Vid en del myndigheter så går brevet direkt till Sundberg som sedan förutsätts omedelbart gå tillbaka till registratorn med brevet för att få det registrerat – om han anser att faller under sådant som ska registreras. Den här principen tillämpas bland annat på Arbetslivsinstitutet och vid SSI. Det är en godtycklig och felaktig tillämpning av offentlighetsprincipen. Av Hans Sundberg, som ju inte, i likhet med de allra flesta tjänstemännen, har någon utbildning i arkivlagen, tryckfrihetsförordningen m.m. kan man ju inte begära att de ska veta vad som skall registreras eller hur. Vi får ett system som riskerar att underminera offentlighetsprincipen. Om en viss tjänsteman råkar vara tjänstledig i ett halvt år så skulle alltså ett brev ställt till honom ligga oregistrerat under hela den tiden. Eller om en tjänsteman uppfattar min kritik som ren ”kverulans” och därför inte anser det värt att diarieföra – då innebär det ju att handlingar åsiktsmässigt sorteras bort.

Men som sagt: hela denna princip är felaktig. Alla inkommande handlingar bör omedelbart registreras av tjänstemännen på diariet, inte av de enskilda handläggarna.

Om jag däremot adresserar min skrivelse på följande sätt, så kommer den alltid att diarieföras:

När mitt brev anländer till myndigheten så diarieförs det först av Socialstyrelsens registrator som därefter distribuerar det till Hans Sundberg. Så fort brevet är registrerat så kan alla, inte bara Sundberg, som vill ta del av handlingen. Den är offentlig.

 
Elektroniska handlingar

Allt fler handlingar kommer i dag in till myndigheterna via E-post. En del kommuner, Gällivare kommun går här i spetsen, har börjat att lagra sina protokoll elektroniskt så att medborgarna kan sitta hemma och studera dokumenten. Några myndigheter börjar nu också att också elektroniskt serva allmänheten. Ett exempel på det är HSAN, som har datoriserat alla sina beslut. Alla HSAN:s beslut och utredningar om misstänkta förhållanden läggs upp i en elektronisk databank. De här besluten kan man sedan få ut som offentliga handlingar via E-post. Man kan alltså sitta hemma och bevaka HSAN:s verksamhet. E-mailen från HSAN kan man sedan lagra på sin hårddisk. Om man så vill, så kan ett slags programfilter läggas in i den egna datorn, exempelvis att man ska få en markering på alla de E-brev som rör till exempel elektromagnetiska fält och/eller amalgam. Eller anmälningar från ett visst sjukhus, ett visst område och så vidare.

Men än så länge är HSAN en av de få myndigheterna som lägger ut verksamheten för elektronisk offentlighet. Och i frågan om Gällivare står det fortfarande en strid om kommunens rätt att lägga ut verksamheten på Internet – det kan vara otillåten personregistrering från kommunens sida, menar datainspektionen.

 
Utlämnande av begärda handlingar

På en del ställen är dagsformen inte alltid den bästa. Vid Socialstyrelsens huvuddiarium exempelvis vill man ibland ogärna ta emot människor som kommer dit oannonserat. De vill istället att man ”beställer tid” för att komma dit, och gärna också att man då i förväg talar om vad det är som man vill ha. Det är bara det, att alla sådana krav är grundlagsstridiga. I en katastrofsituation – hela arkivpersonalen ligger samtidigt sjuk i influensa till exempel – måste man väl av nöd acceptera sådana omständigheter. Men i normalfallet ska man alltså ha en ögonblicklig tillgång till hela myndighetens arkiv.

Myndigheten ska ha sådana personella resurser att alla utbegärda handlingar ska kunna visas fram med en gång. Det innebär i sin tur också att handlingarna är förvarade på ett sådant sätt att de också kan plockas fram utan tidsspillan. Ibland har det hänt, som till exempel för undertecknad på Huddinge Sjukhus, vid Yrkesmedicin, att personalen kräver en på ”legitimation” för att visa handlingar. Men så får de inte göra. Enligt tryckfrihetsförordningen är efterforskningar på personer som lämnar eller hämtar uppgifter förbjudna. Man har alltså full rätt att helt anonymt få ut de begärda handlingarna. På en del ställen – Huddinge sjukhus, Yrkesmedicin – frågar man rätt så konsekvent ut ”om man är medlem i någon patientorganisation”. Det är en ytterst tveksam verksamhet. Förutom att den är grundlagsstridig: Vad har läkarna för nytta av att känna till sådant föreningsmedlemsskap? kan man verkligen fråga sig.

Problemet med att söka efter vissa handlingar är klassiskt: man ska veta rätt så bra vad man vill ha och om man är ute och ”fiskar” på ett bredare område, då gäller det att avgränsa sökandet. Finns det dataterminal på myndigheten så kan man själv sitta och söka, om sådan inte finns så måste man vara klar över vad man vill ha när man talar med registratorerna.
 

Sekretesskyddat material

Ibland stöter man på patrull med vissa dokument, som är hemligstämplade. Men på samma sätt som registratorn har skyldigheten att enligt sekretesslagen pröva offentligheten hos varje dokument (så att hemligstämplade handlingar inte lämnas ut till ”obehöriga”) så har den som begär ut handlingen möjligheten av att få prövat om dokumentet med skälighet är hemligstämplat. När man fått ett skriftligt besked på att dokumentet är hemligstämplat så överklagar man det helt enkelt till den besvärsinstans som myndigheten anger. En sådan prövning skall ske ”skyndsamt”, det vill säga på några timmar, snarare än dagar.  Beslutet av prövningen kan sedan inte överklagas.

Reglerna för sekretess, exempelvis inom sjukvården, kan verka omfattande. Så här står det i den tillämpliga delen av sekretesslagen:

”Sekretess gäller…inom hälso-och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan men för den enskilde eller någon honom närstående lider men.” (Sekrl 7:1, min kursiv JÅ)

Men alltså: med ”enskild” menas förstås då inte sjukhusets personal. Så gott som alla uppgifter om sjukhuspersonalen, forskarna vid sjukhuset, administrativ personal och så vidare är offentliga. Man kan till exempel studera personalens personakter, deras meritförteckningar och liknande för att se vilken formell kompetens och bakgrund en viss anställd har. Vidare sådant som övertidsuttag, inkomst, disciplinära åtgärder från HSAN eller liknande.

 
Delvis sekretess

Ibland sekretessbeläggs exempelvis forskning med hänvisning till att enskilda patienters namn finns upptagna. Man kan då begära att få materialet ”avmaskat” – att det finns v i s s a uppgifter i ett material som är med rätta sekretessbelagt är inget skäl för att sekretessbelägga allt som finns runt den uppgiften. Om begäran är rimlig, så ska alltså materialet avmaskas och de sidor eller passager som inte innehåller hemliga uppgifter utlämnas.

Sådana uppgifter som antalet patienter på avdelningarna, medicinkonsumtion, vårdtäthet och liknande kan aldrig sekretessbeläggas. Principiella och allmänna uppgifter som inte siktar på person ska man alltid få ut. Däremot måste patienternas namn och vilken medicin som den enskilde står på givetvis sekretessbeläggas. Ibland är till och med frågan om namnet på en anhörig som lagts in en kinkig fråga för personalen att svara på. Vem är ”behörig” att få reda på ifall X är inlagd på den eller den kliniken? Familjemedlem? Ja, helst säker. Men släktingar? Det är tveksamt.

 
Rätten till uppgifterna om sig själv – fullmakt

Sekretessen gäller inte för patienterna själva. I normalfallet (undantaget är om patienten kan antas lida allvarlig skada av att få sina egna uppgifter, en undantag som nästan aldrig kan tillämpas) har patienten rätt till att få ut alla uppgifter om sig själv som finns på sjukhuset. Patienten har därutöver rätten att få egna tillägg till exempelvis journaler införda. Finner patienten att vissa uppgifter saknas eller är felaktiga kan hon skriva ned de synpunkterna och de ska då på hennes begäran också införas som tillägg till de felaktiga journalerna.

Men en patient kan också ge någon annan fullmakt att läsa igenom eller hämta ut sina journalanteckningar eller andra ”personliga” uppgifter. Om patienten skriver en enkel fullmakt åt en annan person så måste sjukhuset lämna ut de begärda uppgifterna (”Fullmakt för Per Persson att för min räkning läsa igenom och begära ut samtliga mina journalanteckningar vid sjuhuset i Nyköping. Nyköping x/x.-xx,. Maria Karlsson. Bevittnas: Olle Nilsson och Per Svensson.)

När det ibland blir diskussion i tidningarna och ansvarigt landstingsråd, kommunalråd eller liknande tillfrågas av media om en kommentar till den eller den händelsen på sjukhuset eller i kommunen, så är det inte ovanligt att de ansvariga brukar hänvisa till att de av sekretesslagen faktiskt är förhindrade att uttala sig, om enskilda förhållanden, märk väl. Men om den enskilda personen till den ansvariga det läget befriar honom från sin sekretess, då kan den ansvariga uttala sig helt och fullt. (”Fullmakt för vårdchef NN att uttala sig till media om allt som rör min sjukhusbehandling vid sjukhuset. ” Maria Karlsson.)

 
Den svenska offentlighetsprincipen är en viktig demokratisk rättighet. På sina håll skys den – och man måste ställa frågan varför. Det som inte tål offentlighetens ljus är något dåligt eller början till en urspårning. Därför är det mycket viktigt att hela tiden hålla hårt på att offentlighetsprincipen tillämpas utan minsta undantag. Alternativet ser vi i dagens EU: EU-medborgarna har inte tillgång till de allmänna uppgifter som där finns. Där enskilda människor nekas information till vissa uppgifter kan starka lobbygrupper och penningstarka grupper utöva påtryckningar eller rent av köpa sig uppgifter.
 

Upp till kamp…

Jag vet ett antal forskare inom området elektromagnetiska fält som ser offentlighetsprincipen och möjligheterna för utomstående till insyn som en beklaglig boja att dras med. Samma forskare som alltså villigt tar emot våra skattemedel till forskningen betraktar den här verksamheten som sin egen mer eller mindre privata angelägenhet. Och när det passar dem, då droppas resultaten ut i lämpliga doser till den allmänhet som bekostar hela forskningsverksamheten.

Den situationen är katastrofal för den enskilda människans rättigheter och vi undviker den bäst genom att på ett naturligt sätt använda oss av offentlighetsprincipen. Att slåss för offentlighetsprincipen är att slåss mot forskningselitismen – som utgår från den felaktiga föreställningen att kunskap och framsteg är något som börjar med enstaka geniala idéer hos individer. Men så är det ju i n t e!