insändare 950531

....... s k etablissemanget presenterat. Västerbottens modellen för vård av amalgamskadade. Att man med makt och myndighet ville mangla ut sin egen förutbestämda åsikt över vårdgivare och patienter var även nu uppenbart och detta då med en panel som verkade vara mera tillsatt efter position än erfarenhet från området.

Hur ska annars förklaras att åtminstone en professor inte kunde förstå att en elöverkänslig får symtom från dold elutrustning.

  - Finns inte beskrivet, och därvid inskränker sig världen till detta.

  - Sjukdomsinvestering, fortsatte han, gör individer för att bli ompysslade!

Inga vinster

Den smarte inser direkt att då skulle ingen välja el och amalgamsjuka, ty där råder inga sjukdomsvinster. Men likafullt är 300 000 svenskar sjuka i detta.

Inom Västerbottensprojektets ram befanns att 14 av 15 blivit bättre efter amalgamsanering ett år, och 10 av 11 ett annat. Dessa rön betraktades som oviktiga och största energin lades på att driva hypotesen om att tungmetallförgiftade lider av psykiska åkommor och där trauman före 3 årsåldern har betydelse.

Att ovanstående omhuldade hypotes aldrig bekräftats i forskningsresultaten och i verkligheten bekymrade ingen i det allmänna ryggdunkandet.

Nämndes Inte

Att 90 procent av l 561 personer, som just lidit av ångest och psykiska besvär, blivit friska sedan man tagit bort nervgiftet kvicksilver nämndes inte.

Ingen ville bli påmind om enkätstudie presenterad i Tandläkartidningen nr 4 1994 och utförd av Tandläkarhögskolan i Umeå.

Samtliga av 132 personer som sanerat hade blivit bättre trots att saneringsteknik och ersättningsmaterial skiftade. Symtomfrihet nåddes oftast från yrsel, ögonbesvär, huvudvärk och sömnbesvär. En tabell på 30 symtom visar på ett förbättrande på 70 90 procent.

95 procent ansåg att amalgamet hade väsentlig del i sjukdomen. 80 procent hade dessutom reagerat med klassiska kvicksilversymtom vid urborrandet.

14 år i vården

Patienterna hade i genomsnitt snurrat runt i vården i 14 år innan de själva initierade sanering. Tipset till detta kom t ex till 33 procent från pressen och till 12 procent från vårdgivare.

Detta gör att veckopressen är långt bättre på att upplysa om tandvårdsskador än de som avlönas med skattemedel. En generande situation.

En människa som utreds enligt Västerbottensmodellen besöker bl a tanläkarhögskolan, hud, medicin, neurolog, reumatolog, öron, näsa, hals, gynekolog, yrkesmedicin, psykiatri och livsmedicin med då varje specialitets specialundersökningar.

Men regelmässigt blir ingen bättre förrän individen själv låter amalgamsanera. Kostnaden där är individuell, men 20 000 kr är en rimlig storleksordning.

Detta ska ju då ställas mot de resultatlösa utredningar som ligger i Västerbottensmodellen och som ofta torde vara på nivån 100 000 200 000 kronor.

Mångdubbelt

Alltså: utredningskostnaderna är mångdubbelt större än slutåtgärden.

Redan efter 9 10 taxiresor passerar en Sorselebo kostnaden för slutåtgärden, amalgamsanering, som ger 90 procent chans till tillfrisknande om saneringen utförs rätt.

Kostnaderna för saneringen är en uppgörelse mellan försäkringskassan och den enskilde och är således gratis för landstinget.

Landstinget har i dag en beställarfunktion. Tandvårdschefen Karin Nilsson har som uppgift att beställa västerbottningarnas vård.

Redovisa kalkylen

Karin, som ekonomiskt ansvarig, förklara det landstingsekonomiska i att köpa en långvarig och dyr utredningsmodell där utredningskostnaden vida överstiger slutåtgärden och där denna dessutom inte kostar lanstinget något? Varför inte flytta fram slutåtgärden i utredningskedjan?

Eftersom du förordat modellen måste du räknat på den. Redovisa kalkylen!

Har du inga siffror, så för enkelhetens skull ta en person som bor 15 mil från Tandläkarhögskolan och NUS och som besökt fem enheter med dess specialutredningar samt rest 15 25 ggr.

Vad kostar utredningen?

Smörjer karusellen

Västerbottensmodellen smörjer vårdkarusellen och genererar dessutom en driftskostnad i form av kostnader för sjukskrivning, medicin och besök hos hemortsrådgivare. Detta bör tas med i den allmänna bedömningen.

Till sist en allmän reflexion. Enligt hälso och sjukvårdslagen ska ett förtroendefullt förhållande råda mellan patienter och vårdgivare.

Dessa intentioner har i grunden svikits, enär ingen ifrån patientorganisationen fått delta i utformandet av de amalgamskadades vård.

Förhindrande av insyn, hög kostnad, hypoteser vars bärkraft inte får prövas vid öppna diskussioner. Vilket förtroende skapar detta?

Kan någon någonsin tro på Västerbottensmodellen för tandvårdsskadade?

Assar Fager, länsordförande för Tandvårdsskadeförbundet