Det grundläggande arbetet med att söka efter forskningsmaterial om hälsorisker med kvicksilverarbete började 1986 under vår egen akuta sjukdom. Genom detta arbete kom vi efterhand i kontakt med en växande skara tandvårdspersonal, alla kategorier, som uppvisade en samstämmig symtombild. Denna symtombild bekräftades i en enkät omfattande 33 personer som Margaretha Molius och Mats Hansson (17) gjorde 1987. Enkäten insändes till LEK-utredningen samt redovisades på Socialstyrelsen och Socialdepartementet i maj 1987, men föranledde inga åtgärder.

När också uppgifter om olika hälsostörningar hos den drabbade gruppens barn delgavs oss, stod det klart att en uppföljning av den tidigare enkäten var nödvändig.

Då inga ansträngningar gjordes från någon av de myndigheter eller fackliga organisationer som normalt borde agera, bestämde vi oss för att själva kartlägga hur kvicksilverhanteringen är/har varit. Efter att SKTF och HTF tagit kongressbeslut om att arbeta aktivt för en bättre arbetsmiljö för tandvårdspersonal, har vi fått aktivt stöd från TCO för drabbade medlemmar, genom förbundsjuristen Siw Lewin-Falk och Bessie Wikander. Enkäten är medvetet utformad så, att vi skilt på frågor där personal under en längre tidsrymd kan ha arbetat på olika sätt, eftersom de som på senare år gått in i tandvården som regel haft en något bättre arbetsmiljö än de som börjat på 40-50-60- och 70-talet.

Enkäten omfattar 130 personer varav 118 svarat, en svarsfrekvens på 91%, varav 6 är män. Urvalet har gett sig självt då de flesta har kontaktat oss för information, efter artiklar i fackpress, eller hänvisats oss av fackliga ombud. Vi hade inledningsvis planerat att ha en kontrollgrupp, men insåg att detta var praktiskt ogenomförbart eftersom allt arbete utförts på ideell basis. 82% av de utfrågade har arbetat med bortborrning eller puts av amalgam utan skyddsåtgärder. 89% har pressat ut kvicksilveröverskott utan skydd för huden. 78% har aldrig informerats om riskerna med direkt hudkontakt med amalgam och kvicksilver. 74% har inte informerats om riskerna med kvicksilverånga. 83% har ej läst Arbetarskyddsstyrelsens Skyddsblad nr 68 om arbete med kvicksilver.

De få som tagit del av informationen uppger att de fått den via oss på senare tid. Hudpenetrationsrisken är sorgligt underskattad trots att den påvisats i den medicinska litteraturen. 93% har arbetat utan utsug vid amalgamberedning. 97% utan ansiktsmask klassad för kvicksilver. 58% uppger att kvicksilverspill blivit liggande på golvet. 54% att kvicksilverkontaminerade linnelappar m m kastats med soporna. 53% har arbetat med kopparamalgam. 67% har inte fått någon information när det gäller att tvätta bort kvicksilver från huden. Endast 2% har av arbetsgivaren informerats om kvicksilversymtom.

Svaren visar att hygienen är/har varit mycket dålig och kan ses som en direkt följd av att inga bindande föreskrifter finns för arbete med kvicksilver. Arbetarskyddsstyrelsen fick till uppdrag av riksdagen 1949 (18) att i en förordning utfärda föreskrifter för alla som arbetar med bly, kvicksilver, cadmium m fl farliga ämnen. För bly kom föreskrifter 1953, för cadmium 1986, men för kvicksilver finns fortfarande 1990 endast allmänna råd.

Det finns en underlig dubbelmoral när det gäller arbetsmiljö i Sverige. Å ena sidan hävdas i olika utgåvor från ex Kemikalieinspektionen och Arbetarskyddsstyrelsen att kvicksilver är ett dödskallemärkt gift, å andra sidan när personal som arbetat med detta gift blir sjuka, då är giftet helt ofarligt och kan inte ha förorsakat dessa människors sjukdom.

Med vår undersökning vill vi peka på att det senare är ett önsketänkande och en bortförklaring som inte grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet - vilket man alltid annars åberopar.

Vid genomgång av symtomen i detta material på 118 personer fann vi förhållandevis höga siffror på svåra neurologiska sjukdomar. Tre har fått diagnosen ALS (amyotrofisk lateral skleros), en Parkinson, en Sjögrens syndrom, en MS och en Menieres sjukdom. Flera i gruppen har haft misstänkta diagnoser på MS (19, 20), Myastena gravis eller andra neurologiska sjukdomar. 22 personer har diagnostiserad kvicksilver- eller metallförgiftning.

Vi kan inte frigöra oss från misstanken om att det i gruppen finns fler förgiftningsfall, när så många i en så här liten grupp, oavsett varifrån i landet de kommer och när de har börjat arbeta inom tandvården, uppvisar en så likartad symtombild. I skyddsbladet nr 68, utarbetat av Kemikontoret och Läkemedelsindustriföreningen i samarbete med Arbetarskyddsstyrelsen, upptas kända symtom på kvicksilverförgiftning. Vid en jämförelse med dessa symtom har enkätsvaren utfallit enligt följande:

50% uppger att de har diarre, 24% har missfärgning i tandköttet, 40% har inflammation i tandköttet, 70% lider av darrningar, 83% av muskelsvaghet, 83% har huvudvärk, 73% lider av sömnstörningar, 80% av irritabilitet, 65% av depression och 89% av minnesförlust, 43% uppger påverkan på njurar och 50% har menstruationsrubbningar.

Vi frågar oss hur resultaten varit om personalen haft kännedom om och arbetat enligt anvisningarna i skyddsbladet. Då skyddsombuden saknar denna kunskap har de inte utnyttjat den lagliga möjligheten att koppla in yrkesinspektionerna i nämnvärd grad, varför kvicksilverbelastningen inom tandvården är dåligt kartlagd.

Hälsobesvär i övrigt som de tillfrågade oftast uppger är; yrsel och ostadighet, domningar, svettningar, illamående, trötthet, astma/allergi, ledbesvär och sköldkörtelrubbningar. I Bejerots undersökning uppger 11 av 493 tandsköterskor sjukdomar i sköldkörteln, vilket anses vara en hög frekvens. I denna enkät är motsvarande siffror 22 av 118 personer. Även från distriktsläkare har till oss rapporterats en ovanligt hög frekvens av sköldkörtelrubbningar hos tandsköterskor.

Det mest anmärkningsvärda är de uppgifter vi fått om att så ytterst få läkare vet hur kvicksilver drabbar patienten. Många ex finns där patienter uppsökt sjukvården och läkare utan undersökning hävdat att orsakerna är psykogena (21) när patienten tagit upp misstanken om kvicksilver som möjlig anledning till sjukdomen. I andra fall har läkare uppgett att de inget kan om kvicksilverpåverkan. Genom denna okunskap får patienten ingen korrekt diagnos och därmed heller ingen adekvat behandling.

Att begära att tandvårdspersonal skulle ha bättre kunskaper än läkarkåren om hur kvicksilver påverkar hälsan, är en absurditet. Detta hävdades dock så sent som den 8 december 1987 i svar på en interpellation från riksdagsledamoten Siv Persson (Fp liberalerna) från dåvarande sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen. Hon uttryckte sig i bevisfrågan enligt följande: "Kan sköterskan visa att hon varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete skall en skada hon drabbas av godkännas som arbetsskada om inte betydligt starkare skäl talar däremot". Det är denna omvända bevisföring som används mot tandvårdspersonal som drabbas av kvicksilverskador. Vi har själva tvingats ta fram all dokumentation om skadeeffekter av kvicksilver som bevis till Försäkringskassorna. Trots detta material samt i åtskilliga fall diagnoser från tungmetallexperter avfärdar både Försäkringskassor och Riksförsäkringsverket att skadlig inverkan förelegat.

Genom myndigheternas passivitet; Socialstyrelsen (genom att inte informera tydligt), Arbetarskyddsstyrelsen (genom att frånta sig ansvaret att utfärda föreskrifter), Arbetsgivarna (genom att inte delge personalen skyddsinformation), Läkarna (genom att skylla på att Socialstyrelsen inte utfärdat anvisningar) samt Yrkesmedicinarna (genom att förneka att drabbad tandvårdspersonal kan vara kvicksilverförgiftad), kommer fortsättningsvis denna patientgrupp att stå utanför samhällets skyddsnät både sjukvårdsmässigt och ekonomiskt.

Förutom de egna symtomen och den bristande kunskapen om hur man skyddar sig mot giftiga ämnen som kvicksilver, måste man fråga sig hur stora effekter den yrkesmässiga kvicksilverexponeringen genom övergång till foster haft på barnen.

I avsnittet graviditet och förlossning svarar 79% av kvinnorna att de arbetat med amalgam under graviditeten. Endast en har haft någon form av skyddsmask och på bara en arbetsplats fanns särskilt utsug för kvicksilverånga. 26% har haft missfall (upp till fem stycken), 13% är ofrivilligt barnlösa, 31% har haft äggvita, 37% andra komplikationer under graviditeten, 11% har haft havandeskapsförgiftning och 22% andra komplikationer under förlossningen.

Av de i enkäten ingående 177 barnen har 48% allergier, 42% är infektionskänsliga, 56% har besvär från öron- näsa och hals, 22% av barnen har reagerat på vaccin, 20% har koncentrationssvårigheter, 14% är hyperaktiva, 24% är oroliga och 10% har motoriska störningar. Många av barnen har också ledbesvär, matsmältningsbesvär och läs- och skrivsvårigheter. Exempel på övriga besvär är "störning i talet", "två år efter i utveckling", "njurbesvär under de första åren", "förhöjda levervärden", "alla tre barnen allergitestade, reagerar på kvicksilver", "svimmar oförklarligt".

Det som är mest oroande i hela enkäten är de resultat och den information vi fått när det gäller barnen. Här måste man kräva att den senare vetenskapliga dokumentationen beträffande övergång av kvicksilver till foster tas med största allvar. LEK-utredningens ordförande, P-O Lundbergs och Arbetarskyddsstyrelsens, Lennart Holms, svar beträffande gravid tandvårdspersonal, visar på en skrämmande cynism, när de anför ekonomiska skäl mot att LEK-utredningens anvisningar även skulle gälla de som arbetar med kvicksilver.

Antalet fall med andningsstillestånd hos personalens barn är så höga som 10%, en uppgift som skall ses i relation till forskningresultat från USA och liknande resultat från odont. dr Magnus Nylander beträffande plötslig spädbarnsdöd (22). Dock kan vi konstatera att i några fall som rapporterats till oss har sjukskrivning under graviditeten trots tidigare problem med dödfödda barn lett till att man fött levande barn.

Vi frågar oss i vilken omfattning tandvårdspersonal p g a kvicksilverexponering har drabbats av fertilitetsstörningar (23) och andra komplikationer samt i vilken grad tandvårdspersonalens barn påverkats?
Hur detta material skall bearbetas i fortsättningen ankommer på de ansvariga myndigheterna och på hur intresserade dessa är av en allsidig belysning av vårt arbetsområde. Dåliga arbetsmiljöförhållanden och det dåliga resultat som dessa ger skall inte behöva belasta de drabbade på det sätt som hittills skett.
De yrkesmedicinare som så envist hävdar kvicksilvrets oskadlighet, i tandvårdsmiljön, borde innan de yttrar sig i frågan praktiskt delta i arbetet ute på de små klinikerna, så de får klart för sig hur kvicksilverhanteringen sker. Vi kräver också att den som yttrar sig i frågor rörande arbetsskadebedömningar tagit del av all vetenskaplig dokumentation om kvicksilver, framför allt när det gäller de senare årens forskning.

Trots att kvicksilvrets förmåga att hudpenetrera är välkänd och väl dokumenterad saknar yrkesmedicinarna förståelse för det faktum att kvicksilver sedan decennier har bearbetats i öppen hud av tandvårdspersonal.
Denna arbetsmetod har numera av yrkesmedicinare bedömts vara en "slarvig arbetsmetod", dock beskrivs detta arbetssätt i materiallära för tandsköterskor (24, 25) så sent som på 1970-talet samt är fortfarande på många håll gängse arbetsmetod.

Då ytterst få kliniker har utrustning med effektivt utsug för kvicksilverånga, kan inte en diskussion föras angående momentana kvicksilverhalter vid exempelvis puts och bortborrning av amalgam. Vi kan inte heller acceptera att man, mot vetenskaplig dokumentation, gör jämförelser med kloralkaliarbetare så som hittills helt felaktigt skett från yrkesmedicinare. Detta visas mycket tydligt i den undersökning som tandläkarna Magnus Nylander och Christer Malmström (26) har utfört där halterna vid exempelvis torrputsning är så höga som 4.000 mikrogram kvicksilverånga/ kubikmeter luft jämfört med gränsvärdet 50 mikrogram/kubikmeter.

I Magnus Nylanders doktorsavhandling visas med en skrämmande tydlighet att riskerna vid kvicksilverarbete grovt har undervärderats. Hans undersökningar visar att kvicksilver i mycket hög grad ansamlas i hjärnan m fl organ.

FAKTAINSAMLARE

Professor Fredrik Berglunds (27-29) granskning av yrkesmedicinarnas jämförelser med kloralkaliarbetarnas kvicksilverbelastning visar på allvarliga felberäkningar när det gäller jämförelsen med tandvårdspersonalens kvicksilverbelastning, en uppgift som professor Berglund redovisat i Socialstyrelsens nya amalgam- och kvicksilverutredning. För att en riskfri arbetsmiljö skall kunna uppnås, måste man kräva att föreskrifter om skyddsutrustning och kontroll av personalen sker såsom beslutades i SFS 211:49. Dessutom borde den litteratur som finns i ämnet ingå i undervisningen/utbildningen.
Vår slutsats efter arbetet med denna enkät är densamma som professor Lars Friberg uttryckte efter sin riskbedömning om arbete i tandvården. "Tandvårdspersonalen är den största gruppen individer i arbetslivet som är utsatta för en betydande kvicksilverexponering. Men det är en försummad grupp. Forskarna har intresserat sig för lite för dem. Därför är det en öppen fråga hur vanligt det är med kvicksilverförgiftning inom tandvården och hur den yttrar sig. Det behövs en stor undersökning av detta".

Erfarenheten hittills är att man från Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Försäkringskassor m fl lägger ner stora ansträngningar när det gäller att förneka skadliga hälsoeffekter av arbete med kvicksilver.
Man måste konstatera att mycket av det vi upplevt hos de myndigheter som har till uppgift att svara för hälsa och god arbetsmiljö, så uppfattar många av oss att uppträdandet är anmärkningsvärt.