Odont dr Gustaf Hellsing gör i SvD sin röst hörd i amalgamdebatten. Det skall han ha tack för. Hans debattinlägg speglar utomordentligt väl hur etablissemanget resonerar i amalgamriskfrågan. Den som läst mitt inlägg (29/5) och nu läser Hellsings har med största sannolikhet fått en ganska klar bild av de båda läger som står mot varandra i amalgamriskdebatten. Hellsing talar om "oro för kvicksilverförgiftning". Den som är seriöst involverad i debatten har ett betydligt vidare perspektiv på amalgamfrågan, där bl.a. den immuntoxiska aspekten är av största intresse. Varje läkare och tandläkare känner till att ett sk dos/responsförhållande saknar intresse i immunologiska sammanhang. Det krävs med andra ord ingen viss mängd av ett farligt ämne för att en känslig individ skall reagera negativt. Amalgamförespråkarna har nu, trots ihärdiga försök till förnekande, tvingats erkänna att amalgam dygnet runt läcker ut sina beståndsdelar, bl.a. kvicksilver. Det har dessutom vetenskapligt kunnat fastställas att detta kvicksilver för att för enkelhets skull begränsa resonemanget till det, har förmåga att ta sig in i enskilda celler. Hur kan någon föreställa sig att en skadlig tungmetall i en människas celler skulle vara oförargligare där än i naturen? Amalgamkvicksilver har även förmåga att passera kroppens skyddsbarriärer och kan därmed ta sig in i hjärna och foster. Detta är i dag alla överens om. Amalgamförespråkarna hävdar att ingen kan bli sjuk av de små mängder det här handlar om. Vi amalgammotståndare hävdar att mängden enligt ovanstående är relativt ointressant. Hellsing är bekymrad över att "majoriteten av medborgarna i vårt land påverkas av subjektiva omdömen utan vetenskaplig bakgrund". Medborgarna kanske tycker att ovanstående punkter, som hittills kunnat bevisats vetenskapligt, utgör tillräcklig grund för oro!

Olle Redhe, Falun