insändare i VK 940906

EN TEMADAG har hållits i Umeå. Dagens tema var: Kan det bero på tänderna? Numera en vanlig och ingen märklig fråga.

Märkligt var däremot att Försäkringskassans direktör blivit föranlåten hälsa till projektgruppen som utreder amalgamrelaterade sjukdomar att patientrepresentanter i fortsättningen ska beviljas tillträde.

Vem är mest lämpad att avläsa vårdresultatet, patienten/kunden eller vårdgivaren/leverantören?

Vem är vården till för, patienten eller administrativa särintressen?

Tusentals människor har blivit friska efter amalgamsanering. Vilken forskning har bevisat att de friska har fel? Varför inte erkänna? Men icke!

Patientgruppen framställdes som allmänna psykosomatiker med bland annat behov av sjukdomsindentifikation. Tillfrisknandet skedde av psykiska orsaker. Patientföreträdare var fixerade och aggressiva. (Målmedvetna och energiska torde ha använts i annat sammanhang.)

Öppenhet har inte varit etablissemangets arbetsredskap när amalgam diskuterats. I decennier har man lokalt, nationellt och internationellt suttit i slutna rum och konfererat med förutbestämda slutsatser. Märkligt att amalgamproblemet bara förvärrats trots ~ insatser av all denna intelligentia. Inriktningen var även på förhand given i Umeå. ...:

Visserligen visades att folk blivit friskare efter sanering men det berodde på patientens starka tro.

Synd bara att folk med ryggont och benbrott inte är besatta av denna tro. För då kunde man även inställa den vården.

Nåväl stark tro och 15.000 kronor i saneringskostnad ger friska patienter. Varför då hålla på och lära folk acceptera sin sjukdom för 50 000 kronor i vårdkostnad? Människor utreds för 100 000 kronor i vårdkarusellen och själva slutåtgärden kostar 15 000 kronor men utförs först sedan patienten blivit aggressiv. Var finns logiken, vad säger skattebetalarna?

Irritation rådde över att politikerna lagt sig i. Ett märkligt resonemang när amalgamet kostar 25 miljarder exklusive tandlagningsmaterial. Detta visar en färsk rapport från Handelshögskolan i Växjö.

300 000 personer är sjuka och 90 000 så till den grad att deras utveckling förstörs. Självklart måste sjukvårdspolitikerna ta tag i en sådan stor fråga. Det är ju deras uppgift. Märkligt bara att politikerna hittills varit så tysta. Men tar man nu tag och styr så att de praktiska insatserna sätts in i ett tidigt stadium så blir vården bättre, utredningsköerna minskar i antal och längd, resurser frigörs för annan sjukvård.

Amalgamfrågan är en för stor ohälsofråga för att fnysas åt i slutna expertrum eller att överlämnas åt veckopressen.

Här behövs en stor allmän, öppen debatt där patienterna/vittnena i 1.000 tal deltar. Där vårdgivare som botat, äntligen får en chans att berätta hur man gör. Där de som förhindrat information och utveckling ställs till svars.

Den debatten kan du starta genom att fråga på torgmöten, besöka valstugorna eller ta kontakt med din landstingspolitiker. Kräv att miljöfarligt avfall inte får förvaras i tänderna, att alla ska ha rätt till adekvat sjukvård oavsett åkomma.

Men tro inte på alla. det finns ormar, s k experter, även bland politikerna.

Assar Fager, länsordförande för tandvårdsskadeförbundet