Syfte
Syftet uppges vara att belysa vad man vet i dag och vad man eventuellt ytterligare måste veta om denna typ av frågor. Orden ”eventuellt ytterligare” tyder på uppfattningen att kunskapen om denna typ av frågor är god.

Ett syfte uppges vara att informera om vad berörda centrala myndigheter säger. Ett syfte uppges vara att belysa hur lokala myndigheter ska agera, och vad en rimlig policy bör innehålla.

Medverkande
Berörda centrala myndigheter etc, samt miljöansvariga representanter från samtliga tre mobiltelefonoperatörer.

Ingen representant för de elöverkänsliga hade inbjudits att medverka.

Målgrupp - deltagare
Målgruppen var miljö- och hälsoskyddsinspektörer, byggnadsinspektörer samt andra handläggare inom stadsbyggnadskontor och länsstyrelser i Västmanland och runt Mälardalen. Seminariet var annonserat i miljömässans mässtidning. Bland deltagarna fanns minst 5 st representanter för de elöverkänsliga.

Vid exponering av denna typ av fält får jag bl a en migränliknande typ av huvudvärk. I slutet av juli månad 1997 försvann dessa symptom under några dagar. Det visade sig då att denna sändare var ur funktion på grund av åsknedslag.

Enbart den omständigheten att masten inger olust och inger farhågor för störningar hos klagandena kan inte anses vara sådana betydande olägenheter som åsyftas med bestämmelsen i 3 kap 2 § PBL.

”Det har gjorts mer än 10.000 olika studier och forskningsarbeten runt om i världen som har handlat om de elektromagnetiska fältens eventuella inverkan på människors hälsa”.

”Radiovågor är inte, i lagens mening, att betrakta som sanitär olägenhet, eftersom inga vetenskapliga bevis finns för hälsoeffekter”.

• Inga samband konstaterade
• Det finns personer som upplever besvär

Nästan samtliga i vår enkät anser sig inte ha fått någon hjälp och inte heller några förslag till åtgärder i hem- och arbetsmiljö. Samtliga 21 har dessutom svarat att deras elöverkänslighet inte förbättrats av kontakten med CSM.

Några har t o m fått råd som lett till försämring. Patienterna har också kommit i kläm genom att myndigheter, andra vårdgivare och CSM hänvisat till varandra när det gällt beslut som rör elöverkänsliga.

Patienternas och CSMs utgångspunkter har uppenbarligen inte stämt överens. Förväntningarna var från början olika. Kunskapsläget om elöverkänslighet var mycket bristfälligt och CSM har i praktiken inte kunnat ge patienterna någon hjälp och lindring. Mot denna bakgrund kunde man dock ha önskat en annan attityd och metodik i kontakten med patienterna. Många har upplevt sig starkt ifrågasatta och inte tagna på allvar.

Från föreningens sida vill vi dock tillägga att vi nu möter en större försiktighet och ödmjukhet från CSMs sida än vad vi upplevde i början av projektet. Trots att man i sin slutrapport inte ”rekommenderar elsanering som generell åtgärd till elpatienter” så avfärdar man inte helt elektromagnetiska fält som orsak till patienternas besvär. CSM hänvisar till att man faktiskt inte vet! Deras metodik har gått ut på ”undvikande beteende” när det gäller elproblematiken och man har i stället ägnat energi åt frågor inom ramen för ”sjuka-hus” problemet exempelvis ventilation, städning och andra psykosociala faktorer som arbetets organisation.

Ett treårigt projekt som kostat mycket pengar för Örebro läns landsting har egentligen inte alls lett utvecklingen framåt för el-överkänsliga patienter! Detta beklagar vi djupt från FEB Örebro.

Bra dubbelblindtest omgående

Flera intressanta studier av påverkan av mobiltelefonantenner har redan gjorts, men fler behöver utföras.

Det är inte svårt att genomföra ytterligare dubbelblindtest för att kontrollera de tecken som redan finns på att en tillräckligt elöverkänslig person kan känna påverkan av mobiltelefonmaster.

Om somliga elöverkänsliga känner påverkan så tydligt att de blir illamående, eller det ger utslag på EEG, så kan man inte säga att masterna inte har hälsoeffekter.

Den svåra frågan är hur kraftig signalen behöver vara för att ge hälsoeffekter, eller med andra ord hur långt från masten man måste befinna sig för att slippa hälsoeffekter (antennernas riktverkan spelar ju också in). Det går naturligtvis inte att svara generellt på denna fråga, utan den individuella känsligheten spelar in.

Det handlar om att välja ut tillräckligt elöverkänsliga personer, välja ut en försöksplats med minimal påverkan av master eller annan elektricitet, ha tillräckligt antal exponeringscykler, ha tillräckligt långa perioder av exponering respektive icke exponering samt i detalj registrera försökspersonens reaktioner, subjektiva, och om möjligt objektiva, som ökad puls och ökat blodtryck. EKG och EEG bör också registreras, men i detta moment måste elektricitet tillföras försöksplatsen. Sedan gäller det att korrekt utvärdera sambandet mellan exponering och reaktion. Reaktionen kan vara fördröjd, och sitta i lång tid efter exponeringen. Den kan också vara beroende av dagsformen. Betingning, som ofta drabbar elöverkänsliga, kan snedvrida resultatet, men med tålamod bör det gå att se ett reaktionsmönster, om överkänsligheten för exponeringen är verklig.

Mälardalens högskola har miljöprofil. Därför kanske högskolan kan vara huvudman för ett forskningsprojekt tillsammans med kommunen och representant(er) för de elöverkänsliga.

Det är inte förenat med några större tekniska svårigheter att åstadkomma bra dubbelblindtester. Det är angeläget att sådana tester inte fördröjs av administrativa svårigheter, utan snart kan genomföras.

Amalgamskador och läkemedelsbiverkningar

Den här framställningen tar inte upp frågan om medicinskt samband mellan amalgam och elöverkänslighet, även om mycket finns att säga om den saken.

Amalgamskador och elöverkänslighet bedöms av myndigheterna i princip efter samma mall, läkemedelsbiverkningar på ett helt annat sätt. Därför är det av intresse hur försiktighetsprincipen tillämpas på amalgamskador och läkemedelsbiverkningar.

LÄKEMEDELSBIVERKNINGAR

1 september 1998 kunde man läsa i dagspressen att 34 rapporter med misstänkta psykiska biverkningar av Pulmicort kommit in till Läkemedelsverket. I förhållande till den mycket stora försäljningen är biverkningarna oerhört ovanliga. Biverkningarna av Pulmicort ses som ett problem, trots att de få fallen av misstänkta biverkningar kan bero på att de psykiska problemen råkade sammanfalla i tiden med insättningen av Pulmicort.

AMALGAM

Man kan konstatera att biverkningar av amalgam behandlas med en helt annan måttstock än biverkningar av läkemedel. Den officiella siffra som förtjänar att nämnas är att över tusen personer varje år får kostnadsfri amalgamsanering på grund av biverkningar av amalgam. De verkliga biverkningarna av amalgam tycks vara mycket allvarligare. Tandvårdsskadeförbundet har sammanställt rapporter omfattande över 2.000 amalgamsaneringar. Slutsatsen är att 80% eller fler av kroniskt sjuka, som amalgamsaneras på rätt sätt, får avsevärt förbättrad hälsa.

DISKUSSION

Om utsättning av ett läkemedel leder till att 80 % får avsevärt förbättrad hälsa, så brukar man inte säga att det troligen är en slump. Man brukar i överensstämmelse med försiktighetsprincipen säga att om ett eller flera av de ifrågavarande symtomen uppstår hos en patient som använder det läkemedlet, så ska läkemedlet sättas ut på den patienten.

Det finns ingen anledning att resonera på något annat sätt när det gäller biverkningar av amalgam. Att ta bort ett gift som har satts in i kroppen är inte en behandlingsmetod som behöver vara garanterat effektiv. Ändå kräver Socialstyrelsen att det är hundraprocentigt vetenskapligt fastställt i det enskilda fallet att amalgamet lett till sjukdomen, innan man finner skäl att patienten befrias från amalgamet. Det är ju när man introducerar ett preparat eller en behandlingsmetod, exempelvis att fylla hål i tänderna med amalgam, som man ska kräva att det är vetenskapligt styrkt att biverkningarna är acceptabla.

Riksdagen beslutade dock 4 juni 1998, att biverkningar av amalgam från 1 januari 1999 ska behandlas på samma sätt som biverkningar av läkemedel. Riksdagen uttalade också att användning av amalgam ska förbjudas av hälsoskäl med hänvisning till försiktighetsprincipen, så snart EUs regler tillåter detta.

Överkänslighet för lågfrekventa fält

SAF och fackförbunden är överens om att elöverkänslighet är ett stort problem. Elsanering av arbetsplatser sker nu på många håll, ofta med stor framgång.

Men myndigheternas inställning är att man inte vet om elöverkänslighet över huvud taget existerar. Detta är anledningen till att riksdag och regering inte kan rekommendera kommunerna att bevilja bostadsanpassningsbidrag för elsanering. I en undersökning av effekter av elsanering med bostadsanpassningsbidrag framkom det att i nästan samtliga de undersökta fallen fick patienten avsevärt minskade besvär genom den minskade elexponeringen. Socialstyrelsen, som är den medicinska myndigheten, ansåg sig inte kunna bedöma om undersökningen visar att elöverkänslighet existerar. Men boverket, som inte har medicinsk kompetens, ansåg sig kunna säga att undersökningen inte visar att elöverkänslighet existerar. Om man hade låtit försiktighetsprincipen vara vägledande, så skulle man naturligtvis ha kommit fram till att det är motiverat att lämna bostadsanpassningsbidrag för elsanering av bostäder.

Försiktighet med att exponera normalbefolkningen för lågfrekventa fält

I fråga om normalbefolkningen säger man att försiktighetsprincipen ska tillämpas. De elektromagnetiska fälten ska generellt begränsas. Dock ska en ekonomisk bedömning göras. Försiktighetsåtgärder kan sättas in om de inte är för ekonomiskt betungande. Eftersom det officiellt inte är klarlagt att det finns någon som verkligen är elöverkänslig, har man en restriktiv inställning till försiktighetsåtgärder.

I själva verket är det en hög frekvens av personer som redan efter relativt kort tid får elöverkänslighetsporblem. Detta motiverar att betydande kostnader läggs ned på att reducera onormalt starka fält.

Mobiltelefoner och elöverkänsliga

I Socialstyrelsens brev till Stockholms stad 1998-03-30 sägs att inga samband mellan mobiltelefoni och hälsa är konstaterade, men det finns personer som upplever besvär. Strålskyddsinstitutet säger

"Sammanfattningsvis gäller att basradiostationer för mobiltelefoni inte innebär någon risk ur strålskyddssynpunkt".

Mobiltelefoner och normalbefolkningen

Om det finns personer som efter kort tid mår dåligt av basradiostationerna, hur många tar då skada efter flera decenniers belastning? Försiktighetsprincipen bjuder att i dagsläget undvika att placera basradiostationerna nära befolkningskoncentrationer.

Frizoner

De som är starkt överkänsliga för mobiltelefonstrålning väljer i regel att fly till en plats med minsta möjliga strålning, om de ekonomiska möjligheterna föreligger. Mobiltelefonnätet byggs dock ut allt mer, och det blir allt svårare att hitta en lämplig plats. Den som etablerat sig på en lämplig plats, finner ofta att denna förstörs av nya master.

Det råder alltså ett brådskande behov av frizoner. Det måste vara möjligt för den elöverkänslige att etablera sig på en plats, som han vet inte i framtiden kommer att påverkas av master. Naturligtvis ska man vid bestämmande av frizonerna ta hänsyn till bostäder eller anläggningar som redan anordnats för elöverkänsliga.

Givetvis måste hänsyn tas till radio- och TV-sändare, flygstråk etc. Frizoner kan upphävas om alla tecken på strålningens inverkan på hälsan visar sig falska.

På seminariet framförde en av experterna argumentet att frizoner skulle kräva att alla kommunikationssatelliter stängdes av. Detta är inte något seriöst sätt att diskutera frågan. Idén med frizoner handlar om att göra det bästa möjliga i en målkonflikt. Med frizoner kan vi inte hjälpa dem som störs av satelliter, men vi kan hjälpa dem som störs av närbelägna mobiltelefonmaster och andra ungefär lika allvarliga belastningar.

Lämpliga lägen för nya master

Det är viktigt att tänka sig för var nya master placeras, inte bara med tanke på elöverkänsliga, utan även med tanke på normalbefolkningen.

Om man följer försiktighetsprincipen så undviker man platser som den nu aktuella i Väse, alltså alldeles intill ett samhälle med 500-600 boende och 100 m från ett daghem, i ett i övrigt mycket glest bebyggt område. Anledningen till att just denna plats valdes var troligen inte att man ville ge de boende i Väse goda mobiltelefonförbindelser. Anledningen var troligen att man bortsåg från risken för negativa hälsoeffekter.

Experterna framhåller gärna att strålningen är starkast 50-300 m från masten, och sedan snabbt blir svagare vid ökat avstånd. Detta är knappast något argument för att placera en mast 100 m från ett daghem.

Självklart behöver även i detta sammanhang hänsyn tas till existerande anläggningar speciellt avsedda eller lämpade för elöverkänsliga. I Väse finns en elöverkänslig som med den nya masten skulle få sin situation ytterligare försämrad.

Att inte placera masterna för nära samlad bebyggelse, och samtidigt undvika att masterna förstör möjligheterna att upprätta frizoner, behöver inte vara någon målkonflikt. Det är bra om de elöverkänsliga inte behöver bo isolerade i skogen.

Lagändring för frizoner

Det är möjligt att det krävs lagändringar för att tillåta kommunerna att upprätta frizoner. En översiktsplan har kanske inte tillräcklig juridisk tyngd för ändamålet. En områdesbestämmelse kanske inte kan omfatta ett tillräckligt stort område.

Jag förmodar att det är nödvändigt att införa lagregler som förelägger kommunerna att inrätta frizoner.

Bygglov

De två huvudfrågorna när det gäller bygglov är:

1) Får och ska man vid bygglovbeslut ta hänsyn till hälsoeffekter på allmänheten av mobiltelefonmaster?

2) Vilka bedömningar ska i så fall göras?

ÖVERKLAGAT BYGGLOVÄRENDE

Karlstads kommun beviljade 21 mars 1997 bygglov för en mobiltefonmast på fastigheten Helgetorp 1:6 i Väse. Bygglovet överklagades, och 20 augusti 1998 beviljade regeringen inhibition.

Regeringen torde vara tvungen att i samband med överklagandet ge besked i ovanstående frågor.

På den första frågan kan man förvänta sig ett klart ja eller nej. Boverket svarar ja. Det är logiskt att man inte får uppföra en mast om den inte kan användas för avsett ändamål.

Regeringens svar på den andra frågan ska kopplas till det aktuella ärendet, men bör kunna ge en hel del vägledning om hur andra ärenden bör bedömas. Boverket och Socialstyrelsen ger i sina svar kloka synpunkter. De framhåller att en bedömning av hälsoeffekterna av sändaren ska göras. Det är då mycket märkligt att Boverket landar på bedömningen att masten i Väse bör tillåtas, trots att den föreslagna platsen är sällsynt olämplig, alldeles intill ett samhälle, och endast 100 m från ett daghem, i ett i övrigt glesbebyggt område, där det borde gå att hitta bättre placeringar.

ANSTÅND

Om kommunen påbörjar arbete för att upprätta områdesbestämmelser som ska reglera uppförandet av mobiltelefonmaster, så kan byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet av en bygglovansökan i upp till två år.

Miljöskydds- eller strålskyddsärende

Miljönämnden har möjlighet att förbjuda miljöfarlig verksamhet. Det kan hända att miljönämnden kan förbjuda användning av en mobiltelefonmast, även om bygglov för uppförandet inte kan avslås.

Miljöskyddslagen kan förmodligen inte åberopas. Den är nämligen inte tillämplig i fråga om elektriska och magnetiska verkningar av en elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Jag förmodar att strålskyddslagen är tillämplig. Den gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Den föreskriver att den som bedriver verksamhet med strålning skall med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs, vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skador på människor, djur och miljö. Ett avtal mellan staten och mobiltelefonoperatörerna upphäver naturligtvis inte strålskyddslagen, och gällande avtal hindrar inte att operatörerna i möjligaste mån undviker ur hälsosynpunkt olämpliga lägen.

Avsikten är att nuvarande miljölagstiftning 1 januari 1999 ska ersättas av miljöbalken.

Förmodligen behövs ytterligare lagändringar för att öka möjligheterna att ingripa, exempelvis mot fasadantenner som stör elektriska apparater bakom fasaden, och därför troligen även är en avsevärd hälsofara för allmänheten.