Foto: Bosse Kinnås

SKARP KRITIK MOT RALF

"Vi måste sätta strålkastare på problemet och göra det legitimt att vara elöverkänslig."

sa dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (1991), vad hände sen?

Läs brevet här nedan, som vi valt att återge i sin helhet.

 
Till Ulf Bergqvist, huvudsekreterare i RALFs arbetsgrupp ang. regeringsuppdraget beträffande "elkänslighet"

Undertecknade anmäler härmed att vi avsäger oss fortsatt deltagande i det av Rådet för arbetslivsforskning (RALF) ledda arbetet kring elöverkänslighet. Vi deltog med förhoppningen att processen på något sätt skulle bidra till en förbättrad situation för de drabbade, men ser inga tecken på att så skulle kunna ske i RALFs regi. Att fullfölja uppdraget skulle vara att legitimera en process som vi anser förlorat sin legitimitet. Nedan följer punktvis några få exemplifierande brister som vi ser i processen och de värderingar som vårt avhopp grundas på.

Den empiriska verkligheten

Kunskapen om hälsa och ohälsa är begränsad. Det kliniska "vetandet" och det vetenskapliga "vetandet" delar rationell grund genom att vetandet underkastas empirisk prövning, det vill säga att "verkligheten" bestämmer vad som är riktiga respektive felaktiga antaganden. Den "kliniska" iakttagelsen är en empirisk observation, och den vetenskap som bortser från empiriska observationer sviker sitt uppdrag. "Kliniska iakttagelser" gäller t. ex. förekomsten av symtom och resultat av vidtagna åtgärder. För de elöverkänsliga gäller, att de konstaterar förbättring av sitt hälsotillstånd efter saneringsåtgärder eller miljöbyte som leder till mindre belastning, och någon annan tillräcklig orsak än förändringen av "strålningsmiljön" kan man oftast inte finna. De drabbade blir hjälpta, och det är för dem nog. Detta är en empirisk verklighet som vetenskapen, hälsovårdsapparat och myndigheter har att hantera, men det är en verklighet som RALF ägnar stor energi åt att gömma undan under hänvisning till "vetenskapen". Det är inte till gagn för vare sig kunskapsutvecklingen eller de drabbade. När verkligheten sätts på undantag ägnar man sig åt kunskapsflykt, inte kunskapsutveckling.

Med denna syn är de som blir hjälpta av elsaneringsåtgärder elöverkänsliga, även om de själva inte tror att de är elöverkänsliga. Möjligheten att empiriskt undersöka fenomenet elöverkänslighet förutsätter en "avpsykologisering" av begreppet.

Ett ogrundat avfärdande av de drabbade

Så länge RALF varit engagerad i frågan om elöverkänslighet, lika länge har man drivit tesen om att symtomen har en psykosocial grund och bör behandlas med psykoterapi. De drabbade, som vet vilka åtgärder som varit av värde för dem, anklagas för bristande öppenhet inför "alternativa förklaringar". Det är alltså egentligen uppfattningen om orsaken som är problemet. Både du och Lena Hillert har offentligt i skrift hävdat just detta. Ur de drabbades synpunkt är det fantasilösa forskare, vårdgivare och byråkrater som är problemet, därför att de förnekar en för de drabbade uppenbar verklighet.

En missvisande redovisning av forskningsläget

En förväntan man har på en översikt över forskningsläget är, att där finna referenser till alla de vetenskapliga undersökningar som är gjorda. Vi ställer oss frågande till om en översikt utan en heltäckande sådan referenslista är en översikt av något forskningsläge alls.

Huvuddelen av den genomgång av aktuellt forskningsläge som görs ägnas åt vad andra grupper gjort med några exemplifieringar. Det blir gravt missvisande när distinktionen mellan forskningens redovisade resultat och kommentarerna till forskningen inte hålls isär. Forskningsläget är de redovisade resultaten, ingenting annat. Den helhet som resultaten tillsammans formar är nödvändig för att utomstående ska kunna bilda sig en uppfattning både om forskningsläget i stort och om expertisens sätt att värdera helheten. Att undanhålla detta underlag är en grov manipulation.

Uppmärksamhet ägnas med rätta åt cancerrisker och reproduktionsstörningar, det är frågor som engagerar allmänheten, men varför inte ens nämna t. ex. undersökningen som visar fler fall av barncancer i familjer boende nära kraftledningar i Stockholms län? Just barncancer har varit i fokus även när det gäller utbyggnad av mobiltelefonin, och diskussioner förs i många länder om man ska tillåta sändare nära skolor, dagis, etc, för att kanske i efterhand tvingas konstatera att det kanske inte var så lyckat. Flera länder har infört restriktioner när det gäller placering av sändare. RALFs hållning är den motsatta. Vi är oförmögna att förstå det resonemang som från RALFs sida förs om risker, annat än som partsinlaga för ovidkommande intressen, dvs andra intressen än allmänintresset.

Vi finner det märkligt att de genetiska effekter som handlar om påverkan på normal funktion, och därmed normal hälsa, överhuvud taget inte berörs. Cellen beskrivs ibland som en biokemisk fabrik. Cellens aktiva gener är då arbetsledarna i den fabriken. Elektromagnetiska fält, strålning och kemikalier är välkända stressfaktorer för denna "arbetsledning". Forskningen ger avsevärt tyngre skäl att ängslas för "elstressade" geners effekt på hälsan än för elöverkänslighet av stress.

Den saknade expertisen

Det finns en expertis med praktisk kunskap om elöverkänsligas reaktioner i de miljöer dessa lever och verkar, och om fungerande åtgärder. Det är de som sysslar med elsanering. Elsaneringsexpertisen har en "klinisk" kunskap som de flesta medicinska kliniker saknar, och de har en erfarenhet av åtgärder och effekter av dessa som är ovärderlig, och som man inte kan vara utan om man är intresserad av kunskapsutveckling kring elektromagnetiska fält och möjliga hälsoeffekter. Där finns också en praktisk kunskap om interaktioner. De empiriska observationerna är ju grund för vetenskapen, och särskilt viktiga är de observationer som gäller verkliga förhållanden, ty det är dessa som forskningen ska belysa för att vara relevant.

Provokationsförsök - på vem?

Vi vänder oss också mot idén att de drabbade ska vara försökspersoner som bekräftar sin status som drabbade genom att utsättas för provokationsförsök. Vem ber den som bränt sig att bränna sig mer, för att se om det blir värre? Provokationsförsök är viktiga, men ska utföras på välinformerade, friska och frivilliga, och på god teoretisk grund.

Politiska ställningstaganden och handlingar

RALFs, och ditt, ställningstagande till möjligheten av hälsoeffekter relaterade till elektromagnetiska fält skulle kunna uppfattas som ett kunskapsgrundat ställningstagande om det hade föregåtts av en noggrann kunskapsgenomgång. Eftersom ställningstagandet gjorts med något slags ryggmärgsreaktion innan någon som helst genomgång gjorts, och sedan varit oanfrätt medan kunskapen om verkligheten ackumulerats med förskräckande has-tighet utanför RALFs korridorer, så kan vi inte se annat än att det handlar om ett ställningstagande på andra grunder än de kunskapsmässiga. Man förtiger inte selektivt sådant som talar för en annan uppfattning än den egna utan motiv. RALF redovisar inte ett kunskaps- eller forskningsläge, utan försvarar en sedan lång tid innan det aktuella uppdraget intagen ståndpunkt. Vi ser försvaret av det på förhand fattade ställningstagandet som en politisk handling.

Vårt avhopp bör också ses som en politisk handling. Vi tror inte vårt vidare deltagande gagnar dem, för vars skull vi ställde upp. Vi tror avhoppets motiv, som information till de som har ansvar för de frågor uppdraget gäller, betyder mer än de synpunkter som kan finnas och nå fram i slutredovisningens bilagors bilagor. Allt är inte ens med. Våra argument hålls också ofiltrerade och ocensurerade, vilket med hänsyn till proceduren hittills ter sig nog så viktigt.

Vi ville tro att politiken var politikernas uppgift, inte expertisens.

 
Om konsten att skapa misstro

Den attityd som RALF under sin historia demonstrerat är ett mönsterexempel på hur man skapar och underhåller strömningar av teknikfientlighet och misstro mot expertis och myndigheter - i förlängningen också mot politiker som kan uppfattas ha misslyckats i sitt uppdrag. De drabbade blir "bevis" för en pågående avhumaniseringsprocess driven av teknik och blind utvecklingstro. När de tråkiga effekterna av utvecklingen sopas under mattan, förringas eller förnekas, så uppfattas det (i vårt tycke berättigat!) som en ansvarsflykt.

Ingen av oss är teknikfientlig, vi använder tekniken och är fascinerade av den. Emellertid vet vi från historien att all utveckling skapar offer. De elöverkänsliga är offer i denna mening. Teknisk utveckling skapar ofta stora värden. Balansen mellan de värden som skapas och priset för de offer som skapas formar en del av det samhällsklimat som vi lever i. Det här är något som vi tror att alla har en känsla för.

Om man tar ansvar för utvecklingens offer, i det här fallet de elöverkänsliga, genom att bistå så att skadorna minimeras för de enskilda, så tror vi att introduktionen av ny teknik och den utveckling som följer blir mindre kontroversiell med avseende på konsekvenserna, både bland allmänheten och bland de drabbade. Vi tror att såväl politiken som näringslivet har mycket att vinna på en förändring av rådande ansvarsflyende attityder. Ett ansvarstagande riktat mot de mänskliga effekterna av utvecklingen är en av grundpelarna i ett mänskligt gott samhälle.

Olle Johansson Karolinska Institutet Institutionen för neurovetenskap Enheten för experimentell dermatologi 171 77 Stockholm

Bo Walhjalt Stigbergstorget 1 414 64 Göteborg

Läs också om MONA SAHLIN OCH DE ELÖVERKÄNSLIGA