KAMMARRÄTTEN I STOCKHOLM:

Karolinska Institutet uppfyller inte offentlighetsprincipens grundläggande krav

Den 18/3-02 fick jag från Kammarrätten i Stockholm, ett beslut (Mål nr 1402-2002), på ett besvär. Jag hade vänt mig till Kammarrätten med en begäran om att de skulle undanröja ett beslut av Karolinska Institutet som tidigare (januari) avslog en begäran från mig om att få ta del av in-och utpost mellan professor Hans-Olov Adami inst. för medicinsk epidemiologi och institutionen för folkhälsovetenskap vid KI.

Detta hade tidigare hänt när jag begärde handlingarna vid KI:

1) Professor Adami låter meddela, men först efter flera påstötningar, att han inte kommer att villfara min begäran "eftersom KI:s rektor Hans Wigzell besvarar" mina frågor". (Adami är chef på institutionen och är skyldig att svara utan dröjsmål)

2) Jag skickade kopia på min begäran också till registrator för institutionen för folkhälsovetenskap. Inget svar alls därifrån. (Institutionens registrator är skyldig att alltid svara, och utan dröjsmål)

3) Jag begärde också att min begäran till de båda institutionerna skulle diarieföras, via en kopia till KI:s huvudregistrator. Det tog dagar innan hon svarade, och jag skickade påstötning med fråga om hur KI tror att t.ex. JO tolkar begreppet "utan dröjsmål", en nyckelpassage i Tryckfrihetsförordningen som reglerar "offentlighetsprincipen". Jag fick då ett mycket snabbt svar:

KI har beslutat att inte lämna ut de begärda handlingarna då de är "interna", efter beslut från Rektor Hans Wigzell och KI:s jurister.

Här bara några randanmärkningar till KI:s beslut att säga nej till min begäran:

Tryckfrihetsförordningen avhandlar inte begreppet "interna" handlingar. Uttrycket härrör sig i stället från den privata sfären, i privata bolag och liknande. Där görs en knivskarp åtskillnad mellan vad som är internt och externt, bland annat av konkurrensskäl och att därför information noggrant ska granskas och mönstras så att inte "olämplig" information från bolaget når omvärlden (de fallskärmsavtal som hr Pieter Wallenberg och hr Barnevik inte ville få redovisat för styrelsen i ABB är ett sådant praktiskt tillämpningsexempel ...)

 
NÄR HEMLIGSTÄMPELN ÄR HEMLIGSTÄMPLAD

Tryckfrihetsförordningen - till skillnad från de privata bolagsreglerna - förutsätter dock att ALL information i offentlig verksamhet är offentlig (huvudregel). Viss information (personliga förhållanden, t.ex. uppgifter om patienter i sjukvården etc) är inte offentlig (reglerat undantag enligt sekretesslagen) samt Sveriges förhållande till främmande makt, rättegångsprotokoll etc i rättegång bakom "lykta dörrar" likaså. På Karolinska institutet är givetvis mycket litet av dessa undantag tillämpliga i verksamheten. Professor Hans-Olov Adami kan till exempel tänkas ha just ett sådant förhållande till "främmande makt", vilket Rektor Hans Wigzell, KI:s jurister och andra forskningsförsäljare vid KI ser sig föranlåtna om att omsorgsfullt värna och vårda - om US Army till exempel finns med i bilden på något sätt, ty en sådan "kund" vid Karolinska Institutet finns det ju. Och allt som är bra för US Army och NATO är ju, det har vi lärt efter 11 september 2001, bra för övriga världen, och för övrigt är den som inte med USA mot USA, som president Bush så populärt uttrycker saken. (I så fall har Wigzell lyft luren och konfererat med UD:s rättssekretariat, eller rentav Säpo-chef Jan Danielsson. Men det får vi inte veta: dessa ärenden har dubbel hemligstämpel: hemligstämpeln är hemligstämplad eftersom de inte får "existera" utanför den "behöriga" kretsen, inte ens som rubrik...)

Det är uppenbart, att KI:s bolagisering och alla institutionernas uppdragsverksamhet för privata företag har avsatt mentala avtryck hos KI-ledningen, därav de märkliga anspråken på sina "interna" handlingar.

Men man har alltså helt fel enligt TF. Ett dokument är offentligt eller inte. Om det inte är offentligt så är det SEKRETESSBELAGT. Några mellanlägen finns inte. Möjligtvis ett: en utredning som har påbörjats eller ett tjänstesamtal som inte har avslutats och förtecknats och nedtecknats slutligen, eller anteckningar från ett möte mellan KI:s jurist och Hans-Olov Adami kan - men bara för en viss tid, tills dess att aktiviteten är avslutad - betecknas som "arbetsdokument". Arbetsdokument skall alltid avslutas så fort som möjligt och sedan diarieföras i sedvanlig ordning. Jag begärde enbart alla de diarieförda, offentliga, handlingarna, så i mitt fall frågade jag inte ens efter vad Adami i ögonblicket hade i händerna...

 
KAMMARRÄTTENS BEDÖMNING AV KI:s BEREDSKAP ATT UPPFYLLA OFFENTLIGHETSPRINCIPEN

Kammarrätten vände sig till KI efter min överklagan och undersökte förhållandena på KI. Rätten fann:

1) Den beslutsdelegation som högskoleförordningen föreskriver, som säger att det på varje offentlig arbetsplats ska finnas behöriga personer (som kallas "myndighet") som ska pröva en begäran från allmänheten om att få ut dokument FUNGERAR INTE på KI:

"Varken huvudregistratorn eller KI:s administrativa direktör har haft behörighet att på myndighetens vägnar att pröva frågan om utlämnande av allmänna handlingar."

2) Kammarrätten fann därför att mitt besvär inte kunde överklagas - KI har ju inte underställt min begäran till någon sådan behörig person (Observera: eftersom jag ju fick ett brev från KI där det står att "Rektor Hans Wigzell" har beslutat att inte villfara min begäran, så betyder Kammarrättens bedömning att heller inte institutets högste chef, enligt den delegationsordning som KI har tydligen heller inte är behörig, eller beslutsmässig i förhållandet till mig...)

3) Kammarrätten avslutar därmed att återförpassa min begäran till KI, sålunda:

"Jan Åbergs skrivelse till Kammarrätten får emellertid uppfattas som en begäran om att frågan om utlämnande av handlingarna skall hänskjutas till myndigheten".

I klartext: KI får vara så god att snarast möjligt leta reda på NÅGON som kan besluta om min begäran (men kanske först upprätta en delegationsordning som är laglig att utgå ifrån...) Ty det är ett dokumenterat faktum, att Rektor Hans Wigzell, Administrative direktören Bengt Norrving och chefsregistrator Teresa Haneklaus - vilket KI gjort gällande - INTE hade någon behörighet att neka mig de begärda handlingarna. (I så fall hade Kammarrätten enkelt upphävt det felaktiga beslutet).

 
FORSKNINGSINSTITUTION I DET ALLMÄNNAS TJÄNST - ELLER SMÖRJMEDEL FÖR PRIVATA BOLAG?

KI är landets största forskningsinstitution, och genom Nobelpriset internationellt berömt och med många forskningskontakter världen över. På samma gång har institutet - ivrigt påhejat från regeringen - under fram för allt nuvarande rektor Hans Wigzells ledning bjudit ut verksamheten till utomstående bolag för att till institutionerna och institutet dra in så mycket pengar som möjligt för att finansiera den av svenska skattebetalare tidigare finansierade forskningen. Det allmänna har därför förlorat och det privata har skaffat sig en "glädjeflicka" - vars tjänster och goda namn (än så länge) läkemedelsföretag, kemikalieföretag etc är villiga att sätta ett mycket högt pris på. Och ledningen på Karolinska Institutet har därför allt mer förvandlats till en säljorganisation i stället för en fristående, oförvitlig forskningsinstitution, otaliga är därför de bolag som KI:s ledning har upprättat, och legio är nu därför de många sidouppdrag (professor Hans-Olov Adami är för övrigt en av de allra aktivaste på KI) vars tjänster som ökända lobbygrupper använder för att få en professorstitel under för att förklara t.ex. ett skadligt ämnes "ofarlighet" förklarat, dioxiner, nikotin, asbest, strålning från mobiltelefoner till exempel.

Den socialdemokratisk regeringen med utbildningsminister Thomas Östros i spetsen har medvetet drivit utvecklingen inom universitetsvärlden åt detta håll. Sedan mitten på 1990-talet ska institutionerna allt mer finansiera sin egen verksamhet genom uppdragstjänster mot industrin. I dag har utvecklingen gått så långt att man kan fråga sig vilka krafter det är som styr den vetenskapliga verksamheten: samhället eller industrin? Man kan också fråga: har forskningen ökat sitt oberoende eller har forskningen blivit beroende? Att den är beroende av pengar från det privata är uppenbart: men vad finns kvar av det rent vetenskapliga oberoendet?

Jan Åberg