FLYKT - undan mobilmaster Fler och fler tvingas att fly från hus och hem, de kommer att få leva som flyktingar i sitt eget land!   Men det finns möjlighet att skapa mastfria zoner där människor som får hälsoproblem av mobiltelefonmaster kan bo och leva.   Detta förutsätter förståss att regeringen ser till försiktighetsprincipen och använder den möjlighet som miljöbalken ger. Nedanstående brev till miljödepartementet, vill visa på egendomligheter i remissinstansernas svar, och hur man bildligt talat har blandat äpplen och päron i sina svar om vilken risk en mobiltelefonmast innebär.

1999-05-14 Miljödepartementet 103 33 Stockholm

Kommentarer till senaste utvecklingen av till Regeringen överklagade bygglov för mobiltelefonmaster
Dnr M1999/339/Na och M1999/407/Na

Helgetorp 1:6 i Karlstads kommun (Väse) respektive Hovsta 15:1 i Örebro kommun.

Miljödepartementet är givetvis väl insatt i miljölagstiftningen. Vi vill ändå peka på några egendomligheter i remissinstansernas svar på Miljödepartementets remiss 1999-02-15.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Exemplet Hallandsåsen 2

Miljöbalkens synsätt 2

Gränsvärden 2

Försiktighetsprincipen 4

Myndighetsbeslut 5

Kunskapsläget 6

Frivilliga åtgärder 8

De aktuella fallen 9

Sammanfattning

	SSI fortsätter att hänvisa till irrelevanta gränsvärden för tillfällig exponering, trots att de själva påpekar att gränsvärden för långtidsexponering saknas.
	Även om relevanta gränsvärden funnes, så skulle det inte räcka med att se till dem. Bästa möjliga läge ska väljas för att minimera allmänhetens exponering.
	SSIs jämförelser mellan radio- och TV-signaler och mobiltelefonsignaler är irrelevanta.
	Om det vetenskapliga underlaget är magert, så är det verksamhetsutövaren som har bevisbördan att verksamheten är acceptabel ur miljö- och hälsosynpunkt.
	Socialstyrelsens negligerande av de elöverkänsliga, inte minst de boende i Hovsta och Väse som är överkänsliga mot mobiltelefonsignaler, är ovetenskapligt och omänskligt.
	I internationell forskning finns gott om indikationer på hälsoeffekter av el, även svaga mobiltelefonisignaler.
	EU ser allvarligt på de elektromagnetiska fältens hälsoeffekter.
	Det vetenskapliga underlaget och de elöverkänsligas erfarenheter räcker gott och väl till för att med hänvisning till försiktighetsprincipen, bevisbörderegeln och regeln om lämpligaste placering säga nej till de aktuella ansökningarna.
	Sammanfattningsvis är SOS yttrande 1999-03-31 ovetenskapligt och allmänt ovederhäftigt. SOS har ändrat sin ståndpunkt radikalt utan att ange orsak. SSIs yttrande 1999-03-24 med tillägg 1999-04-08 är också starkt missvisande.

inehåll

inehåll

inehåll

Relevanta gränsvärden saknas

1998-09-09 säger SOS i sak att relevanta gränsvärden saknas, och att alltså försiktighetsprincipen gäller. 1999-03-31 säger SOS att särskilda gränsvärden för långtidsexponering av allmänheten inte behövs, eftersom inga basstationer påverkar allmänhetens hälsa.

1998-09-03 var SSIs uppfattning att allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält från basstationer ligger långt under gränsvärdena, i de allra flesta fall hundra till flera tusen gånger.

1999-03-24 säger SSI någonting helt annat: Enligt Internationella kommissionen för ickejoniserande strålning (ICNIRP) finns det för närvarande inget underlag för att fastställa gränsvärden för långsiktiga hälsoeffekter av exponering för svaga, radiofrekventa elektromagnetiska fält. --- SSI delar denna bedömning.

Det finns gällande gränsvärden. Men de baseras på omedelbara hälsoeffekter. De är alltså inte tillämpliga på långsiktiga hälsoeffekter av exponering för svaga fält, exempelvis boende intill en mobiltelefonsändare. De är endast tillämpliga för kortvarig exponering, som exempelvis en sotare kan drabbas av.

Ändå fortsätter SSI i sitt yttrande 1999-03-24 att hänvisa till de icke tillämpliga gränsvärden som finns.

Myndigheterna gör felaktiga jämförelser med gränsvärdena

SSI har hävdat att fasadantenner är ofarliga för dem som bor innanför fasaden. Motiveringen har varit att den strålning de boende utsätts för endast är enstaka V/m, att jämföra med gränsvärdet 41 V/m. Det är nu konstaterat att SSIs påstående inte ens är sant. I en lägenhet i Norrköping har uppmätts värden som överstiger gränsvärdet. Det är säkert inget unikt fall.

SSIs besked om strålningsstyrkan från fasadantenner är inte att lita på.

SSI har i ett informationsblad angivit att maximal strålningsstyrka på marknivå från en högt placerad antenn inträder på ett avstånd av 50-300 m från mastfoten. I komplettering 1999-04-08 av SSIs yttrande anges att strålningstätheten i marknivå är störst 600 m från masten, där den är ca 0,14 V/m, eller ca tre promille av gränsvärdet.

SSIs besked om var strålningen är starkast är inte heller att lita på.

I Boverkets yttrande 1998-09-29 sägs att mobiltelefonoperatören uppger att SSI har utfört mätningar och beräkningar på ett avstånd av 50-100 meter från basradiostationer utan att vid något tillfälle ha funnit att strålningstätheten skulle överstiga 0,05 promille av gränsvärdet, med andra ord 0,00205 V/m.

Enligt SSIs senaste uppgifter är högsta strålningsintensiteten vid marknivån intill en mobiltelefonmast i storleksordningen 70 gånger högre än vad mobiltelefonoperatören vill påskina.

Det finns alltså anledning för SSI och allmänheten att ifrågasätta de besked som lämnas av mobiltelefonoperatörerna.

inehåll

Lokalisering

Försiktighetsprincipen konkretiseras i 2 kap 4 § Miljöbalken beträffande lokalisering. Där sägs i andra stycket: För all verksamhet och alla åtgärder skall en sådan plats väljas att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö.

Detta innebär i fråga om mobiltelefonsändare, att om det finns skäl att anta att en mobiltelefonsändare kan skada befolkningen i närheten av sändaren, så ska sändaren om möjligt inte placeras i närheten av bebyggelse. Och nu är det klart att åtskilliga upplever besvär av mobiltelefonmaster även på avstånd.

Proportionalitetsprincipen

Proportionalitetsprincipen gäller alltid. Den innebär att det alltid ska göras en avvägning mellan en åtgärds skadeverkningar och verksamhetsutövarens intressen.

Kostnaden för att ändra läget på en planerad mast, så att den inte hamnar alldeles intill en tätort, kan inte vara särskilt stor.

Bevisbördan

I försiktighetsprincipen ligger att det är verksamhetsutövaren som har bevisbördan. Idén med försiktighetsprincipen är att man inte ska göra någonting som man inte vet är ofarligt. I en sammanfattning, skriven i en tidning utgiven av Inne 99 skriver Marie Becker, SOS: Bevisbördan är omkastad, vilket innebär att det är den som är verksamhetsutövare som ska visa att hänsynsreglerna följs.

I praktiken kan man inte kräva att åtgärdens ofarlighet är hundraprocentigt bevisad, eftersom det många gånger är svårt att vara alldeles säker. Men bevisbörderegeln innebär att alla tecken på att en åtgärd skulle kunna ge skador måste tas på allvar.

SOS säger att enbart oro inte kan ligga till grund för generella åtgärder. Det är i sig ett riktigt påpekande. Men det finns mycket mer än enbart oro. Det finns forskningsindikationer. Det finns iakttagelser av samband mellan exponering och hälsobesvär, och även de måste beaktas när man avgör enskilda bygglovärenden.

inehåll

Bygglov för mobiltelefonmast

Det kan knappast vara lagstiftarnas mening att den situationen ska kunna uppstå, att byggnadsnämnden måste bevilja bygglov, men så snart masten är uppförd kan miljönämnden förbjuda användningen.

Ansökningar om bygglov ska inte formellt prövas mot Miljöbalken, men de principer som fastslås i Miljöbalken, och som var etablerade redan innan Miljöbalken trädde i kraft, bör vara vägledande vid tolkningen av Plan- och bygglagen. Det innebär att Miljöbalkens krav i praktiken kan ställas även vid bygglovprövningen.

Det är alltså logiskt att Regeringen ställer frågan om den allmänna försiktighetsprincipen ger anledning att inte uppföra masterna på begärd plats.

I sitt yttrande 1998-09-29 gör Boverket en grundlig genomgång av prövning av ansökan om bygglov för mobiltelefonmast mot olika lagrum. Följande lagrum talar om behovet att ta hänsyn till hälsoriskerna vid byggande:

	2 kap 3 § Plan- och bygglagen (PBL)
	3 kap 2 § PBL
	5 kap 1 § PBL
	5 § Byggnadsverksförordningen

Det finns alltså starka skäl att avslå en ansökan för bygglov för en mobiltelefonmast, om användningen inte är förenlig med Miljöbalken.

inehåll

Miljödepartementets fråga 3

I vad mån det genom den hittillsvarande vetenskapliga forskningen när det gäller radiofrekvent strålning och högfrekventa elektromagnetiska fält framkommit sådana uppgifter som gör att det finns skäl att anta att de aktuella åtgärderna kan ge upphov till olägenheter eller skada – vad avser såväl akuta som långsiktiga effekter – för människors hälsa eller miljön.

VETENSKAPENS STÅNDPUNKT

Det finns teoretiska förklaringar till att personer upplever hälsobesvär av mobiltelefonantenner. Kroppen använder elektriska signaler för att överföra information. Det är då inte konstigt om kroppen reagerar på elektriska signaler som är till för att överföra information mellan basstationer och mobiltelefoner.

Den pulsade strålningen i GSM-nätet tycks vara extra skadlig. En mobiltelefonsändare har också betydligt högre frekvens än en radio- eller TV-sändare.

Man kan bli sensibiliserad, så att man reagerar på mycket svaga belastningar.

Forskningen har indikerat att man kan bli betingad att må dåligt när man tror sig utsatt för EMF. Vad forskarna inte förstått är att denna betingning regelmässigt uppkommer som en följd av elöverkänslighet.

Helt klart ger EMF allmänna besvär. Då bidrar EMF troligen till en ökning av antalet cancerfall. Att epidemiologiskt styrka att så är fallet är förenat med stora svårigheter.

EU ser allvarligt på frågan om elektromagnetiska fält. SOS tiger i sina yttranden om det som pågår inom EU.

I de aktuella ärendena har olika personer hänvisat till en mängd framför allt utländska forskningsrapporter. Den forskning som gjorts, ger starkt stöd åt uppfattningen att EMF har avsevärda hälsoeffekter. Detta har lett till att exempelvis Italien bestämt sig för att sänka gränsvärdena för högfrekvent strålning under de internationellt fastställda.

I båda yttrandena säger SOS: Det finns i dag --- inga belägg för att (cancer eller annan ohälsa) kan uppstå till följd av radiofrekventa EMF från mobilbasstationer.

I det första yttrandet fanns följande tillägg, som ströks i det andra yttrandet: Utvecklingen av mobiltelefonin har dock gått mycket fort och forskningen kring effekterna är relativt ny. SOS säger 1999-03-31 att det inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett samband.

SOS nöjer sig inte med att säga att sambandet inte är styrkt. SOS säger i sak att det inte finns en enda forskningsrapport som tyder på ett samband. Inte ens SOSs expertgrupper stöder ett så kategoriskt uttalande.

Genom att stryka uppgiften att det är ont om forskning ger SOS intrycket att det finns gott om forskning, och att all forskning stöder uppfattningen att det inte finns samband mellan mobiltelefonantenner och hälsa. Om denna bild vore sann, så skulle det vara svårt att hänvisa till försiktighetsprincipen. Men bilden är inte sann.

Hur kommer det sig att SOS inte med ett ord kommenterar de vetenskapliga indikationer som det hänvisas till i överklagandena? SOS har ju fått hela materialet från Regeringen.

MÄNNISKOR SOM ANSER SIG ELÖVERKÄNSLIGA

I Stockholms län finns ca 20.000 personer som anser sig elöverkänsliga. SOS ifrågasätter om det finns en enda elöverkänslig i Sverige.

SOS säger 1999-03-31: Det finns människor som anser att de är direkt påverkade av EMF, så kallad elkänslighet, från olika källor, däribland också högfrekventa fält från mobilbasstationer. Dessa personer uppvisar ett stort antal olika symptom. Vissa allmänna symptom förekommer ofta. Det gäller trötthet, svaghetskänsla, diffus värk i kroppen, koncentrationssvårigheter, nedsatt minne, yrsel och huvudvärk. Detta är ett korrekt konstaterande.

Konstaterandet viftas bort med två argument.

1)	Ett problem vid utredningen av dessa patienter är att det inte finns något vetenskapligt underlag som styrker ett samband mellan allmänna symptom och EMF.

Att myndigheterna inte brytt sig om att ta reda på hur det ligger till, läggs nu de elöverkänsliga till last. Om myndigheterna inte har någon kunskap om dessa människor, så kan man strunta i att de finns.

I stället för att sitta vid sina skrivbord och spekulera borde forskarna ta reda på vilka argument de elöverkänsliga har för uppfattningen att de är elöverkänsliga. De borde följa med elöverkänsliga och se hur de reagerar i olika situationer. Kvalitativa studier är också vetenskap.

2)	Dessa symptom är vanligt förekommande även i den allmänna befolkningen.

Det är ofattbart att den myndighet som har högsta ansvaret för sjukvården i Sverige avfärdar de elöverkänsligas erfarenheter med denna torftiga verklighetsbeskrivning. Somliga i befolkningen har inga eller obetydliga symtom, medan andra har allvarliga symtom. Hur ska dessa skillnader tolkas? Rimligtvis är det så att somliga reagerar kraftigare än andra på olika belastningar. Typiskt för EMF är att elöverkänsliga kan känna skillnad i hälsan när de rör sig mellan olika elbelastningar.

Att avfärda de elöverkänsliga på detta sätt är högst ovetenskapligt.

ERFARENHETER AV ELSANERING
Boverkets skrift ”Förbättrad elmiljö”, daterad december 1998, redovisar bland annat 11 exempel på elsanering. I skriften sägs: Samtliga av de intervjuade uppger att saneringen av deras bostäder har gett ett gott resultat. Ändå sägs i förordet: --- de redovisade exemplen kan inte ses som bidragande till den medicinska forskningen kring elkänslighet.

Antingen begriper man inte att erfarenheter av sanering kan ligga till grund för vetenskapliga indikationer, eller också bryr man sig inte om att söka sanningen.

EXPONERING FÖR MOBILTELEFON RESPEKTIVE BASSTATION
Nu sägs det ofta att mobiltelefonanvändare bör använda öronsnäcka för att hålla mobiltelefonen från huvudet. Helst bör mobiltelefonen inte hållas nära någon del av kroppen. Motiveringen är att många får besvär av att använda mobiltelefon. Men SOS ser inget problem i att de som bor intill en fasadantenn kan få hela kroppen exponerad för en strålningsintensitet nära eller över gränsvärdet.

Enligt SSI ger fasadantenner vanligtvis endast upphov till belastningar på enstaka V/m, alltså ca 5 % av gränsvärdet. Om somliga tidigare friska blir sjuka av dessa exponeringar, så är det inte alls konstigt att särskilt känsliga personer, som inte klarar att använda mobiltelefon ens korta stunder, mår dåligt av mastantennexponeringar på 0,1-0,3 % av gränsvärdet.

ETT OVANLIGT TYDLIGT EXEMPEL
Gunnar Samuelsson i Norrköping, som beskrivs i bilagan, är ett ovanligt tydligt exempel på sensibilisering på grund av exponering för strålning från en basstation.

Det är märkligt att SOS inte visar något intresse för detta mycket övertygande exempel.

Samuelsson är bara en av åtskilliga sensibiliserade personer som kan känna när de närmar sig en mobiltelefonsändare.

PM angående kunskapsläget

Se vidare bifogad PM 1999-05-06 ”Kunskapsläget beträffande känslighet för mobiltelefonsändare”.

inehåll

Frivillig information om exponeringen

SOS säger 1999-03-31: Som ett led i den lokala kommunikationen mellan operatören, lokala myndigheter och närboende anser SOS att mobilbasstationernas tillskott till exponeringen för radiovågor bör redovisas.

Öppenhet är ett bra sätt att undvika obefogad oro. I det här fallet är oron inte obefogad. Därför släpper mobiltelefonoperatörerna inte frivilligt från sig information om exponeringen.

Frivillig begränsning av exponeringen

1998-09-09 skrev SOS: SOS rekommenderar att man försöker minimera exponeringen för radiovågor för närboende så långt det är tekniskt och ekonomiskt rimligt. Nu skriver SOS: Operatören bör sträva efter att hålla exponeringen så låg som möjligt.

Eftersom SOS anser att inte ens fasadantenner kan ha hälsoeffekter, bygger SOS rekommendationerna på att man bör minska allmänhetens oro.

Vad operatörerna kan göra för att minska exponeringen är att inte i onödan placera antenner nära bebyggelse. Operatörerna anser med rätta att detta inte skulle minska allmänhetens oro för de antenner som är placerade i eller intill bebyggelse.

inehåll

Miljödepartementets fråga 1 och 2:

1) Vilken exponering, vad gäller radiofrekvent strålning inom jämförbara frekvensområden, som människor inom berörda områden för närvarande utsätts för.

2) Vilken exponering som tillkommer genom de sändare som kan komma att placeras på de aktuella radiomasterna.

Strålskyddsinstitutets svar på frågorna

SSI har grundligt besvarat frågorna om exponeringen i Hovsta och Väse. Vi kan inte bedöma om svaren är korrekta. De procentuella jämförelserna är i alla fall missvisande.

Att en planerad mobiltelefonmasts procentuella tillskott är mindre därför att det redan finns en mast nära samhället är inget försvar för att släppa fram ytterligare en mast. I stället bör den befintliga masten flyttas.

Jämförbara frekvensområden är sådana signaler som sänds ut av mobiltelefonantenner, inte signaler från radio- och TV-antenner. Därför är det felaktigt att göra bedömningar utifrån mobiltelefonantenners strålningsintensitet i procent av den från radio- och TV-sändare.

Bortsett från detta har SSI inte gjort någon tolkning av de angivna exponeringarna.

Socialstyrelsens svar på frågorna

SOS hänvisar 1999-03-31 till det svar på frågorna som lämnats av SSI.

SOS anser att inte ens fasadantenner kan ge hälsoeffekter. Utifrån detta gör SOS bedömningen att de planerade masterna har låg strålningsintensitet vid marknivån. Men det är så gott som bevisat att fasadantenner kan ge hälsoeffekter. Alltså faller SOSs resonemang.

Ställningstagande till bygglovfrågan

1998 skrev SOS: Beslut om bygglov för masten bör tas utifrån en helhetssyn där mastens totala tillskott (där alla sändare inräknas) till exponeringen för radiovågor, tekniska och ekonomiska överväganden samt nyttan med masten bedöms.

Nu har SOS tagit ställning: Kunskapsläget är sådant att det saknas underlag för att enligt lag kräva åtgärder t ex flyttning av en mobilbasstation.

SOS anser att inte ens en fasadantenn kan ge hälsoeffekter. Utifrån detta kommer SOS fram till att det inte ens går att kräva flyttning av en fasadantenn som ger strålningsintensitet intill gränsvärdet för tillfällig exponering. Då går det än mindre att avslå en ansökan om bygglov för en mobiltelefonmast.

Detta är ett märkligt ställningstagande efter vad som drabbat Gunnar Samuelsson.

Lämpligaste placeringen

Det är klart olämpligt att placera en mobiltelefonmast intill ett ensligt beläget samhälle som Väse. Även Hovsta är så pass isolerat att det måste gå att hitta en bättre plats än alldeles intill tätbebyggelse.

Elöverkänsliga i Väse och Hovsta

Det finns i Väse och Hovsta personer som vittnar om att de inte tål de aktuella masterna. De har till och med kunnat avgöra när en sändare varit avstängd. Det finns all anledning att ta dessa vittnesmål på allvar, och lyssna till vad dessa människor har att berätta.

SOS väljer att inte ens nämna dessa personer. Det är en ovetenskaplig och omänsklig attityd.

Försiktighetsprincipen
1998-09-09 stödde SOS i sak försiktighetsprincipen.

SOSs uppfattning är nu att det inte finns grund att tillämpa försiktighetsprincipen i de här ärendena, eftersom ingen basstation kan ge hälsoeffekter. Det är då logiskt att SOS säger: Det är socialstyrelsens uppfattning att det utifrån dagens kunskapsläge inte finns skäl att anta att etablering av mobiltelefonimasterna kan orsaka olägenhet för människors hälsa.

Men när det finns människor som anser att de är direkt påverkade av mobilttelefonmaster, och när det inte är entydigt fastslaget att de som säger sig bli sjuka av mobiltelefonmaster inte blir det, utan tvärtom internationell forskning indikerar samband, då finns det skäl att anta att etablering av mobiltelefonimasterna kan orsaka olägenhet för människors hälsa. Detta är vad försiktighetsprincipen handlar om.

 
Jan Åberg             Lars Juhlin

Bilaga: PM 1999-05-14 ”Kunskapsläget beträffande känslighet för mobiltelefonsändare”.

Några länkar som anknyter till ämnet Interpellation 1998/99:72 av Marianne Andersson (c) till miljöministern om master för mobiltelefoni Svar på interpellation 1998/99:72 om master för mobiltelefoni (Snabbprotokoll 1998/99:41 Tisdagen den 19 januari, 20 § ) "Hårdare lag mot magnetfält i Italien" "Strålningen hålls hemlig, Hela familjen blev sjuk när basstationerna sattes upp" Aftonbladet "Sändare till mobiltelefoner stoppas av bostadsbolag" Expressen "Antenner hemlighålls - är de farliga" Vår bostad "Sjuk av strålning?" Vår bostad "En tillflykt undan strålningen" "Ständig flykt undan sändarna" Norrköpings tidning "Är elallergi och cancer elaka följder av mobiltelefonerna? " "Farlig tystnad om nallarna" GP Boverket ang Mobilmasten i (Väse 29 September, 1998)