Marcus Beland, som är läkare på Jokkmokks vårdcentral, har av Läkartidningen fått pris för sin artikel "Kultursjukdomar med högt pris" - en förklaringsmodell till svenskarnas epidemier av kultursjukdomar.

I sin artikel räknar Beland upp bl.a. utbrändhet, elöverkänslighet, fibromyalgi, pisksnärtskada, och amalgamsjuka som uttryck för denna närmast epidemiska spridning av kultursjukan, som jämförs med vid förra sekelskiftet uppblommande epidemier av hysteri och neurasteni.

Artikeln ansågs av Läkartidningen som en av årets bästa, och belönades med diplom och 20.000 kronor vid en ceremoni på Läkaresällskapet i Stockholm. Marcus Beland anser själv att utmärkelsen tillkommit artikeln för att den "uttrycker något som många läkare känner".

Eftersom denna aspekt av somatiseringsepidemierna och kultursjukdomarna inte i tillräckligt hög grad uppmärksammas i Belands artikel, gör vi här en kompletterande genomgång av problemet för att täcka upp detta tillkortakommande.

Somatoforma och psykosociala syndrom verkar frodas i Sveriges nuvarande sociomedicinska kultur - i denna mening sammanfattar Dr Beland på ett smidigt sätt - eftersom detta enligt läkarna själva är minerad mark - hur den svenska läkarkåren har drabbats av detta syndrom - något som många läkare känner, men tydligen har svårt för att uttrycka på ett adekvat sätt.

Detta är förståeligt, eftersom detta uttryck för den svenska läkarkårens sekelskiftesskräck, som artikeln så skickligt beskriver, kan inge hos allmänheten ett lätt löjeväckande intryck, och därigenom undergräva läkarens så nogsamt eftersträvade auktoritet gentemot patienten, för att på ett smidigt sätt kunna utöva sitt yrke.

Hur har då detta syndrom kunnat sprida sig nästan i epidemiska former bland just de svenska läkarna?  En förklaringsmodell kan vara det som Beland själv beskriver;  "En viktig förutsättning för att en kultursjukdom skall uppstå är att tillgång till rationell förklaring och behandlingsarsenal saknas, samt att sjukdomen institutionaliseras."

Är det denna inom svensk sjukvård för närvarande allmänna och frustrerande verklighet, som numera får läkarkåren att genom artiklar som Dr Belands ge uttryck för tankar på psykosomatiska besvär?

En annan förklaringsmodell till kultursjukdomen kan vara detta läkarnas tilltagande traumata att det icke längre skall finnas några rent fysikaliska sjukdomar att bota, nog så frustrerande för en skolmedicinskt inriktad person - något som i sig kan vara en orsak till att en läkare tar till somatoforma, ja rentav psykosociala förklaringar som uttryck för sitt tillstånd.

Man kan också tänka sig att det i sammanhanget finns en omedveten rädsla för att till syvende och sist stå utan arbetsuppgifter, tankegångar som i sig kan ge upphov till besvär av psykologisk art.Den skräck inför det som kallas de nya diagnoserna, som Belands artikel ger uttryck för, har säkert också en betydelsefull roll i sammanhanget. Detta som genom artikeln "uttrycker något som många läkare känner",så träffsäkert beskrivet av författaren.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den svenska läkarkåren står inför stora omvälvningar och påfrestande paradigmskiften. Såsom icke skolmedicinskt utbildad och därmed kommande utifrån med ett annorlunda perspektiv, måste av undertecknad tillstås, att Dr Belands självutlämnande och sanningsenliga artikel har hjälpt allmänheten att sätta fokus på detta inom läkarkåren tydligen tilltagande problem.

Hur kan vi då såsom ansvarskännande och rättrådig allmänhet hjälpa dessa samhällets stöttepelare att fjärma sig ifrån sådana förvillelser som den psykosociala rädslan för tillkortakommande inför patienten, eller oförmågan att till och med inför sig själv tillstå sin egen bristfälliga utbildning, som i slutändan resulterar i de uttryck för besvärande kultursjukdomar som Dr Beland så moget beskriver?

Det är en komplex och svår fråga att besvara så här i brådrasket, men man kan tänka sig till exempel, för de mer ute i periferin tillbringande skolmedicinska representanterna, att de på samhällets bekostnad får bevista organiserade samtalsgrupper i Stockholm, där de under trygga former får på terapeutisk väg en möjlighet att överkomma sin sekelskiftesrädsla.

Såsom representant för allmänheten vill jag också uttrycka min djupa beundran för att Marcus Beland på ett så förtjänstfullt sätt, inför menigheten pekat på de problem som tidigare inom läkarkåren frodats i det fördolda, men nu genom den avslöjande artikeln klart uppenbarat kårens inställning till svåra problem.

Att artikeln dessutom av kollegor belönats, visar oss att dessa tankegångar icke alls är ett för artikelförfattaren enskilt ställningstagande, utan en mening som delas av åtskilliga medicinskt utövande kollegor.

Detta är för en undrande allmänhet en nog så viktig upplysning inför framtida ställningstaganden.

Tack Doktor Beland.