Strålningsbiolog docent Björn Cedervall skrev i Statens Strålskyddsinstituts tidning, "Strålskyddsnytt 1/2001" en debattartikel om begreppen risk och ofarlighet. Han har gissningsvis anammat det koncept som redan filosofen Karl Popper utvecklade ( Popper testade bl.a. sanningshalten hos utsagan "alla svanar är vita") med den bestämda slutsatsen att vissa kategoriska påståenden inte sällan har geschäftets karaktär. Om enbart en svartvit skala användes skulle all meningsfull beskrivning av verkligheten upphöra, och kanske till och med att eskimåer och vissa andra naturfolk gå under i snöstormar etc. Och beträffande vår egen civilisation: om ena sidan i en sådan svart-vit skala (som nu är tendensen) får vetenskaplig, teknisk och politisk hegemoni - då kanske våra barn-barn går under. Exempelvis om forskningen som visar på oroväckande samband med skador från mikrovågsstrålning på arvsanlagen i dag bagatelliserar och förlöjligas av de för tillfället makthavande - på samma gång som effekterna i nuet på arvsanlagen kanske inte visar sig förrän tidigast om 75 år.
Cederbergs måltavla är - och detta är helt i linje med vad SSI har varit inriktat på, från härdsmältan i Tjernobyl till våra dagars utbyggnad av "3G" - vad han kallar "den breda allmänheten", som ibland kan ha en skev uppfattning om det här förhållandet. Helat ovetande verkar dock Björn Cederberg vara om forskningsvärldens ansvar för att de här föreställningarna har kolporterats ut i samhället. Studera till exempel följande uttalande av professor Arne Wennberg, som ju sitter i Telias vetenskapliga råd och där ska bedöma riskerna med strålning från mobiltelefoni. På Telia Mobiles hemsida, säger han i en vändning först att "inget kan bevisas ofarligt". Men uttalar sig sedan på ett som som väl endast kan uppfattas som en reservation: "Ju mer vi forskar och ju längre vi håller på, ju säkrare kan man vara att mobilen är ofarlig." (Här opererar Wennberg uppenbarligen både med en tes och antites om samma riskbegrepp).
ALARMISTERNA I DAGENS NYHETER
Sedan har vi ju i DN och Svenska Dagbladet och i Läkartidningen under det gångna året kunnat studera en grupp professorer som vänder sig mot kollegors "alarmism" (det svarta). Och nu senast (DN 27/2-02) försöker de att anlägga ett slags motvikt (det vita) när de förklarar att biologiska effekter från kraftledningar, strålning från mobiltelefoni etc är "FÖRSUMBARA". Påståendet orsakade visserligen många goda skratt bland DN:s läsekrets, även om jag inte tar det för otroligt att somliga tog det för sant på grund av debattörernas fina titlar.
Jag tycker också att den cedervallska kritiken i ett annat avseende är mer än välfunnen just i Strålskyddsnytt, eftersom uttalanden från SSI-tjänstemän vid avdelningen icke joniserande strålning just har gett sken av att t.ex. strålning från mobiltelefoner är ofarliga, eller till och med garanteterat ofarliga - det finns ett stort antal exempel på det. Och i förhållandet till människor som hävdar en försiktighetsprincip - exempelvis att basstationer det nya 3G-systemet påverkar dem negativt så säger en del av SSI:s medarbetare, t.ex. Gösta Jonsson, att de "omöjligen kan känna av" strålningen från basstationerna. Det senare är visserligen ingen "ofarlighetsgaranti" - men är uppenbarligen ägnat att skapa en sådan association (som är falsk eftersom det finns gott om forskning som visar på negativ biologisk påverkan på nivåer som "inte känns"). Det logiska beviset för den saken är ju att Jonsson på sin höjd endast uttala sig om vad HAN känner... Att SSI till yttermera visso i ett brev till en elöverkänslig kvinna säger, att elöverkänsliga inte ryms inom SSI:s tillsynsområde gör inte Gösta Johnssons tjänstefel mindre, tvärtom.
Jag har i olika sammahang skrivit att sådana här direkta eller i överförd mening utfärdade "ofarlighetsgarantier" inte bara är vetenskapligt förkastliga - de kan, när de drabbades antal ytterligare har ökat till en viss nivå, bli juridiskt problematiska för myndigheten. Forskningsläget förändras, ja. Men pressklippen kommer att finnas kvar.
MYNDIGHETERNAS FÖRSIKTIGHETSPRINCIP
Avslutningsvis. Björn Cedervall anför att American Physical Society 1995 oroar sig för kostnader därför att allmänheten är oroad för magnetfält från kraftledningar, det gick åt mycket energi och kostnader för att stilla den oron - de skulle närmast talas till rätta. Men där är jag inte med. Det var ju inte länge sedan WHO slog fast just att sådana elektromagnetiska som en risk. De svenska myndigheternas försiktighetsprincip säger sedan i vart fall mig, att jag inte under några omständigheter skulle vilja bo med mina barn i omedelbar anslutning till en kraftledning, och heller absolut inte i ett hus med en inbyggd transformatorstation på andra sidan väggen. Birgitta Floderius forskning visar, tycker jag, ganska klart att det även för människor som yrkesmässigt vistas på arbetsplatser med höga magnetfält bör ha en väl grundad anledning att känna oro över sin situation. Och den första yrkesskadan för cancer tilldömdes - efter hans död - en ställverksarbetare år 1994. (Ställverk kan ha magnetfält upp mot 50 mikroTesla eller mer, vilket ska jämföras med de 0,2 mikroTesla som myndigheternas försiktighetsprincip rekommenderar inte ska överskridas vid varaktig exponering på människor).
NÄR VERKLIGHETEN TRÄNGER SIG PÅ
Det finns alltså en förbindelse mellan professorernas tal om "försumbara risker" (dvs ingen risk) och den ofarlighetsgaranti som tillsynsmyndigheterna därpå utfärdar. Det ena ger det andra. Men i ett antal frågor (Asbest, hormoslyr, lösningsmedel, kvicksilver i tänder etc) har "gränsvärdet" antingen succesivt förflyttas nedåt eller helt medfört att ämnet har förbjudits. När det gäller amalgam så har till exempel Socialstyrelsen gått från en aggressiv hållning mot alla som påstod att amalgamet kunde innebära någon risk, till ett senare försiktigt medgivande att det kanske inte är helt stabilt, och möjligen orsaka en del besvär, men RISK, nej så långt kunde man inte sträcka sig...
Tyvärr är det så, att telekombolagen, kemibolagen, läkemedelsbolagen m.fl. via gigantiska kassor låter "namnkunniga" professorer på universiteten utföra s.k. uppdragsforskning, som på olika sätt ska legitimera en försäljning av produkterna. Denna luckrativa inkomst (samt status och prestige!) som det medför för forskarna ger en risk att forskarna ligger lågt med vissa fynd som s.a.s. kan störa bilden (vissa låter sig köpas medvetet). Om risken är för stor så blir det förstås en back-lasch, en sådan åkte nyligen ABB på i USA där skadeståndsanspråken mot bolaget pga asbetsskador är enorma. Tobaksindustrin kan väl få stå för den mest hänsynslösa maskinen som vi någonsin har skådat i det industrialiserade samhället.
Därför: när vi hör orden "försumbart" och "ofarligt" - skärp koncentrationen litet extra: det kan gälla livet!
Jan Åberg