Till RIKSDAGENS OMBUDSMÄN
Kommentarer till Arbetslivsinstitutets yttrande (7/1-98) över min anmälan till Riksdagens Ombudsmän om
brott mot TF, Arkivlagen, diverse andra tillämpliga författningar och föreskrifter.
Det verkar vara en rimlig tågordning för att kasta ljus över vad som gäller. I samtal med JO Agneta Lundgren den 14/1 anförde jag uppgifter som kastar helt nya dimensioner på det inträffade; också vid AI i Umeå åsidosätter tjänstemännen såväl elementära diarieföringsskyldigheter och skyldigheter att på begäran utbekomma handlingar.
“Arbetslivsinstitutet mottager en stor mängd forskningsrapporter från utomstående enskilda forskare, olika forskningsinstitut med flera.Rapporterna bedöms regelmässigt för kännedom och diarieförs således inte såvida inte något följebrev medskickats.“ Så skriver AI som ett slags principiellt försvar för en, ska vi säga, vid handlingsfrihet i förhållandet till inkomna forskningsrapporter. Men vad betyder den här principiella hållningen om den står sig enligt JO:s granskning? Arbetslivsinstitutet saluför sig som en kunskapsgenererande institution i allmänhetens tjänst. All verksamhet ska på något sätt betjäna väljarnas, ombudens och departementens uttalade krav på att generera kunskap som leder till åtgärder för ett bättre arbetsliv och samhällsliv. Det finns därför också ett mycket starkt allmänintresse av att den här aktiviteten är genomskinlig och helt öppen för insyn. Vidare fingerar Institutet som ett slags centrum för ett antal andra forskningar i samhället, inte minst då i privat regi, som bedrivs runt omkring i samhället. En allt större del av Institutets (liksom för övrigt Universitetsforskningen) bedrivs i samarbete med privata finansiärer eller till och med genom uppdragsforskning. Frågor som komplicerar den - enligt lagen - nödvändiga boskillnaden mellan “allmänt“ och privat. Om nu ett godtycke till att bestämma vad som är privat, “halvoffentligt“, “relevant“ forskning, “irrelevant forskning“, för i n s t i t u t e t “intressanta“ analyser respektive ‘“ointressanta“ - och så vidare får utvecklas, ja den kanske redan har ett fullt genomslag. Då är det inte svårt att föreställa sig att forskarna under ett visst paradigm (“kvicksilver i naturen är livsfarligt, men i munnen hos människor ofarligt“; “elektromagnetiska fält kan skapa psykologisk oro men har ingen bevisas biologisk påverkan“ etc) kommer att ta till sig och på ett och tusen olika sätt, medvetet eller ej, agera i en riktning som i vart fall inte råkar i konflikt med rådande paradigm. Faktauppgifter och rapporter som på olika sätt anses som irrelevanta, exempelvis min 70-sidiga analys “FORSKNING ELLER FÖRFALL“, inte direkt producerade i Institutets regi k a n visserligen studeras av berörda tjänsteman men behöver inte “belasta“ vare sig Institutets världsbild (paradigmet om att el är ofarligt, förutom att man bevisligen får cancer av den dock!) eller dess arkivhyllor är ju helt uppenbart. AI gör i sitt yttrande gällande ett förbehåll om att fritt få rensa ut forskningsrapporter som inkommer till institutet (utan uttryckligt krav på att det ska diarieföras); x antal procent hamnar direkt i papperskorg utan att ens diarieföras som ankommit (det finns ingen offentligt kvitto på att det ens har ankommit). Kärnfrågan är alltså: Om inget följebrev medskickas en forskningsrapport, adresserad till Institutet enbart eller tjänsteman följt av institutets namn eller på institutet följt av tjänstemans namn finns bifogat så behöver inte det inkomna upprättas som handling, diarieföras, för kännedom till andra tjänstemän inom institutet spridas (enligt andra författningar) etcetera. Det kan efter ett godtycke förpassas till var som helst.
Jag menar att detta strider mot allmänintresset (vad säger för övrigt alla de forskare och andra som regelmässigt skickar över sina arbeten till AI för att där få dem lagda ad acta till fromma för forskningen och allmänheten om att de hamnade i papperstuggen bara för att AI kräver en särskild instruktion utifrån om att rapporten inte skall förstöras!?!
Att rapporter måste diarieföras e n b a r t på grund av att adressaten talar om för Institutet a t t de är skyldiga att göra det, är absurt. Institutet bör ha någon form av egen rättskapacitet, så att säga. Uttrycket “för kännedom“ på ett brev eller en handling tycks Arbetslivsinstitutet ha en alldeles egen, lokalt kulturellt färgad, uppfattning om. Det kunde man nog fått ha, om man hade varit ett p r i v a t institut. Men eftersom så inte är fallet, vill jag föreslå en annorlunda definition än den som skymtar fram i AI:s yttrande. Jag menar sålunda att “FÖR KÄNNEDOM“ inte kan betyda något annat än att avsändaren har signalerat en önskan om att alla relevanta mottagare på institutet, annan allmänhet som institutet också ska betjäna, andra forskare vid andra institutioner, etcetera o c k s å skall beredas maximal tillgänglighet. Om man ska tolka in något över huvud taget i uttrycket, så är det väl för a l l m ä n kännedom, var vänlig och bevara min forskningsrapport så att så många andra intresserade som möjligt kan få nytta av den.
Alltså: “för kännedom“ kan inte enligt svensk språkbruk fås att betyda: “för kännedom - om AI:s tjänsteman för dagen känner för det hela“.
Sammanfattning: i princip menar jag att så gott som a l l t som inkommer ska diarieföras, så ock elektronisk post. Ren reklam och skär kommersialism, bör givetvis omgående inta destruktionsläge. Jag förutsätter att såväl registrator som tjänstemän också på Arbetslivsinstitutet kan skilja på forskningsrapporter och reklamblad. Jag menar också att principen om att REGISTRATUREN FÖRST BRYTER INKOMMANDE POST OCH ATT TJÄNSTEMANNEN S E D A N, AV REGISTRATUREN TILLHANDAHÅLLES BRUTEN OCH DIARIEFÖRD HANDLING är viktig att slå fast. Principen för utgående post är också viktig: Posten går via registraturen. I n g e n post från Institutet (där jag inte kan acceptera att det finns “privata“ tjänstemän, det är de nämligen endast hemma i sin bostad) avsänds av enskild tjänsteman själv. Allt utgående registreras i utgående postlistor. (Jag har påtalat skräckeexemplet där Ulf Bergqvist för ett år sedan avlevererade forskningsrapporten “Elöverkänslighet - orsaker och behandling“ genom att helt privat åka från institutet med rapporten i handen, överlämna densamma till den (helt privata???) tjänstemannen Elisabeth Birke på Rådet för Arbetslivsforskning. Birke låg på rapporten i flera timmar, ljög för mig att hon inte visste om hon hade fått den, innan hon behagade att masa sig över till sin registratur för att få den diarieförd, dessförinnan hade jag konstaterat att den inte fanns varken i AI:s registratur som utgående post eller Rådets registratur som ingående post och däremellan tvingat Bergqvist att erkänna att han i var fall hade lämnat den till Birke, men inte till registraturen. Att rapporten sedan, när jag sedermera lyfte ut den från Rådets registratur enligt faxnoteringarna längst upp på rapporten, hade översänts ett par veckor tidigare (privat???) från Bergqvist till Rådet, gjorde inte saken bättre!!)
2) Ulf Bergqvist handläggning.
Breven skall gå via registratur för att där brytas enligt en viss procecur först diareföras och sedan distribueras.
“ Mot bakgrund av bland annat föreliggande förfrågan (från mig, min anm. JÅ) avser Arbetslivsinstitutet att ytterligare betona det aktuella regelverket kring registering och arkivering i kommande personal-och chefsutbildningar.“ Jag instämmer i denna slutsats: Det är alldeles nödvändigt. Och jag hoppas att JO:s uttalande om hur det i n t e ska gå till med ledning av det inträffade då kommer att tjänstgöra som vitalt åskådningsmaterial! Mitt PS/PM nedan gör detta desto nödvändigare... (En kompletteringsanmälan till tidigare anmälan 971127 till Riksdagens Ombudsmän, Dnr 4042-1997, en anmälan mot Arbetslivsinstitutet för fusk med diarieföring i Solna, här nedan kompletterad med anmälan om helt obefintlig diarieföring i Umeå) Fredagen den 9 januari 1998 meddelar Kjell Hansson-Mild vid Arbetslivsinstitutet i Umeå om de resultat som han, och forskarlaget, har funnit när det gäller bildskärmars påverkan på läckage från amalgamplomber. Det är mycket intressant att märka att det är Mild, som kallar till presskonferens, trots att det är tandläkare Anders Berglund som är projektledaren. (Berglunds uttanden skulle sedan, visade det sig vid närmare intervju med honom, ha en helt annan tendens än Kjell Hansson Milds rubrikhungriga tal!)
1. Den här forskningen om amalgam och bildskärm hade sedan minst två år försökt att få reda på något omkring. Så jag ringde nu, den 10/1 den ursprungliga institutionssekreteraren och projektsekreteraren, Hjördis Olsson:
-Tja, sa Hjördis Olsson, det hände nog inte så mycket i början på projektet. Sedan så bytte man projektledare så att Kjell Hansson-Mild övertog projektledaransvaret bland annat. Några rapporter producerades i vart fall på min tid, men jag har ju slutat på institutionen sen något år tillbaka, och vad som har producerats sedan vet jag inte. 2. Jag kontaktade sedan den nuvarande projektsekreteraren för det här projektet, Ann-Sofie Forsgren, som tillika är sekreterare åt Kjell Hansson-Mild. Vilka rapporter finns, vilken korrespondens finns runt det här projektet? frågade jag. Forsgren svarade undvikande: -Mild är inte här så du får vänta tills han kommer tillbaka, han kan ge besked. (Detta med att “Mild är inte här, så du måste vänta“ var ingen enstaka lapsus. Jag fick ett likartat besked i flera andra sammanhang, det tycks mig mycket märkligt hur en enskild person så till den milda grad både håller i registratur, forskning, expedition och frågor till allmänheten. Ty härutöver så fungerar ju Mild också som självpåtagen pressekreterare - trots att avlönad sådan finns vid Institutet - och som aktör i radio, teve, tidningar. Men alltså: det får vådliga konsekvenser för offentlighetsprincipen, där här “enmanshowen“!)
-Men jag ställer frågan till d i g, och i din egenskap av p r o j e k t s e k r e t e r a r e: Vad finns det i dossiern på det här projektet?
(Till läsaren: här, och i det följande, skall alla meningar med så kallat pratminus ses strikt dokumentärt. Den återgivna texten ordagrannt återgiven efter de bandade samtalen. Ingen ska säga att jag lagt några ord i munnen på Arbetslivsinstitutet. Jag har kopior på de här bandade samtalen och de kan sålunda rekvireras från mig för kontroll av min utskrift. )
3. Forsgrens vägran att tillmötesgå min begäran var dock ingen egentlig nyhet för mig. I juni månad (-97) besökte jag nämligen Forsgren och på min begäran om att få studera postlistor för in-utgående post till Arbetslivsinstitutet i Umeå, så påstod Forsgren att a l l a sådan dokumentation fanns i Solna(!), hos huvudregistrator för Arbetslivsinstitutet därstädes!
4. Eftersom Forsgren inte ville tala om det projekt som hon varit satt att hålla samman, så begärde jag att få tala med AI i Umeås lokala registrator, hon heter Karin Edlund.
-Ett ögonblick, sade den korrekta Karin Edlund, jag ska titta efter. Nej, sa hon efter en blick i sitt diarium: det finns ingenting på det projektet här. Inte en enda rad. Eftersom jag inte hittar någonting här, så får jag be dig att ringa till huvudregistratorn i Solna, sa Karin Edlund mycket skamset (till skillnad från Forsgrens attityd).
5. Jag kontaktade då omgående huvudregistratorn vid Arbetslivsinstiutet i Solna, Birgitta Eld.
-Men det betyder ju att det finns mängder av dokumentation som i juridisk mening “inte finns“ som är ute och flyter fritt utan att någon ansvarar för den? Jag vill nu fråga: I somras så besökte jag Arbetslivsinstiutet i Umeå, jag uppsökte projektsekreteraren Ann-Sofie Forsgren och begärde att få se in-och utpostlistorna för Kjell Hansson-Mild. Hon svarade mig då: -Vi har inte någon sådan dokumentation, a l l sådan dokumentation på in-utgående brev hos oss i Umeå finns - hos registraturen i vid AI i Solna! Jag vill därför nu fråga: Finns inte heller d e n in-och utgående posten som rör det här projektet i Hansson-Milds mapp?
Innan jag avslutade samtalet med AI, så ville en av de andra anställda på AI:s diarier, auktuarien Ann-Britt Bohlin, tala med mig.:
-Jag vill verkligen beklaga, att du inte har fått den omedelbara tillgång till materialet som du har all rätt till. Visserligen så har en ändring skett på grund av omorganisationer, men så här ska det inte vara. Jag var själv uppe i Umeå i somras och hade en genomgång med Arbetslivsinstitutets medarbetare där om h u r diariföringen ska utföras.
Det där tyckte jag lät lovande. Inför morgondagen har jag alltså a l l dokumentation på mitt bord, så fort som jag ringer upp till Umeå igen.
Följande dialog är en ordagrann utskrift från det samtalet. Observera alla fällda repliker är återgivna, inget är bortredigerat :
-Ann-Sofie Forsgren! -Ja. Hej, du. Det här är Jan Åberg igen. Jag håller på och tittar på det här projektet som vi talade igår om. Och du sa ju att det finns inga “handlingar i målet“ och inga rapporter heller. Men vad är det då som f i n n s? Du är väl projektsekreteraren? AF: -Jaa, jag är projektsekreteraren men det är ju...det vore bättre om du pratade med Kjell Hansson... JÅ (avbryter):...Men nu pratar jag med dig och i din egenskap av projektsekreterare och inget annat! (Jag var mycket irriterad, Kjell Hansson-Mild hade jag både i somras och nu försökt att direkt tala med, men han var aldrig “inne“, hörde heller aldrig av sig. Till yttermera visso “visste inte“ nära medarbetare till honom, Nils Blixt till exempel, vilken mobiltelefon som KH-M hade! På ett avsnitt av mina band hör jag dessutom hur Holmgren lägger handen på luren och frågar Kjell Hansson-Mild om vad hon ska ge mig för besked, samme Hansson-Mild som “inte är inne“ på kontoret, kanske var det bara hans röst som var närvarande i rummet intill Holmgrens !?!) AF: -Det är alltså...det håller på att skrivas en rapport som de arbetar med i den här...gruppen, och om den är riktigt klar...det kan jag inte...det är den ju inte...eftersom den ännu inte har publicerats. JÅ: -Då är den ännu inte klar, nej. Men vad är det som finns i projektet. Du sa att det finns ingen korrespondens, det fanns inga andra rapporter... AF (avbryter): ...Det har jag inte sagt, det har du inte pratat med mig om. JÅ: -Nähä?! Men vad är det som nu f i n n s i projektet då? AF: -Det är klart att det finns korrespondens, det gör det ju. Och de breven... de...de...(lång tvekan) finns ju naturligtvis här. JÅ: -De f i n n s där? Jaha! Sedan n ä r finns det där? AF: -Ja, alltså breven har ju alltid legat här, ja. JÅ: -Jasså, men det lät något annorlunda när jag var där hos er i somras! Men O.K. I går så fick jag i alla fall inget besked. Men v a r finns då det här diariefört? Har ni dariefört det här någonstans. För jag pratade ju med Karin Edlund igår. Hon hittade ju ingen ting alls i går? AF: -Nej. Näh! JÅ: -Hon hittade i n g e n t i n g alls! AF: -Nej. Jag hörde att hon sa det. JÅ: -Och då frågar jag därför dig: Var finns det då om det inte finns hos registratorn? AF: -...(lång paus) ...Ja det finns det ju här. Hos forskar´n. JÅ: -Ja, men jag pratar ju med dig. Du är ju projektsekreteraren, du bör ju veta bättre än forskaren var det finns egentligen! AF: -Näe, den som är ansvarig är ju forskar´n! JÅ: -Så, det är alltså Kjell Hansson-Mild själv som håller i hela dokumentationen. Men menar du verkligen att det ska vara på det här sättet? AF: -Ja, det kan jag däremot inte...jag kan inte säga om det är rätt eller fel. JÅ: -Men vad har du fått för instruktioner som projektsekreterare? AF: -Jaa, jag är ju sekreterare på enheten, så att några direkta... JÅ: (avbryter):...Men du har ju, jag har ju pratat med den tidigare projektsekreteraren så jag vet ju vad som har producerats under hennes tid. Hon sa att det var en lång tid som var stiltje på det här projektet, bland annat så föll ju Anneroth ifrån. Sen producerades flera rapporter. Jag frågade sedan dig och sedan Katarina Edlund, er registrator. Du sa, hon sade att det finns i n g a rapporter producerade som ni kände till, ja, det fanns inte ett enda papper diariefört! AF: -Näe. Nej. JÅ: -Men då måste ju du, som projektsekreterare, du måste ju ha en instruktion att verka utifrån - när det gäller dokumentationsbiten enligt arkivlagen. AF: -(djup suck) Ja, det är säkert så, ja. (ännu djupare suck) JÅ: -Är du meveten att det finns en arkivlag att följa? AF: -Ja. det är jag , men alltså det är så,att vi har inte haft diarium här uppe förrän ungefär ett år tillbaka. JÅ: -Jo. Men till mig säger Ann-Britt Bohlin på AI i Solna, att hon hade åkt enkom upp till Umeå för att undervisa Arbetslivsinstiutet därstädes h u r diarieföring... AF: (avbryter)-Det är inte så länge se´n! JÅ: -I somras var hon där. AF: -Ja, jo, men det var ju inte så... JÅ (avbryter) -Jo, men det här är ju ett projekt, men O.K. det får vi diskutera sen. För jag håller just på att diskutera den här saken i en principanmälan till JO på just Arbetslivsinstitutet i Solna och då kommer just det här som vi nu talar om som ytterligare ett exempel, men det ska jag ta upp dit då alltså. -Men vad jag skulle här nu ytterligare fråga dig om är: V a d är det som f i n n s i projektet? Det måste veta något mer om projektet! AF: -Det finns ju naturligtvis minnesanteckningar från sammanträdet som grupperna har haft, det finns kallelser, det finns ju brev som man har skickat i gruppen, till varandra, man har ju... JÅ (avbryter)...Har du då dom? AF: -Ja... det har jag... dom (låter väldigt osäker), för...det har jag, ja har det mesta. JÅ: -Det mesta? säger du. AF: -Ja, det mesta, jag har inte riktigt kläm på...Kjell Hansson kan ju ha egna saker som han inte har sett, som han har i sin pärm. JÅ: -Men menar du så att säga att...jag förstår inte... har ni flera dokumentationer, ligger dokumentationen på flera ställen och ingen har... AF (avbryter): -Jo, men vi sitter ju intill varandra så att... JÅ: -Jo, men finns det någon diarieförteckning på materialet eller inte?! Det är det som är grundfrågan! AF: - Nej. Det finns det inte. JÅ: -Det var dit jag ville komma. För då finns materialet i n t e; i legal mening så finns inte det här materialet som du talar om. Och det är mycket allvarligt, vill jag påstå: När skattetalarna betalar pengar för ett projekt, då ska det vara genomlysbart och kontrollerbart i a l l a dess faser, h e l a vägen alltså. Vartenda papper som produceras ska räknas av mot skattemedlen till projektet - och därför är dokumentations och arkivreglerna mycket stränga. -Men jag vill till slut fråga: Vilka rapporter kan du på ståendes arm påminna dig om har producerats i det här projektet, det ska i vart fall röra sig om en sex sju stycken! AF: -Just det här projektet? JÅ: Ja! AF: -Nej, det kan jag inte säga så här på rak arm, nej. JÅ: -Men: eftersom du är projektsekreterare, då har du läst igenom projektplanen och... AF: -Nej, men naturligtvis så har jag det men där jag sitter nu...jag kan inte räkna upp på rak arm, det kan jag alltså inte. JÅ: -N ä r kan du göra det? AF: - Ja, det vill jag diskutera med Kjell Hansson, när han kommer hit och.. JÅ: (avbryter)...Nej! Men då får jag anmäla det här med en gång till JO, därför att det står i lagen att offentliga handlingars utbekommande, vilken är en grundlag, där står det att man ska en i princip ögonblicklig tillgång till a l l dokumentation. Och tror du mig i n t e, så ring Arbetslivsinstitutets huvudregistrator i Solna... AF: -Nog tror jag det... JÅ: -Så det är bara så, att jag just nu vill ha tillgång till de här uppgifterna, till de här handlingarna, speciellt som att läget är sådant att handlingarna har börjat att flyta fritt utanför varje diarieförd kontroll. AF: -Ja, jag har skrivit upp det. JÅ: -Jamen, det räcker nu inte med att skriva upp! AF: -Nej, nej, nen...men jag måste ju börja n å g o n stans!
JÅ: -Du är alltså projektsekreterare. Och du får inte sitta och vänta på Kjell Hansson-Mild! Det å l i g g e r dig: du får helt enkelt bara gå in i hans rum, titta på alla handlingar som finns där, som tillhör projektet - de tillhör i c k e Kjell Hansson-Mild! De tillhör mig, dig och alla andra som betalar skatt och därför har vi arkivlagen och offentlighetsprincipen som säger att när någon begär ut en offenlig handling, så s k a l l den ofördröjligen visas upp eller lämnas ut till allmänheten. Och det här är en grundlag, jag vill bara påminna om det.
AF: (suckar mycket tungt) -Jag ska se vad jag kan göra, men jag är inte säker... JÅ: -Annars så tvingas jag att göra en separat följdanmälan till JO på förhållandena vid Arbetsmiljöinstitutet i Umeå. Men jag menar, ska vi slippa att trassla med juridiken, så... AF: -Varför är det så viktigt att du får det inom just en timma? JÅ: -Det beror på att jag fick förstörd hela gårdagens eftermiddag, när jag försökte och inte fick ut ett smack av förfrågningarna och telefonsamtalen upp till er då det “inte fanns“ något att få ut av det här projektet! -Men du får alltså välja vilket du vill själv: vill du teckna ner det här och ge mig det inom en timma, då kan det här sista begärandet på något rimligt sätt sägas falla inom någon slags... eller ska vi säga, att du har gjort vad du har kunnat, va? AF: -Ja. Det jag har, det jag har här framför mig, det är alla protokoll och alla sådana här saker. JÅ: -Ja. O.K. Då kan du skriva upp protokollena, det kan ju inte vara så förfärligt många. Men sedan så vill jag också se samtliga rapporter, delrapporter som är gjorda, det du hinner att titta igenom på en timma, jag är medveten om att du inte kommer att hitta allt, men det som du inte hittar, hittar du alltså inte. AF: -Ja, det var väldigt kort tid, men OK, ja. JÅ: Ja, vi säger väl klockan halv elva då (1, 5 timmes letetid)? AF: -Ja, det spelar ingen roll, det är lika illa vilket som. Men vart ska det faxas då? JÅ: - Det kan du faxa till 0520 - 80602 AF: -OK, Tack och hej! JÅ: -Tack och hej!
Klockan 12 55 anländer följande meddelande från Arbetslivsinstitutet på faxen:
“Arbetslivsinstitutet 980114
Hej!
Jag har gått igenom pappren gällande projekt för el-och bildskärmsöverkänsliga.
En rapport (arbetspapper) är under utarbetande och det tar ytterligare ett par månader innan den är offentlig.
Hälsningar
I kontraktet mellan Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöfonden står det att
kontraktstiden är 940701-960630. Slutrapport skulle senast,enligt kontraktet, levereras 960630 och ekonomisk slutredovisning likaså. I maj 1995 skickade Arbetsmiljöinstitutet en skrivelse till Rådet för arbetslivsforskning och begärde anstånd med ett år. Detta beviljades av Rådet för Arbetslivsforskning (f.d. AMFO), det vill säga redovisning både skriftlig och ekonomisk skulle ske senast juli -97.
Det här projektet är alltså omöjligt att genomlysa; handlingarna är i allt väsentlig icke diarieförda (och finns därför strängt taget inte i arkivlagens mening, såvitt de nu inte betraktas som Kjell Hansson-Milds privata egendom!); institutionen vilseför allmänheten om hur in-utgående post registreras och så vidare. En och samma handling utbekommen på en och samma plats av en och samma person har olika lydelser, beroende på när handlingen har utbekommits och så vidare! På samma gång är forskaren Kjell Hansson-Mild vid Arbetslivsinstitutet hela tiden ständigt ute i medias spalter, alltid lika vänligt leende förklarande sina fynd av kromosombrott, nallesjuka, ställverkscancer, när det passar, när det inte passar är det inga kromosombrott, nallen är helt ofarlig, cancer i ställverk är inte vetenskapligt belagt och så vidare. En analys av Milds olycksaliga framfart i spalterna visar att han ofta har intagit diametralt motsatta ståndpunkter i en och samma fråga (frågan om mobiltelefoners eventuella skadlighet är en sådan) beroende s.a.s. på vilka vindar som för tillfället är rådande, han är ett slags forskningsförfallets evige opportunist, ständigt jagande de svarta rubrikerna som ska legitimera hans febrila aktivitet med att formulera ansökningar om ständigt nya pengar till sitt lokala instituts verksamhet! En del av Milds forskning har via hans uttalanden valsat runt åtskilliga gånger innan han lägger pappren på bordet. I frågan om kvicksilver frigörs från amalgam framför bildskärmar, har den här forskaren - opinionsbildaren är väl ett adekvatare uttryck i sammanhanget - vid åtminstone tre tillfällen slagit fast slutsatser av de här “forskningsresultaten“ som säger att kvicksilvret är ofarligt i amalgam framför bildskärm: det gjorde han redan på Arbetarskyddsstyrelsens konferens i Västerås 1996, det gjorde han via forskningskollegorna Bergdal m.fl. på psykosomatik dagarna i Umeå i juni 1997, det gjorde han i tidningen Arbetsmiljö n:r 11/-97,l det gjorde han nu den 9 januari i Västerbottenskuriren, i Svenska Dagbladet et cetera.. Mild har alltså mycket medvetet offentligt gått ut med slutsatserna gång på gång av det här projketet. Men på samma gång sitter han på sin gump och förvägrar undertecknad och andra som vill studera vilket faktiskt underlag som han har för de här slutsatserna - som han gång efter annan meddelar allmänheten. Men det går inte an - trots att redovisningstiden enligt kontrakt har gått ut! Att forskaren i fråga tycks ha ett närmast förlamande inflytande på medarbetarna (registratorn därstädes tvingas till exempel missköta sitt arbete!) där han simmar runt med sina privata forskningspapper från den ena presskonferensen till den andra - det gör sannerligen saken inte bättre. För att Justitieombudsmannen och andra , elever vid journalisthögskolor exempelvis, fullt ut ska förstå det ohemula i Hr Hansson Milds underlåtenhet vill jag säga följande: Frågorna om kvicksilver är giftigt i munnen och elektricitet är farligt för kroppen är sedan drygt 15 år tillbaka en vetenskapsbaserad kontrovers. Det anser jag helt OK, även om paradigmet som Mild, Bergqvist, Knave, Hillert och tjänstemannen Birke kör med är mycket ensidigt psykiskt inriktat. Men när sådana som Hansson-Mild hela tiden gör sina utspel i media, på samma gång som allmänheten förvägras granska underlaget för de här påståendena, då handlar det inte om forskning: det är opinionsbildning, det är försök till åsiktsmanipulation. Det som e g e n t l i g e n borde ha varit en frisk och öppen forskningsdiskussion (som i USA, där blåser det hårt och friskt i sådana här frågor, det finns inga dominerande klickar som bestämmer agendan på ett sådant här manipulerande sätt) dras ner till manipulativt snaskiga nivåer!!! (Att media tills nu i vart fall har köpt Milds m.fl. pressmeddelanden in blanco är en annan sak. Ångern är i dag stor exempelvis hos Nordnytt som litade på en frilansreporter som Mild hade låtit “sig“ intervjuas av, på GP där Ahlqvist hade “låtit sig“ intervjuas av en p r a k t i ka n t vid journalisthögskolan - som omgående gjorde sitt livs scoop utan att ha gjort den elementäraste källkontroll och så vidare....)
Epilog, ett par veckor senare:
Trollhättan 6/2 1998
Jan Åberg
E-post: jan.aaberg@trollhattan.mail.telia.com
Ett postskriptum:
Ledande offentligrättsjurister som jag har talat med om tillståndet i Sverige skakar allt mer på huvudet. De menar att diverse Brysselresenärerna tror att they can bring there von oben behaviour från Bryssel, där ju offentlighet är undantagsregel, till Sverige.
Kända journalistiska grävare, offentlighetsexperten och läraren på journalisthögskolan, lektorTrond Sefastsson till exempel, är nästan öppet cyniska när jag för saken på tal: “Ribban för svensk offentlighet har sänkts katastrofalt på vissa håll i landet“ säger han. Underförstått: Vi får gå helt andra vägar än de offentliga för att få reda på det som egentligen skulle vara offentligt...
Men till skillnad från Sefastsson med flera, som blivit cyniska och defateistiska i den här frågan, så menar jag offentlighetsprincipen både måste erövras där den förlorat mark, dessutom ständigt bevakas och bevaras.
Att Riksdagens Ombudsmän nu därför klargör rättsläget är viktigt inte bara för alla rättsrådiga tjänstemän i diarierna, utan också för allmänheten. Den allmänhet som via skatten betalar den här forskningen och som har rätten i gengäld få genomskinliga projekt; forskningsegendomen är allmänhetens,
i n t e f o r s k a r n a s!
DS
 [ "Abstract" index ] [ Kvicksilver start sidan ] [ Nytt på sidorna ]
| ||||||||||||||||||||||||
TROLLHÄTTAN 6/2 1998
