Lössen i frihandelsfanans veck

 
Frågan om EU-direktivet för vitaminer och kosttillskott rullar ju vidare i EU-parlamentet och väntas komma upp till votering i plenum under de närmaste veckorna. Ett mångårigt projekt igångsatt av världsledande tyska läkemedelsjättar och med internationellt stöd från branschen i övrigt närmar sig en viktig punkt. I direktivförslaget talas det i oskyldig ton om dels strävanden att underlätta handel över gränserna, dels omsorger om den fåkunniga allmänheten, som kan ta skada av att inmundiga onödigt stora vitamindoser.

Det som är svårt att få grepp om är hur frågan skickligt vävts samman med globala frihandelsfrågor. Det är ju också ganska svårt att få grepp om det delvis våldsamma motstånd som mobiliseras mot det som åtminstone på ytan ser ut som en vinst för friheten i världen och för utvecklingsländernas ekonomiska utveckling. Attac-rörelsen får stöd från oväntade håll. Något kokar under ytan, det finns baksidor av det stora frihandelsprojektet som man åtminstone inte kan läsa ett ord om på Svenska Dagbladets ledarsida.

Tids nog klarnar det. Jag tror inte att vitaminfrågan har någon nämnvärd plats i ideologin bakom motståndsrörelsen. Men om det skulle bli så olyckligt att lobbyisterna lyckas baxa den genom EU-parlamentet och förbi några andra kritiska punkter, då kommer motståndet att stärkas med otaliga nya medlemmar världen runt. Läkemedelsjättarna har tagit sig in som fripassagerare eller parasiter i det system som skall företräda demokratiska intressen, och det är svårt att tänka sig något som är mer tacksamt för frihandelsmotståndare att utnyttja än om de politiska organen låter sig föras bakom ljuset i en sådan fråga.

Eftersom jag själv är läkare har jag länge haft anledning att följa hur utvecklingen gått mot större frihet för den enskilde att sköta sin hälsa utan beskäftiga ingrepp från "experter". Listor över "rekommenderat dagligt intag" av vitaminer och mineraler har funnits så länge jag minns, och de har alltid varit krampaktigt konservativa. Endast ett ringa fåtal av dessa ämnen medför någon förgiftningsrisk. Allmänheten är ojämförligt mycket mera upplyst och frihetsmedveten i dessa frågor nu än för 50 år sedan.

Det kommer inte att undgå någon hälsointresserad att eventuella restriktioner som drabbar styrkan på C-vitamintabletter (redan påbörjat i Tyskland) och andra ogiftiga självklarheter har införts i läkemedelsindustrins intresse. Beslutsfattarna, folkvalda och andra, kan få svårt att förklara sig, eftersom man inte längre väntar sig att några få beställda och planterade expertrapporter skall imponera till den grad att de ansvariga blundar för spelet bakom en fråga som denna. Skall tull och polis i framtiden jaga vitaminsmugglare, inklusive vanligt folk som reser över gränser med askorbinsyra i påsar?

Se upp med lössen i frihandelsfanans veck!

Per Dalén pdalen@algonet.se