Allt fler människor i Sverige diskrimineras trots att det snart sagt finns statliga ombudsmän för de flesta utsatta grupper. Ett par av de grupperna är människor som har besvär av elektromagnetiska fält och dom som är sjuka av kvicksilvret i amalgam. De har diskriminerats extra hårt - under medverkan av Socialstyrelsen och Statens Strålskyddsinstitut. Deras tillsyn består nämligen främst i att hålla anseendet uppe hos den - minskande - grupp av professorer och forskare som av rena prestigeskäl vill hålla kvar vid "rådande vetenskaplig uppfattning". När hyckleriet emellanåt når sitt klimax uttrycker man det på annat sätt, då säger man att här gäller: "Vetenskap och beprövad erfarenhet" (fast man känner till den ovetenskapliga grundhållningen och trots att verkligheten har överprövat det här korthuset). En annan viktig förklaring till att den här diskrimineringen hålls igång av myndigheter som i stället borde gå människornas ärenden handlar om snöd ekonomisk vinning. När de stora mobilnäten nu byggs ut så tindrar ögonen hos en Rosengren, ja till och med hos den förr så radikale tidningsmannen Engqvist: BNP och hälsa är en utmärkt kombination. Så skapas resurser för fördelningspolitik och ett allmännare välstånd för vårt allas fromma... Den här artikeln handlar om diskriminering, och vårt ansvar för diskrimineringen. Vi måste fortsätta att ställa krav på myndigheter, på politiker och andra beslutsfattare, utan att ha några illusioner. Men vad frågan fram för allt gäller är vårt ansvar att reagera när vi ser att någon av våra medbröder och medsystrar kränks. Ty vad händer om vi alltid går rakt förbi och blundar för en misshandel: står vi inte annars där med minst ett blått öga en vacker dag? red.

VAD GÖR VI ÅT DISKRIMINERINGEN?


"Systemen går under men människorna blir kvar. Inget system får kränka en människas värdighet."

För den åsikten kastades författaren Václav Havel i fängelse i fyra och ett halvt år, och fick sin hälsa förstörd, innan han slutligen valdes till president i Tjeckoslovakien för 20 år sedan. Han hade modet att hävda de mänskliga rättigheterna, men var medveten om priset. Han ångrade inget.

Men Václav Havel, liksom Nelson Mandela (m.fl.) som har samma erfarenhet hade inte bara ett krav på ett mänskligt system, riktat till MAKTENS MÄN. De förväntar sig - och det i ännu högre grad - att alla de enskilda människorna i samhället måste respektera de mänskliga rättigheterna; att försvara din rättighet som om den är min egen.

Den mänskliga rättigheten att fritt få tänka, tala, arbeta, bli respekterad för den man är, måste alltså vara bunden till skyldigheten att försvara de här rättigheterna också om det är någon annan än jag själv som drabbas.
 

Samhällsdiskrimineringen


Ändå kan vi dagligen se, att människor kränks, förnedras och diskrimineras på många olika sätt i dagens Sverige. Och jag menar då inte på grund av att någon helt saknar de mest elementära behoven som mat, tak över huvudet, arbete. För visst finns förekommer sådant också, även om det inte är någon medveten diskriminering som den från en person till en annan; det är samhällets organisation som står för denna diskriminering, systemet. Mot den hjälper varken polis, domstol eller myndigheter. Václav Havel skulle nog säga att det är till MAKTENS MÄN (och kvinnor) kraven på en ändring av det här systemet måste riktas, till politikerna.

På den enskilda människans nivå är det bekymmersammare. Varje år mobbas och trakasseras 150 000 skolungdomar. För vuxna som mobbas eller trakasseras är siffrorna ännu större på arbetsplatserna, siffrorna kan här flerdubblas… När det gäller kvinnor som arbetar eller söker arbete är diskrimineringen också stor. En nyligen genomförd undersökning av flera tusen medlemmar i Handelsanställdas förbund visade att hälften av de tillfrågade kvinnorna hade blivit sexuellt trakasserade, och nära hälften hade blivit slagna eller diskriminerade i sitt eget hem (svenska män misshandlade sina kvinnor oftare än män med invandrarbakgrund gjorde). Enligt en stor undersökning som Statistiska Centralbyrån gjorde 1999 svarade närmare 9 procent av kvinnorna och männen att de hade blivit mobbade av chefer eller arbetskamrater någon gång under året. Hur människor med invandrarbakgrund upplever diskrimineringen framgår av en stor undersökning som Diskrimineringsombudsmannen gjorde på fyratusen femhundra invandrare: var tredje arbetssökande ansåg att det inte fick jobbet på grund av deras utländska bakgrund och lika många uppgav att de hade blivit utsatta för hot eller trakasserier på platser utanför själva arbetsplatserna. Endast ett fåtal av de som har drabbats anmäler sin sak till DO, polis eller annan myndighet: endast 4.2% av de diskriminerade anmäler saken! Att bli diskriminerad är svårt, och svårast är det för människor med invandrarbakgrund, de tror minst på samhällets rättssystem.
 

Vardagsdiskrimineringen


Diskrimineringen drabbar alltså många i samhället. En speciell form av diskriminering är den som sker på grund av främlingsfientlighet. Vita - inte sällan välmående och boende i trygga villaområden där PROBLEMEN inte syns - ser på människor som inte har samma hudfärg eller kanske har en "konstig" religion, eller klädsel (turban var särskilt förargelseväckande ett tag; för tillfället verkar slöjan att skrämma mest…) som ett hot eller något hinder för DE ANNORLUNDA att delta i samhällslivet. De här människorna som förfasar sig, och på ett eller annat sätt diskriminerar "främmande" människor tror jag inte är rasister. De är däremot ängsliga, okunniga och vill "bara" hålla människor som de inte vet ett dugg om på avstånd. När de på sin arbetsplats (och just därför är etnisk mångfald på arbetet så viktig) får en arbetskamrat med annorlunda utseende, ursprungligen långt bort från ett "främmande land", så blir man inte bara arbetskamrater utan också vänner och goda medmänniskor. Som regel. Men så länge som många av människorna med ett annat etniskt ursprung än det svenska står utanför arbete så kommer diskrimineringen att fortsätta, inte minst vid ansökan om arbete utan också i sådant som ansökan av bostad, i kontakten med myndigheter med mera.

Jag påstår alltså att den vardagliga diskrimineringen kan studeras nästan överallt, ibland är den så vanlig att vi närmast uppfattar den som "normal" - den ligger inbyggd i samhällets struktur. Hur kan det bli så? Varför värnar vi inte andras rättigheter som om de vore våra egna? Har vi råd med ett samhället med flera olika klasser av medborgare? De frågorna kan jag återkomma till en senare artikel. Jag vill nu i stället bara säga några avslutande ord om vad man kan göra när man har diskriminerats.
 

Olika sorters diskriminering
    -vart vänder man sig?


Rasism är en kriminell handling som man ska anmäla till polisen. Om en arbetssökande med annan etnisk bakgrund än svensk avvisas därför att bakgrunden på något sätt är "fel", så kan antidiskrimineringsbyrå eller Diskrimineringsombudsmannen (DO) undersöka om arbetsgivaren har felat. Den som blir diskriminerad på sin arbetsplats (etnisk diskriminering, diskriminering av sexuell läggning, diskriminering av kön med mera) ska kontakta sin fackförening som då är skyldig att hjälpa till med att omedelbart stoppa diskrimineringen, en diskriminering som för övrigt drabbar svenskar mest, med undantag för etnisk diskriminering förstås.

Om man diskrimineras utanför arbetsplatserna, på tåg, restauranger i affärer kan man kontakta en antidiskrimineringsbyrå för att få hjälp. Det samma om man särbehandlas i sitt bostadsområde.
Undersökningar om vilka arbetsplatser som diskriminerar mest visar att offentliga myndigheter (sjukhus, kommunal förvaltning, skola etc) hamnar högst, kanske mest därför att vår insyn som medborgare är störst där.

Om man har diskriminerats någonstans utanför arbetsplatserna, och inte fått någon rättelse trots att man har försökt, så kan man kontakta en antidiskrimineringsbyrå för att få rättelse på sina problem. Förhoppningsvis kan också Kronogården 2006 ge några råd. Vid besök som av någon anledning känns mycket besvärliga t.ex. på Försäkringskassan, polisen eller någon myndighet kan det vara en bra idé att be någon som man känner att följa med, så att ytterligare ett par "ögon" är med vid de samtalen.

Vad var det Vaclav Havel sa?
"Inget system får kränka en människas värdighet."

Och han menar också: Ingen människa har rätt att diskriminera och kränka en annan människa! Det är vår skyldighet att försvara den som kränks - nästa gång kan det vara vår tur. Och dessutom: varje gång som en människa kränks och då själv protesterar mot det, så talar han/hon för alla andra, ännu inte kränkta.

Litteratur:

Willy Strezelewicz: De mänskliga rättigheternas historia FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna Václav Havel: "Fjärrförhör" och "Sommartankar"

Jan Åberg *
Jan.aaberg@telia.com