Nedanstående instanser/personer har från drabbad tandvårdspersonal gång på gång informerats om kvicksilverproblematiken, inte minst ur försäkringsrättslig synpunkt, när det gäller arbetsskador.

Professor P-O Lundberg, ordförande i LEK-utredningen. Byråchef Hans Sundberg, avdelningschef Bertil Widman och på senare tid medicinalrådet Christina Doctare, Socialstyrelsen. Arbetsmarknads- och sjukvårdsminister Ingela Thalén, sjukvårdsminister Gertrud Sigurdsen, miljöminister Birgitta Dahl, statsministrarna Olof Palme och Ingvar Carlsson, finansminister Kjell-Olof Feldt, partiledare, riksdagsledamöter, generaldirektörer i Socialstyrelsen, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket, Naturvårdsverket, Yrkesinspektioner, yrkesmedicinare, fackliga organisationer, enskilda läkare och tandläkare, Försäkringskassor, Riksförsäkringsverket m fl.

Erfarenheten hittills är att man från Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Försäkringskassorna m fl lägger ner stora ansträngningar när det gäller att föneka skadliga hälsoeffekter av arbete med kvicksilver i tandvården.

Fackpress av olika slag som uppmärksammat problemen, har ofta fått kategoriska påståenden av yrkesmedicinare och tandläkare som till varje pris har velat censurera debatten. I Arbetarskydd nr 6/90 (2) redovisade journalisten Barbro Jöberger en artikel baserad på denna enkät. Därefter skriver tandläkarprofessor Carl Molin att vi lider av Pawlovs betingning och inte av kvicksilverbelastning! I en debattartikel i Göteborgsposten 1990-06-01 anser en annan tandläkarprofessor att "en osaklig debatt skadar mer än amalgam". Det är också anmärkningsvärt hur Tandläkarförbundet agerade när frågan om amalgamets giftighet togs upp. 1987-05-20 skrev förbundsordförande Runo Cronström och UF-styrelsens ordförande Göran Kock till samtliga tandläkare. De beklagade den vinkling förstahandsinformationen fått och agerade omedelbart i TV och radio och påstod att "LEK-utredningens slutsatser ej ger underlag för den skrämselpropaganda som vi i dagarna bevittnar". I tandläkartidningens ledare skrevs som rubrik "Fortsätt använda amalgam". Man måste fråga sig om anledningen till denna panikreaktion - vilka intressen ligger bakom?

Censurering av denna debatt är en normal företeelse. Flera journalister som kontaktat oss för att skriva om amalgamproblematiken och tandvårdspersonalens risker, har av sina chefredaktörer fått beskedet "Det här skriver vi inte mera om". Professor Molins censurförsök i Arbetarskydd avvisades dock med skärpa av chefredaktören Lennart Lund.

Trots denna massiva insats att direkt eller indirekt motarbeta fakta, börjar det ljusna.

Professor Lars Friberg fick genom vårt agerande SKTF:s och HTF:s uppdrag att göra en vetenskaplig sammanställning (3) av vad som fanns redovisat och vad som kan sägas om riskerna med kvicksilver i tandvårdens arbetsmiljö.
Slutsatserna som han drar är att "Det är en upprörande brist på forskning när det gäller tandvårdens arbetsmiljö". Han säger "Det sätt på vilket kvicksilver tidigare har använts inom tandvården har medfört uppenbara risker för en skadlig exponering för såväl metallisk kvicksilverånga som för aerosoler av oorganiska kvicksilverföroreningar".

Han pekar på de momentant mycket höga kvicksilvervärden som uppstår vid olika arbetsmoment, men konstaterar att ingen studerat den toxikologiska betydelsen av denna exponering. Dock redovisar han de undersökningar som tandläkaren och forskaren Magnus Nylander, Karolinska institutet (4-10), gjort på avliden tandvårdspersonal. Han fann mycket höga halter kvicksilver i hypofysen, även långt efter det exponeringen upphört.

Detta samt den forskning som tandläkarna Christer Malmström och Magnus Nylander (11) har redovisat, av utförda mätningar av kvicksilveravgång vid olika arbetsmoment, borde snarare stämma till eftertanke och nyfikenhet än kategoriska påståenden om absolut riskfrihet.

Yrkesmedicinarnas agerande som försvarare av amalgamet mot drabbad personal, ser vi mot bakgrund av den vetenskapliga dokumentation som finns, som mycket anmärkningsvärd.

I professor Lars Fribergs riskvärdering pekas på att de undersökningar som har gjorts är alldeles för få och orepresentativa och till och med motarbetats. Han nämner som ex hur professor Gunnar Nordberg sökte medel från Arbetsmiljöfonden, för en rikstäckande studie på tandvårdspersonal men inget bidrag fick. Liknande erfarenhet drar flera andra forskare. Dr Britt Ahlrot-Westerlund sökte medel för att undersöka korrelationen mellan förekomst av kvicksilver i spinalvätska och MS. Hennes ansökan avslogs då forskningsprogrammet ansågs vara bisarrt!

Man måste konstatera att mycket av det som vi upplevt, hos de myndigheter som har till uppgift att svara för hälsa och god arbetsmiljö, uppfattar många av oss som just bisarrt.

Vi tillskrev Anna-Greta Leijon, ansvarig för kartläggningen av de 400.000 farligaste jobben och informerade om tandvårdspersonalens kvicksilverbelastning och våra kunskaper därom. Svaret blev "Vi tackar för brevet, vi följer forskningen med stort intresse"! Detta svar tycks vara allmänt vedertaget av de ansvariga instanserna.

Inga medel ges till annan forskning, än till den undersökning som yrkesmedicinarna Langworth och Barregård beviljats av Arbetsmiljöfonden den 17 maj 1988, ansökan nr 88-0177, med kommentaren "En förhoppning man gärna vill nära är att Langworth och Barregårds projekt ger sådana resultat att det inte motiverar någon fortsättning"! En av de sakkunniga, Sven Hernberg, säger vad många väl tror och hoppas "I dagens Sverige tror jag tyvärr dock att resultatet inte blir av det slaget att någon verklig ny kunskap tillförs, av den enkla orsaken att hygienen är så god att det faktiskt inte förekommer kvicksilverrelaterade, detekterbara rubbningar".

Detta innebär att den anslagsgivande myndigheten redan vid beviljandet framför önskemål om undersökningens utfall. Frågan är om det är dessa kommentarer som gör att Langworth och Barregård så envist hävdar kvicksilvrets oskadlighet för tandvårdspersonalen? Trots att de i undersökningar visat, att både risk för kontaminering och höga halter kvicksilverånga förekommer drar de slutsatser om låga medianvärden. Rapporter där mycket höga kvicksilvervärden redovisats har utelämnats i Socialstyrelsens nya anvisningar, trots protester från ledamöter i tungmetallgruppen.

MÄRKE PÅ Hg - FÖRPACKNING

Till Langworth och Barregårds forskning har anslagits 155.000 kronor till skillnad mot vår undersökning som fått bedrivas helt ideellt. Dessa "experters" kunskap i frågan framgår tydligt genom ett brev från Langworth till Margaretha Molius, där han frågar om hon har några vetenskapliga uppgifter som berör hudpenetration och mätningar av kvicksilverångavgivande med eller utan vattenkylning!

När ingen forskning sker och inga medel ges till forskning som kan visa den verklighet som döljer sig bakom kulisserna, vad gör man då? Vi försöker i alla fall förmedla något av det vi tagit del av från kollegor från hela landet.

Professor Fredrik Berglund, i många år biverkningsexpert på Kabi, har gått igenom LEK-utredningens olika frågeställningar. När det gäller den del som rör tandvårdspersonalen, gör han den reflexionen, att "LEK-utredningen har på intet sätt fullgjort sin uppgift när det gäller tandvårdspersonalen".

LEK-utredningens ordförande P-O Lundberg höll kontakt med en mängd tandvårdspersonal under hela utredningen. Vi fick intrycket att något av den information, vetenskapligt material samt olika studie- och materialhandlingar vi sänt in, skulle använts i utredningen. Så visade sig inte vara fallet, all personalens information gömdes eller glömdes i utredningen. Det trots att man i tidigare "Kontroll och tillsyn" påpekade att all tandvårdspersonal borde undersökas bättre, särskilt mot bakgrund av den dubbla exponeringen.

Det som gjorts är en stressforskningsrapport med underrubriken "Tandvård på ackord" av tandläkare Eva Bejerot (12). Hon redovisar en skrämmande samstämmighet i symtom med de symtom vår enkät visar. Samtidigt är båda i hög grad samstämmiga med symtom som är kända som kvicksilverrelaterade både från skyddsblad nr 68 (13) och från medicinsk och toxikologisk litteratur. Tyvärr har inte heller Eva Bejerot uppmärksammat att kvicksilver kan ge en ökad sjukfrekvens. Hon drar slutsatsen att den beror på fysisk och psykisk stress; en faktor som skall adderas till arbetsmiljörisker med gifter av olika slag och som dessvärre allt för okontrollerat fortfarande används i tandvården.

POLITOLOGISK ORATOR

I samband med TV-hearingen den 25 september 1990 sa P-O Lundberg till Doktor Drachman - när hon efter programmet beskrev arbetet kring alla sina patienter, där även många tandvårdare ingår - "Publicera, publicera!" Doktor Drachman svarade - "Ge mig pengar så jag åtminstone kan få någon som hjälper mig att skriva. Som det nu är arbetar jag dygnet runt med dessa svårt sjuka människor och det är omöjligt att hinna publicera utan administrativt stöd". Det enda som tycks gälla är det som publiceras i svensk fackpress, samtidigt som vetenskapligt granskade och publicerade forskningsresultat ex i The Lancet totalt ignoreras. Vad patienter beskriver, vad personal beskriver, vad dessa hängivna läkare och tandläkare beskriver om sina erfarenheter är helt ointressant för den här typen av centralbyråkrater, som för länge sedan tycks ha förlorat kontakten med verkligheten.

Kvasipsykologisk smörja som gör gällande att patienten lider av Alexitymi (14-16), Pawlovs betingning eller Woodo, har märkligt nog varit lätt att få publicera i svensk fackpress. Däremot har läkare med specialkunskaper i ämnet ständigt fått sina manus i retur, bl a med hänvisning till att de varit för omfattande. När det gäller ett så allvarligt problem som kvicksilverförgiftning eller överkänslighet borde det inte vara fel att inledningsvis i fackpress ha en mer omfattande genomgång av problematiken. Särskilt mot bakgrund av att LEK-utredningen gjorde det så enkelt för sig, när de beskrev symtombilder där dessa reducerades till 3-4 st i stället för den sedan århundraden kända bilden på hundratalet olika symtom.