För ett år sedan överlämnade regeringens utredare Reidun Laurén ett lagförslag om Integritet i arbetslivet (LIA) till Näringsdepartementet. Förslaget handlade om hur drogtester på arbetsplatserna skulle kunna hanteras. Det handlade också om datoranvändningen på jobbet. Hanteringen av dator har allt mer blivit en brännande fråga, bland annat på grund av att somliga sitter på jobbet och tittar på olämpliga Internetsajter, skriver en mängd privata mejl eller bedriver annan mer eller mindre illojal bisyssla. Lagförslaget gav därför öppningar för att arbetsgivaren, vid misstanke om illojalitet, skulle kunna läsa av sådana datorer. Det låter sig också göras om datorn är kopplad i nätverk, på distans från en annan av företagets datorer.

Lagförslaget utsattes för häftig kritik. När det gick ut på remiss sågade också många förslaget som rättsosäkert. Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson ännu inte lagt fram förslaget till proposition och det hamnar nog till slut där det hör hemma: i papperskorgen. Att lagreglera internet strider givetvis helt mot nätets grundidé. Nätet och datoranvändningen är för övrigt redan reglerat i en snårig lag, PUL, personuppgiftslagen som har begränsat friheten att skriva vad som helst. Detta räcker mer än väl. Det som vi i övrigt har i brottsbalken (förtal, hets mot folkgrupp, innehav av barnpornografi bl.a.) räcker mer än väl. Viktigast av allt nu är att hävda grundlagens bestämmelser om yttrandefrihet, tryckfrihet, föreningsfrihet och församlingsfrihet. Ingen, varken på jobbet eller hemma, ska tveka därför att det finns någon överhet som kan peka på en lag som ge oss sparken för vad vi tycker.

Det förenklade synsätt som utredaren Reidun Laurén hade - datorn och innehållet är företagets egendom - är inte unikt. I början av maj -03 lämnade LO:s rättskydd in en stämningsansökan vid Arbetsdomstolen mot brödföretaget Pågen i Malmö. Företagets datatekniker hade vid flera tillfällen dels gått in i fackklubbens låsta lokal och dels ändrat och rensat i klubbens dator. Datorn var inte ansluten till företagets nätverk. Datateknikern hävdade att datorn var företagets egendom. Därför hade han också - facket ovetande - gått in med företagets huvudnycklar till den låsta klubblokalen. Synsättet att företaget har rätt att hantera datorerna efter eget huvud förledde till flera brott. Dels intrånget (enligt Brottsbalken) i fackdatorn där fackets lösenord kringgicks men också genom radering på hårddisken där bland annat medlemsregister fanns, ett brott mot personuppgiftslagen. Intrånget i den låsta klubblokalen är olaga intrång, och dessutom ett brott mot Förtroendemannalagen som medger facket rätt att fritt disponera plats för sin fackliga verksamhet.

Såvitt bekant, har inget misstroende riktats mot fackklubben vid Pågen. Företaget har av missriktade skäl "endast" velat köra sin pryl med datorerna på det sätt som de själva anser vara bäst. Pågens möjligheter att få rätt just i det här fallet i AD är förstås små; det handlar ju uppenbart om många och olika sorters intrång. Men i många andra fall där mera normal service och underhåll regelbundet försiggår så är inte saken lika klar. Vad som finns på datorns hårddisk i form av arbetsdokument, cookies med mera kan man diskutera vem som äger - det finns ingen tydlig lagstiftning om det. Det är tyvärr sant, att till privata telefonsamtal och till privata mejl, ifyllande av tipset, Oddset, privat kopiering etc åtgår det hundratusentals timmar på arbetstid varje år i Sverige. En del av detta är både förtroendeskadlig och arbetshindrande bisyssla, uttag av kopior är snatteri. Men vi som har varit med redan innan datorernas intåg på arbetsplatserna vet att införande av "företagspolis" knappast eliminerar problemen, lika lite som aktiviteterna kring "Oddset", kopiering av privata alster etc. Etik i arbetet måste i stället bygga på diskussion, övertygelse och förtroende.

 
         Jan Åberg