Innehållsförteckning
Sökning av kunskaper 1
Teoretiska och praktiska indikationer 2
Allmänna symtom och cancer 2
Oxidativ stress 3
Kroppens elektriska signaler 3
Olika slags strålning 4
Betingning och sensibilisering 4
Gränsvärden 4
Finns forskningsresultat? 4
Upprepning 5
Fel forskare stöds 5
EUs syn på frågan 5
All tillgänglig kunskap 5
Brister i kunskapen 5
Många anser sig elöverkänsliga 5
Erfarenheter av elsanering 5
Exponering för fasadmonterade mobiltelefonantenner 6
Exponering för mobiltelefonantenner på master 6
Sammanfattning 7
Sökning av kunskaper
Systematisk kunskapssökning börjar med att man gör en upptäckt, och börjar fundera över orsaken till det man sett. Eller också kommer man på hur det skulle kunna vara, och då vill man gärna få erfarenhetsmässigt stöd för sin hypotes. Men de vattentäta bevisen kommer kanske inte på en gång. Många gånger är det en långdragen process. När denna process fungerar som den ska, sker en växelverkan mellan teori och praktik. De praktiska erfarenheterna ger upphov till hypoteser, som man analyserar teoretiskt. De teoretiska analyserna ger upphov till hypoteser, som man försöker testa praktiskt.
Så småningom kanske de nya teorierna ter sig mer sannolika än den tidigare uppfattningen. Till slut kanske de nya teorierna kan anses styrkta.
Så ska det gå till, men i fråga om EMF (i fortsättningen används beteckningen EMF för elektriska och magnetiska fält och elektromagnetisk strålning, en vedertagen men egentligen inte korrekt slangbeteckning) fungerar processen dåligt. Beslut om fortsatt forskning byggs inte på de kunskaper man har. Resultat av provokationsförsök missförstås. Epidemiologiska studier avseende cancer övertolkas som stöd för ofarligheten. Allmänna symtom och praktiska erfarenheter av elsanering beaktas inte i den omfattning de borde.
Teoretiska och praktiska indikationer
Inom vetenskapens värld vill man ofta att det ska finnas både en teoretisk förklaring och praktisk erfarenhet för att en hypotes ska anses bevisad. I själva verket är detta inte alltid nödvändigt. En vetenskapsman ska vara kritisk till sin hypotes, men när den är styrkt, behöver man inte leta efter ytterligare bevis. Om observationerna ger ett statistiskt signifikant samband, och ovidkommande faktorer som snedvrider resultatet kan uteslutas, så föreligger troligen ett orsakssamband. Om en viss osäkerhet kvarstår, så är inte det detsamma som att, som SOS uttrycker saken, det inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett samband.
Om man vet att katetrarna i en rätvinklig triangel är 3 respektive 4 meter, så kan man, även utan att mäta, vara säker på att hypotenusan är 5 meter.
När kyparen serverar en tallrik soppa, så kan man inte räkna ut hur den smakar, men när man smakat, behövs ingen teoretisk förklaring, för att man ska vara övertygad om hur den smakar.
Om man har teoretiskt bevisat att EMF måste påverka hälsan avsevärt, åtminstone hos somliga, då behöver det inte styrkas med praktisk erfarenhet för att man ska vara säker. Om man har praktiskt styrkt att EMF påverkar somligas hälsa avsevärt, då vet man att det är så, även om man inte kan förklara hur det kommer sig. Men visst kan ytterligare forskning ge ökad kunskap, exempelvis om problemets omfattning.
Vid varje tillfälle finns ett visst mått av teoretisk kunskap och erfarenheter. De tänkta tankarna och de gjorda observationerna kan bli bortglömda, eller i värsta fall bortsmusslade, men de kan inte bli otänkta eller ogjorda.
Allmänna symtom och cancer
Många människor relaterar sina allmänna symtom till EMF, därför att de ser ett tydligt samband mellan förändringar i exponering och förändringar i besvär. Många gånger vet personen först efteråt vad det var för belastning som gav en försämring av hälsan. Då kan det inte röra sig om noceboeffekt. Det har även konstaterats att djur tagit skada av EMF, exempelvis små djur som levat hela livet under en kraftledning.
Cancer är inte en sjukdom som kommer och går när EMF ökar och minskar. Det är därför svårare att bevisa samband mellan EMF och cancer än mellan EMF och allmänna symtom.
Cancer är en allvarlig sjukdom, som inte ska undervärderas. Många människor dör i cancer, eller genomgår plågsamma behandlingar innan de botas. Man ska dock inte heller tycka att cancer är det enda man behöver bry sig om. Många människor får sina liv sönderslagna av allmänna symtom som trötthet, värk och illamående. Det kan jämföras med att ständigt, år efter år, lida av en besvärlig influensa. Dessa besvär tycks i många fall ha samband med EMF. Om man inte är övertygad om att mobiltelefoner kan ge cancer, så är det illa nog att mobiltelefonerna ger allmänna symtom, som visar att kroppen inte mår bra.
Symtomen visar att cellerna mår dåligt. Det kan vara skador i centrala nervsystemet som ger de svåraste symtomen, men det hindrar inte att hela kroppen är försvagad.
Alla människor bildar cancerceller då och då. Om kroppen mår dåligt, vilket den alltså kan göra av mobiltelefoner, så är risken större att immunsystemet inte lyckas oskadliggöra alla cancerceller. Man kan alltså vara ganska säker på att mobiltelefonerna ger ökad cancerfrekvens. EUs utskottsbetänkande (se nedan) är inne på detta resonemang.
Det är mot bakgrund av ovanstående märkligt att forskarna inte ägnar mer uppmärksamhet åt de allmänna symtomen.
Det talas mycket om att det saknas bevis för att mobiltelefoner kan ge cancer. Man tycks ha glömt bort Birgitta Floderus’ omfattande undersökning, som var omskriven när den var ny.
Massmedia har nyligen rapporterat om en epidemiologisk studie avseende samband mellan mobiltelefoner och cancer. Det är ofta svårt att dra säkra slutsatser av epidemiologiska studier, framför allt när, som i detta fall, antalet studerade personer är lågt. Därför kunde den uppmätta skillnaden mellan mobiltelefonanvändare och andra inte betraktas som statistiskt signifikant. En mer omfattande studie kan kanske ge ett signifikant samband som resultat. Tyvärr har somliga människor, även sådana som borde veta bättre, missbrukat undersökningen, och hävdat att den kan användas som indikation på att det inte finns något samband mellan mobiltelefoner och cancer.
Visst ska man fortsätta att forska om sambandet mellan EMF och cancer. Om man i samma underökning studerar effekterna av EMF på samtliga cancerformer, så är det lättare att se ett signifikant samband, än om man bara studerar några cancerformer i taget. Men framför allt måste forskningen om allmänna symtom av EMF intensifieras och få högre kvalitet, och resultaten tas på allvar.
Oxidativ stress
En förklaring till att EMF påverkar hälsan är att de ger upphov till fria radikaler, som ger oxidativ stress. Tyvärr är de vetenskapliga rönen i fråga om fria radikaler ganska okända inom svensk sjukvård. Det leder till att oxidativ stress ofta diagnosticeras som somatiseringssyndrom.
Kroppens elektriska signaler
Men hur kan den svaga strålningsstyrkan från mobiltelefonsändare påverka hälsan? En förklaring är att kroppen använder elektriska signaler för att överföra information. Det är då inte konstigt om kroppen reagerar på elektriska signaler som är till för att överföra information mellan basstationer och mobiltelefoner. På så vis kan även svaga signaler skapa stor oreda i kroppen.
Olika slags strålning
Det verkar som om kroppen är särskilt känslig för signalerna från GSM- och DECT-systemen. Där handlar det inte om en kontinuerlig strålning. Det handlar inte ens om en sinusformad strålning. Det handlar om ideliga stötar av strålning, pulsade signaler. Det är inte konstigt om detta ”strålningsflimmer” kan ge hälsobesvär, liksom det har kommit indikationer på att flimmer från lysrör och lågenergilampor kan ge hälsobesvär.
En mobiltelefonsändare har inte heller samma frekvens som en radio- eller TV-sändare.
Man kan alltså inte säga att en planerad mobiltelefonmast är ofarlig därför att strålningsstyrkan från mobiltelefonmasten är låg i förhållande till strålningsstyrkan från befintliga radio- och TV-sändare.
Betingning och sensibilisering
Dagens Nyheter 17 april 1999 berättar om målare som blir sjuka av lukter. Överläkare Lars Barregård på yrkes- och miljömedicin vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg kan tänka sig två förklaringar till att besvären utlöses vid nivåer långt under det som rimligtvis skulle kunna ge allergi eller förgiftning.
1) En kemisk förgiftning eller allergisk överkänslighetsreaktion av ett slag som vetenskapen inte kan beskriva i dag. Denna teori ger ett visst stöd åt uppfattningen att den ringa strålningstätheten från mobiltelefonmaster kan påverka hälsan.
2) En psykisk mekanism, till exempel betingning. Efter att ha blivit sjuka av kraftig yrkesexponering, kan de ha betingats att bli sjuka av att känna lukten.
Teorin om betingning kastar ljus över forskningen om elöverkänslighet. Vid en provokationsstudie relativt nyligen konstaterades att försökspersonerna fick försämrad hälsa när de trodde att de var exponerade. Detta tolkades som indikation att försökspersonerna inte var elöverkänsliga, utan besvären var psykiska. Lars Barregårds teori förefaller oss mycket rimligare. Målarna var kraftigt exponerade. De blev sjuka. Då är det inte konstigt om de blev betingade. Samma resonemang gäller givetvis elöverkänslighet. Den som blivit sjuk av el, kan bli betingad att bli sjuk av att tro sig exponerad. Men en betingning som inte föregås av sjukdom av en verklig belastning är osannolik. Den nyssnämnda provokationsstudien är alltså snarast ett tecken på att elöverkänslighet existerar. Detta kan kontrolleras genom nya studier där man har längre exponeringstider eller väljer känsligare försökspersoner. I den aktuella provokationsstudien hade man uteslutit de känsligaste presumtiva försökspersonerna.
Gränsvärden
ICNIRP har fastslagit att det för närvarande inte finns något underlag för att fastställa gränsvärden för långsiktiga hälsoeffekter av exponering för svaga, radiofrekventa elektromagnetiska fält. De bör rimligtvis bli lägre än existerande gränsvärden för tillfällig exponering. Jämförelser med det gränsvärde som finns kan underlätta kommunikationen, men ger risk för missförstånd.
Finns forskningsresultat?
I överklaganden av bygglov för mobiltelefonmaster har olika personer hänvisat till en mängd framför allt utländska forskningsrapporter. Den forskning som gjorts, ger starkt stöd åt uppfattningen att EMF har avsevärda hälsoeffekter. Detta har lett till att exempelvis Italien bestämt sig för att sänka gränsvärdena för högfrekvent strålning under de internationellt fastställda.
Upprepning
Inom vetenskapen vill man att ett försök ska upprepas för att resultatet ska verifieras. I fråga om hälsoeffekter av EMF, kan man säga att även om det skulle vara så att exakt samma experiment inte upprepats med samma resultat, så är de sammanlagda resultaten av vetenskapliga försök och praktisk erfarenhet överväldigande indikationer på hälsoeffekter av EMF.
Fel forskare stöds
De som delar ut forskningsmedel i Sverige har varit dåliga på att ge anslag till forskare som klarar av att se sambanden mellan el och hälsa. Man kan misstänka att de som delar ut forskningsmedel inte vill att sanningen ska komma fram. Dessa misstankar stärks av att SOS och SSI har så svårt att se de utländska forskningsrönen.
EUs syn på frågan
Europaparlamentet beslutade 10 mars 1999 ett yttrande över kommissionens förslag till rekommendation om begränsning av befolkningens exponering för elektromagnetiska fält 0 Hz – 300 GHz. Parlamentets protokoll, och inte minst utskottsbetänkandet 25 februari 1999, genomsyras av uppfattningen att farorna med elektromagnetiska fält, bland annat från basstationer för mobiltelefoni, ska tas på största allvar. Ett referat eller några citat ger inte utskottsbetänkandet rättvisa.
Det sägs ofta att problemet med att Sverige är med i EU är att vi tvingas godta EUs lindrigare miljövillkor. När det gäller EMF, motarbetar Sverige i EU-parlamentet hårdare restriktioner.
SOS tiger i sina yttranden om det som pågår inom EU.
All tillgänglig kunskap
När man bedömer risken för hälsoeffekter av mobiltelefonsändare, ska försiktighetsprincipen tillämpas. Alltså ska man på lämpligt sätt ta hänsyn till all tillgänglig kunskap.
Brister i kunskapen
När man bedömer risken för hälsoeffekter av mobiltelefonsändare, ska man också ta hänsyn till i vilka avseenden tecken på hälsoeffekter av mobiltelefonsändare inte har följts upp.
Många anser sig elöverkänsliga
I Stockholms län finns ca 20.000 personer som anser sig elöverkänsliga. SOS ifrågasätter om det finns en enda elöverkänslig i Sverige.
Erfarenheter av elsanering
Vid det här laget har ett stort antal elsaneringar utförts. En vetenskaplig utvärdering av dessa, eller av ett representativt urval, borde relativt snabbt ge en tillförlitlig vetenskaplig indikation om sambandet i tid mellan elsanering och förändringar i hälsoläge.
Boverkets skrift ”Förbättrad elmiljö”, daterad december 1998, redovisar bland annat 11 exempel på elsanering. I skriften sägs: Samtliga av de intervjuade uppger att saneringen av deras bostäder har gett ett gott resultat. Ändå sägs i förordet: --- de redovisade exemplen kan inte ses som bidragande till den medicinska forskningen kring elkänslighet.
Antingen begriper man inte att erfarenheter av sanering kan ligga till grund för vetenskapliga indikationer, eller också bryr man sig inte om att söka sanningen.
Exponering för fasadmonterade mobiltelefonantenner
SSI har i ett informationsblad uppgivit att strålningsstyrkan som når de boende innanför en fasadantenn för mobiltelefoni endast är enstaka V/m (ca 5 % av gränsvärdet). Ändå tycks det inte vara svårt att hitta exempel på personer som blivit sjuka sedan en mobiltelefonantenn satts upp på fasaden. Se exempelvis Vår bostad 11/98.
ETT OVANLIGT TYDLIGT EXEMPEL
Teoretiskt sett kan sambandet i tid i ett enskilt fall vara en tillfällighet. Det är dock osannolikt att det var så i Gunnar Samuelssons fall. Han blev sjuk när han bosatte sig i en lägenhet som senare visade sig vara placerad intill en fasadantenn, som gav strålningsintensitet nära gränsvärdet. Han blev bättre när han bytte bostad igen. Dessutom finns det klara belägg för att han har blivit sensibiliserad för högfrekvent strålning.
KOMMENTAR
I Gunnar Samuelssons fall stämde inte beskedet från SSI att strålningen är enstaka V/m. Vi kan tydligen inte lita på beskeden från SSI. Hur vanligt är det att strålningen, som i Samuelssons fall, närmar sig 41 V/m?
Det sägs ofta att mobiltelefonanvändare bör använda öronsnäcka för att hålla mobiltelefonen från huvudet. Helst bör mobiltelefonen inte hållas nära någon del av kroppen. Motiveringen är att många får besvär av att använda mobiltelefon. Men av Samuelssons exempel ser vi att de som bor intill en fasadantenn kan få hela kroppen konstant exponerad för en strålningsintensitet nära eller över gränsvärdet, alltså den strålningsintensitet som en mobiltelefonanvändare på sin höjd får alldeles intill mobiltelefonen.
Det är naturligtvis angeläget att det snarast görs en stickprovsundersökning av den verkliga strålningsintensiteten i lägenheter intill ett antal fasadantenner, exempelvis 100 st. Naturligtvis borde man samtidigt undersöka hur många av de boende intill fasadantenner som anser sig ha fått hälsobesvär i samband med att fasadantennen tagits i bruk. Eventuell samvariation mellan hälsobesvär och strålningsstyrka borde då studeras. Uppsättning av fler fasadantenner innan en sådan studie gjorts borde förbjudas i lag.
Exponering för mobiltelefonantenner på master
Av ovanstående följer att det kanske är många tidigare friska som blir sjuka av fasadantenner som ger i storleksordningen 5 procent av gränsvärdet.
Då ter det sig inte särskilt betryggande att allmänhetens exponering från mobiltelefonmaster enligt SSIs egna besked ”endast” är i storleksordningen 0,1 – 0,3 procent av gränsvärdet. Tvärtom är det i så fall helt naturligt att känsliga personer kan få allvarliga besvär av master.
Mot detta kan sägas att vi kanske inte kan lita på ovan relaterade uppgift från SSI att strålningsintensiteten i bostäder innanför fasadantenner endast är enstaka V/m. Men det är en klen tröst att vi inte kan lita på den myndighet som är satt att skydda oss mot skadlig strålning.
Comviq GSM AB/Aktelo AB har enligt Boverket uppgivit att SSI vid ett flertal tillfällen har utfört mätningar och beräkningar på ett avstånd av 50-100 m från basradiostationer utan att vid något tillfälle ha funnit att strålningstätheten skulle överstiga 0,05 promille av gränsvärdet. Detta stämmer ju inte alls med SSIs egna uppgifter att strålningsstyrkan på marken kan vara 1–3 promille av gränsvärdet. Att avståndet 50–100 m valts, stämmer med att SSI i sitt informationsblad uppger att maximal strålningsstyrka på marknivå inträder på avståndet 50-300 m från mastfoten. Men nu säger SSI att maximal strålningsstyrka uppträder först vid ca 600 m avstånd. Detta kan dock inte förklara hela skillnaden. Ingenstans mindre än 600 m från mastfoten är strålningen mindre än en fjärdedel av den maximala, enligt vad SSI nu uppger.
Det är alltså svårt att veta vad man ska tro om strålningsstyrkorna.
Det mest trovärdiga i fråga om mobiltelefonmaster är nog faktiskt att somliga blir sjuka av dem. Enligt Expressen 16 augusti 1998 finns minst 43 personer som tvingats fly från mobiltelefonsändare. Och fortfarande flyr människor från nya sändare.
Det gränsvärde som finns är uppenbarligen inte tillräckligt lågt för att skydda de känsligaste. Alltså måste man enligt försiktighetsprincipen vid lokalisering av mobiltelefonmaster ta hänsyn till att sändaren tycks kunna ge hälsoeffekter.
ETT OVANLIGT TYDLIGT EXEMPEL
Samuelssons förmåga att känna strålningen från mobiltelefonmaster undersöktes i ett försök som övervakades av Notarius publicus. Samuelsson kunde känna en mast på ca 3 km avstånd, och ungefärligt avgöra när masten passerades. På detta sätt kunde han lokalisera flera master, trots att han genom skynken var förhindrad att se var bilen befann sig. Bland annat kunde han lokalisera en mast som inte i förväg var känd av dem som befann sig i bilen. Information om detta experiment kunde läsas bland annat i Norrköpings Tidningar 22 januari 1999.
KOMMENTAR
Det är märkligt att SOS inte visar något intresse för detta mycket övertygande exempel. Försöket med Samuelsson borde naturligtvis upprepas. Det finns ett antal sensibiliserade personer som kan känna när de närmar sig en mobiltelefonsändare.
Sammanfattning
Trots stora brister i de vetenskapliga undersökningarna, bland annat obenägenhet att vetenskapligt bearbeta erfarenheterna av elsanering, är det i dag ovetenskapligt att påstå att inte övervägande skäl talar för att många människor blir skadade av elektromagnetiska fält från mobiltelefonantenner. Ändå ifrågasätter myndigheterna om ens försiktighetsprincipen är tillämplig.
Jan Åberg Lars Juhlin
