Patienter förordar Uppsala

Patienter i Västerbotten vet att Västerbottensmodellen för omhändertagande av tandvårdsskadade inte fungerar. Att man nu skulle få ett bättre omhändertagande, om ett biverkningscentrum lokaliserades dit är inte troligt.
 

Patienter förordar Uppsala Med anledning av prop 1997/98:112 Reformerat tandvårdsstöd har Vänsterpartiet föreslagit ett kompetenscentrum med särskild tonvikt mot biverkningar av dentala material. Ett mycket behjärtansvärt förslag - Men resultatet av detta utmärkt tänkta, är helt beroende av till vilken ort man lokaliserar centrat. Vänsterpartiet talar om norra Sverige vilket gör att Uppsala och Umeå konkurrerar. Uppenbart har någon illvillig person skapat en vandringssägen som misskrediterar Uppsala eftersom, de enligt sägnen, alltför ofta hittar amalgam som orsak till patientens sjukdom. Ifall patienterna fick ha medbestämmande och det ska de ju ha, enligt FN:s standardregler och politiska sjukvårdsintentioner, så väljer patienten den vårdenhet där man fått den bästa hjälpen. Vilket då är till gagn både för den enskilde och sjukvårdsekonomin. Tyvärr för Umeå så torde det gamla uttrycket ”Den ene stjälper, den andre hjälper” äga full giltighet. Modernare uttryckt, så i en skala på 1->10 så återfinns Uppsala på 9 medan Umeå inte kommit in på plan än! Alltså stor skillnad råder ute i verkligheten. Vill politikerna ha effekt på pengarna och friskare patienter då är Uppsala givet. Prioriterar man en improduktiv utredningskarusell innehållande försörjning av ett gäng ”icke hitta forskare” då är Umeå idealet. Min erfarenhet har växt fram under 10 år och efter tusentals samtal med tandmaterialsjuka i Västerbotten och Umeå. Assar Fager

 
Västerbottens agerande och misslyckande

I en skrivelse till Ledamöterna i Landstingsstyrelsen lyfts ett antal viktiga frågor fram om behandlandet av tandvårdsskadade i Västerbotten, svaret som kommer från Folktandvården och Carin Nilsson är väl att likna vid ett "-Goddag yxskaft" och hänvisar till en årsrapport. Denna är särskilt intressant då den visar ett mycket magert resultat, där endast 2 blev symtomfria och 24 bättre av 100 sanerade!

Detta är väl om något ett bevis på ett totalt misslyckande, när endast 2% blir friska medan fler andra undersökningar visar på att mer än 70%. Den sammanställning som medicine doktor Fredrik Berglund har gjort efter en omfattande granskning av publicerat vetenskapligt material, visar att 97% förbättrades om rätt teknik användes vid sanering.

I den tyska medicinska tidskriften GZM Praxis Wissenscahf Nr 1 1997 sidan 22-28, visar man på en undersökning där mellan 70-87% blivit friska eller friskare.

Symtombortfall efter 0-3 år för det för patientgruppen vanligaste symtomen:			Program för temadag (klicka för att få en större bild)
Sveda och metallsmak Huvudvärk Trötthet Blåsor och utslag i munnen Koncentrationssvårigheter Ledvärk Tand och käkvärk Muskelvärk Ångest, oro, depression Mag- och tarmbesvär Utslag på övriga kroppsdelar Hjärtproblem Värk i axlar och skuldror		91 %  89 % 83 % 84 % 76 % 85 % 80 % 79 % 76 % 89 % 61 % 73 % 67 %

Orsaken till misslyckandet

Detta står att finna på det program (se ovan), för en temadag 1995 som Försäkringskassan anordnade inom det så kallade SaLT-projektet. Det slående är logon man gjort för projektet, där man satt "patienten" i centrum, detta är ju det minsta man gjort, bl a genom att vägra patientorganisationen att delta!

Att Lars Jacobsson och Maud Bergman helt avfärdar att amalgam skulle kunna vara en hälsorisk (se länkarna till dokumenten nedan), innebär att man i Umeå enbart verkar bekymra sig för patienternas oro, istället för att utreda och behandla deras verkliga symtom.

Vill regeringen ånyo misslycks?

Frågan är om regeringen vill göra något nu eller om man skall dra kvarnhjulen ett varv till utan att de drabbade får någon hjälp. Det förslag till skapande av ett nytt kompetenscentra som riksdagen föreslagit vill man nu låta socialstyrelsen utreda, skriver tidningen Landstingsvärden i sitt senaste nummer.

Har de inte tidigare förklarat sin oförmåga, genom att inte ens kunna hitta de vetenskapliga rapporter som finns? Socialstyrelsens tidigare experters svar "vad är det för litteratur?" visar detta med all tydlighet.

Bara för att det finns stora brister i utredningssystemet skall väl inte patienter behöva lida år efter år?

Hur många år skall de sjuka patienterna få vänta
innan de får en adekvat vård?