Myndigheter struntar i elöverkänsliga

 
I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken, "Från patient till medborgare", slås fast att hindren för funktionshindrades rätt att delta fullt ut i samhället ska rivas.

Handikappolitiken ska inriktas på demokrati- och rättighetsfrågor. FN:s standardregler vilka innebär ett moraliskt och politiskt åtagande från staternas sida att anpassa samhället till människor med funktionsnedsättning ska förverkligas. Varje statlig myndighet har ett ansvar att genomföra handlingsplanen.

EN FUNKTIONSNEDSÄTTNING blir ett handikapp först när individen möter brister i en miljö eller verksamhet. Genom att åtgärda dessa brister kan man minska handikappet eller få det att försvinna. Målet är ett samhälle för alla. Elöverkänslighet är ett officiellt erkänt handikapp som innebär att de som drabbas inte fritt kan röra sig eller vistas i miljöer där det finns elektromagnetiska fält. Socialminister Lars Engqvist (s) skriver till mig att "Inget funktionshinder lyfts särskilt fram och inget utesluts. Personer som är funktionshindrade till följd av elöverkänslighet omfattas därför av handlingsplanen."

I SLUTET AV förra året ställde jag följande fråga till några statliga myndigheter: "Pågår det, inom myndigheten, något arbete eller någon annan aktivitet för att elöverkänsliga människor skall kunna vara delaktiga i samhällslivet och samhällets gemenskap eller för att de skall ha tillgänglighet till såväl det egna hemmet som till samhället i övrigt."

Statens strålskyddsinstitut svarar att de inte hanterar "dessa gåtfulla frågor" samt tillägger att utbyggnaden av 3G mobiltelefoni är ett politiskt beslut varöver myndigheten inte råder. Socialstyrelsen svarar att de 1998 har givit ut "Socialstyrelsens allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till amalgam och elektricitet". De skriver: "Kanske detta kan vara ett visst mått av erkännande av att gruppen elkänsliga finns i samhället och att de behöver få ett värdigt bemötande."

POST- OCH TELESTYRELSEN svarar att de inte deltar i några sådana aktiviteter. De hänvisar till Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut. Elsäkerhetsverket svarar att de följer forskningsläget. När det gäller påverkan på människokroppen, elöverkänslighet, hänvisar de till Socialstyrelsen. Boverket svarar att deras enda aktivitet är ett remissvar till Handikappombudsmannen vad gäller en tillgänglig statsförvaltning. De har tidigare gett ut skrifter där elmiljö som sådan, och hur man begränsar de elektriska och magnetiska fälten, tas upp. Arbetsmiljöverket anser att min fråga inte ingår i deras ansvarsområde. De tog 1998 initiativet till en kunskapssammanställning.

SVAREN BEKRÄFTAR det jag egentligen redan visste. Ingen av myndigheterna arbetar med att förverkliga de handikappolitiska målen för människor med elöverkänslighet. Statens strålskyddsinstitut och Socialstyrelsen är mer engagerade i att elöverkänsliga människor inte ska påverka mobiltelefoniutbyggnaden än tvärtom. Boverket rekommenderar kommunerna, trots sina skrifter om bättre elmiljö och elsanering, att neka bostadsanpassningsbidrag för sådana åtgärder. I sitt remissvar om en tillgänglig statsförvaltning vill Boverket stryka det förslag från Handikappombudsmannen som lyder: "I nya byggnader, och på sikt även i befintliga, bör finnas åtminstone vissa rum eller vissa zoner där elöverkänsliga kan vistas." Boverkets ställningstagande är inte unikt utan bara ännu ett exempel på hur myndigheter, år efter år, agerar i dessa frågor. Kunskapssammanställningen och "Socialstyrelsens allmänna råd" har inte förändrat någonting. Det är hög tid för socialminister Lars Engqvist att kräva att de statliga myndigheterna fullgör sina skyldigheter och inte motarbetar den nationella handlingsplanen och FN:s standardregler.

DET RÄCKER DOCK inte med att "följa frågan" eller att hänvisa till "ett visst mått av erkännande". Det är handling som krävs!

 
Eva Ljungberg