jag så dålig att jag inte klarade mig upp toaletten själv och jag kunde inte ens äta på egen hand, så barnen fick sitta på sängkanten och mata mig med fil. Ibland var de oroliga för att gå till skolan, för de var rädda för att jag skulle dö.

  Under den mörkaste vinterperioden var jag blek som ett spöke och gjorde då ett fåfängt försök att se lite friskare ut genom att sola solarium. Efter det fick jag bränningar och stickningar i hela kroppen och hjärtat skenade iväg. Var jag nu elöverkänslig också?

  Det värkte i käkarna. Var det som jag spände mig eller ... ?

  Frågetecknen var många och jag frågade en kvinnlig läkare på Lunds lasarett om elöverkänslighet. Hon skrattade bara och tyckte det var inbillning.

  Ljud tålde jag nästan inte alls, vilket medförde att jag bara kunde se på TV några minuter i taget. Bara ljudet av bestick, som lades på bordet skar i hela kroppen.

  Synen försämrades, så jag hade mycket svårt för att läsa och när jag emellanåt såg alldeles dimmigt, blev jag så rädd att jag inte vågade berätta det för någon.

  Vad hade hänt med min kropp? Höll jag på att bli tokig?

VID JULETID fick jag en engelsk bok om kroniskttrötthetssyndrom av min väninna på Irland.

  Titeln på boken är "Why M.E.?" och är skriven av läkarna Belinda Dawes och Damien Downing. Symptomen som nämndes i boken stämde exakt in på mig. Författarna till boken ordinerade vila, vitaminer och mineraler i höga doser, helst i injektionsform. Kanske det skulle hjälpa mig. Var skulle jag kunna få hjälp med detta?

  Villrådig ringde jag och beställde tid hos familjens gamle husläkare, som jag varit patient hos sedan jag var sju år gammal.

  Förtvivlad berättade jag hela sjukdomshistorien och frågade om han möjligen kunde titta i boken "Why M.E.?" och kanske hjälpa mig med vitamininjektioner. Han föste boken åt sidan utan att titta i den, tog fram receptblocket och föreslog att jag skulle ta sömntabletter.

  Besvikelsen var förlamande men jag lyckades ändå säga nej till receptet.

  "Då kan du gå hem och lösa dina problem själv" blev svaret.

  Ännu mer förtvivlad än när jag kom, lämnade jag läkarpraktiken. Så otroligt förnedrad jag kände mig!

  Att inte bli trodd när jag var så dålig! När jag kollapsade i sängen där hemma övergick dock denna förtvivlan till en otrolig ilska och vrede, som skapade energi.

 
VAD SKULLE JAG NU GÖRA?

Innerst inne visste jag ju att jag var allvarligt sjuk och att det inte var något påhittat, som kunde avhjälpas med sömntabletter.

  Var skulle jag kunna få hjälp? . . . . . . . . . . . . . .

Hur det gick, och varför man drabbads av amalgamförgiftning, hur känner man igen symtomen, hur gör man för att bli frisk, och hur unviker man att bli sjuk.

Dessa och fler andra frågor tas upp i den mycket lättlästa boken där frilansjournalisten Annika McClintock låter tandläkaren Christer Malmström som forskat om amalgam svara på frågor.

Beställ boken "Amalgamförgiftad hur blir jag frisk" genom att sätta in 150:- kr på postgiro 832 81 82 -4 så kommer den hem till dig i brevlådan. Glöm inte skriva namn o adress

---