Psykiatrins tvetydiga roll

Olle Redhe rycktes bort från ett sällsynt rikt jordeliv helt oväntat söndagen den 11 mars och vi är många som sörjer honom djupt. Men han lämnade mycket efter sig på flera helt olika områden, och det kommer att leva vidare. Hans bok "Sjuk av amalgam " (1991) är fortfarande en guldgruva, inte minst för Olles belysning av amalgamfrågans mer än 150-åriga och föga uppbyggliga historia ända fram till 80-talets svenska debattläge.

Det finns mycket som är värt att citera och kommentera i Olles bok, men jag tar här ett avsnitt på sid 218-19 som är ett stycke nutidshistoria:

Amalgamdebatten följer samma mönster oavsett land. Enskilda individer anklagar amalgamet mot bakgrund av egna erfarenheter och kunskaper och etablissemanget slår obönhörligen tillbaka. I Tandlægebladet 9/86 refereras t ex ett informationsmöte där professor Per-Olof Glantz och psykiatrikern Sören Nielzén hade anlitats av de danska tandläkarnas kursnämnd för att "introducera danska tandläkare till ämnet oral galvanism".

Genom att anlita två svenska amalgamanhängare hoppades etablissemanget i Danmark att kunna minska det amalgammotstånd som nu hade börjat bli besvärande även i detta land.

Vad de svenska forskarna meddelade de danska tandläkarna i amalgamfrågan framgår av följande citat från ett referat i Tandlægebladet: "Med ett överbevisande patientmaterial påvisar de bägge att oral galvanism är ett utslag av ett modefenomen. Det är paranoida människor som tar upp detta ämne för att finna en förklaring till sina psykiska eller i övrigt oförklarliga problem." <slut på citat från Olle Redhes bok>

Tandläkaren Glantz (f. -36) kandiderade flera år senare till posten som rektor för Lunds universitet, men den gick till annan sökande. Nu är han sedan en tid rektor för Malmö högskola, om han inte redan gått i pension. Min psykiaterkollega Nielzén (f. -37) är studierektor för psykiatrin och undervisare av blivande läkare i Lund, vilket framgår av http://www.psykiatr.lu.se/studinfo/.

Sören Nielzéns kompendier som är utlagda på nätet har vi diskuterat tidigare:
http://www.psykiatr.lu.se/studinfo/underv/konvertering.html
http://www.psykiatr.lu.se/studinfo/underv/psykosomatik.html
http://www.psykiatr.lu.se/studinfo/underv/personlighet.html

Av det här materialet på nätet framgår att det danska referatet 1986 sannolikt inte har vanställt Nielzéns åsikter i frågan, som dessutom inte på något sätt är unika. När psykiatrin kommer in på psykosomatik och inte minst "somatisering" dyker det mycket ofta upp en arrogant och manipulativ inställning till medmänniskorna, som plötsligt tycks betraktas von oben på ungefär samma sätt som europeiska kolonisatörer såg på "infödingar" i andra världsdelar ännu för 50 år sedan. Så kallad empati inbegriper i varje fall inte i detta läge att frigöra sig från egna förutfattade meningar och ta patientens berättelse om sin sjukdom på fullt allvar. Medlidande och spelad förståelse blir instrument för att uppnå målet, exempelvis att lirka patienten bort från den besvärande teorin att man kan bli sjuk av kvicksilver från sina tandfyllningar. När doktorn sedan inte lyckas ligger det nära till hands att klistra en litet grövre psykiatrisk etikett på patienten, "paranoid" t ex.

Liksom fördomar av annat och mer välkänt slag kan de här föreställningarna mycket väl finnas hos högt kultiverade och av omgivningen uppskattade personer som kanske till och med är aktivt intresserade av etiska frågor. Förutsättningen tycks vara att den samtida kulturen är blind för det betänkliga i just de föreställningar som det är fråga om. De bäst analyserade exemplen är naturligtvis av äldre datum. Före andra världskriget var ju rasförbättringsidéer rumsrena, inte bara i Tyskland, och omfattades av många som mycket väl kunde vara goda familjefäder, djurvänner, regelbundna kyrkobesökare och älska de sköna konsterna. Även i detta spelade psykiatrin en roll som man senare fått skämmas för. Efter kriget användes psykiatrin i repressivt syfte i Sovjetunionen, vilket kanske ännu inte har blivit tillräckligt genomlyst.

Som psykiater måste jag säga att jag berörs ganska illa av vissa kollegers benägenhet att i dag sorglöst missbruka psykiatrin och sätta patienternas intressen i andra hand när de faktiskt inte direkt tvingas till detta. Det finns inte ens någon "vetenskaplig nödvändighet" bakom det hela, eftersom själva utgångspunkten är ett generande enkelt missförstånd: när kroppsläkarna inte tycker sig kunna se någon förklaring till en sjukdomsbild betyder det inte på minsta vis att orsakerna måste vara psykiska.

Det finns naturligtvis psykiatrer som är övertygade om att de gör en samhällsnyttig insats när de ställer psykiatrisk diagnos i fall med kontroversiell bakgrund -- kanske ännu mer om de får undervisa blivande läkare eller tandläkare om samma sak. Jag vet ju att psykiatrer ses över axeln av många kroppsläkare, men sådan följsamhet på patienternas bekostnad höjer inte specialitetens status. I tidigare historiska fall av psykiatrimissbruk gick det till nöds att skylla på att man lydde order. Vi ser inte mycket mildare på 1900-talets övergrepp för det. Dagens missbruk ser läkarkollektivet än så länge inte alls! Men andra är inte lika blinda.

Ett aktuellt exempel kan visa hur psykiatriskt tankegods kan användas på ett kränkande sätt i rutinsjukvård utan att den patientgrupp det handlar om ens är särskilt kontroversiell. Jag saxar några bitar ur en artikel i Helsingborgs Dagblad 010404 (http://tidning.hd.se/04/hd0126.htm):

Det gör ont att inte bli trodd

De har alla någon gång bemötts som vore de psykiskt sjuka. Och känt sig utstötta och förnedrade av att inte bli trodda. De har reumatism, en sjukdom som inte alltid syns. Men som alltid känns. Följ med och träffa kvinnorna i Reumatikerföreningens studiecirkel.
<snip>

Men det finns ljusglimtar i vården då och då. När man blir trodd och känner sig sedd och respekterad. Det är något fantastiskt, understryker alla.

- Jag har en läkare som tror på mig. Å, det är underbart, så enkelt och självklart, inga inlindade misstankar om att jag är ett psykfall, berättar en i gruppen.

För inte så länge sedan hade många kvinnor med fibromyalgi och andra muskelsjukdomar en särskild benämning i läkarnas journaler: den nersättande diagnosen SVBK (sveda-, värk- och bränn-kärring). I dag tas deras symptom trots allt mer på allvar. Det finns ett växande antal ortopedmedicinska läkare som specialiserat sig på smärta och värk i kroppens muskler och leder.
<slut citat>

En psykiatri med självaktning borde gå i spetsen för den utvecklingen i stället för att fortsätta spridningen av gamla unkna tankegångar till nya studentkullar.

Olle inledde kapitlen i sin amalgambok med mycket väl valda citat. Ett exempel: "Vidskepelse är den säck som de lärde kastar allt det i som de inte själva begriper " (Okänd tänkare). Tillåt mig travestera: "Psykiatri är den säck som läkare kastar allt det i som de inte själva begriper ". Egentligen är det ofta ännu värre, eftersom det kan vara fråga om en slags inlärd okunnighet. Läkare tycks till exempel ha mycket lättare att acceptera en ovetenskaplig bortförklaring med psykiatriska förtecken än att umgås med den ganska naturliga tanken att kvicksilver i dagliga smådoser kan utlösa biverkningar hos känsliga personer.

Olle kämpade oförtrutet mot sådan inbiten okunnighet och delade ständigt med sig av sina vidsträckta kunskaper och erfarenheter. Han fick tyvärr inte uppleva det genombrott i amalgamfrågan som snart måste komma.

Per Dalén pdalen@algonet.se