Till Justieombudsmannan, Agneta Lundgren, Stockholm 27/2 1998-02-26
Om dagsformen skall avgöra: vad ska man lita på?
Anmärkningsvärt är fallet med dokumentet om ”Förlängning av kontraktstiden” , dokument Dnr 94-0531 (Rådet för Arbetslivsforsknings Dnr, okänt vilket Dnr som Arbetslivsinstiutet har på den handlingen) har två olika versioner, beroende så att säga på ”dagsformen” hos Arbetslivsinstitutet. Bifogade dokument, jag har skrivit ”Handling 1”, med en handskriven kommentar i vänster marginal på dokumentet har ett visst utseende och en specifik innebörd. (Redovisning av projektet senast den 31 december 1997) – medan det andra dokumentet, ”Handling 2” har försetts med en handskriven notering som inte finns på det första dokumentet och som förändrar dess betydelse högst avsevärt: ”Muntlig överenskommelse med RALF att rapport och slutredovisning lämnas 98-03-31.” Mellan vilka personer denna ”överenskommelse” har träffats framgår inte av dokumentet., ett förhållande som är anmärkningsvärt i sig. Dokument 1: Blev utbekommit av en person som är bosatt i Umeå. Han begärde ut alla dokument rörande detta projekt, men fick ett skriftligt besked om att ”vända sig till Kjell Hansson Mild” – som var bortrest på några dagar. I första vändan. I andra vändan så fick han bifogade handling 1 ur projektledarens hand, Ann-Sofie Forsgren. Dokument 2 överfaxades till mig nästa dag, av samma person , A-S F, men det har över natten ändrat lydelse och innehåll. Antingen så är alltså dokumentet antedaterat eller så kör man med en mycket egendomlig diarieföring av styrande dokument på Arbetslivsinstitutet. Alltså: Först finns inga dokument alls diarieförda. Sedan dyker de upp i olika versioner. Jag menar att inte enbart offentlighetsprincipen medvetet har satts ur spel utan också att man antingen inte vill tillämpa eller helt enkelt struntar i arkivlagens bestämmelser. Jag menar att Riksdagens Revisorer och Riksrevisionsverket också borde ha ett intresse av att studera denna flagranta rättsosäkerhet. Att det inte är frågan om en engångsföreteelse (främst vad gäller ignorans mot reglerna för diarieföring) visar min fruktlösa kamp i veckotal där man inte ens uppger diareinumren på de två mobiltelefonstudier som jag har begärt att få. Om dessa bägge mobiltelefonstudier har sekretessbelagts, så är det Arbetslivsinstitutets skyldighet att omgående ge mig ett besked om saken – så att jag kan få den besvärsprövad. Men inte ens verkets jurist (se min föregående inlaga) ger mig diarienumren. Arbetslivsinstitutet är landets största ”forskningscentral” i statlig regi. Att man håller på och skapa prejudikat på att svensk tryckfrihetsförordning, med flera tillämpliga förordningar, i praktiken görs obsolet är ett mycket illavarslande exempel. Jag hemställer därför att JO rådgör med RRV och Riksdagens Revisorer om en systematisk granskning av Arbetslivsinstitutet för att undandanröja allmänhetens misstankar om att våra skattemedel hanteras godtyckligt på det att samma allmänhet inte har möjlighet att snabbt och ohindrat utbekomma handlingar från Arbetslivsinstitutet – för att kontrollera vad som görs i förhållande till det som s k a l l göras. Med vänliga hälsningar
Jan Åberg
 [ "Abstract" index ] [ Kvicksilver start sidan ] [ Nytt på sidorna ]
|
