Okunskap bland tandläkare om de risker som ett tandläkarbesök utgör, innebär risker för att människor dör i onödan.

Här visar vi på ett dödsfall som nyligen inträffat just på grund av läkares och tandläkares okunskap och ovilja att förstå allvaret.

Hon blev bara 47 år Min vänskap med Kristina varade i tre månader och åtta dagar. Hon ringde mig i ett desperat försök att finna hjälp efter att ha blivit felbehandlad av en tandläkare. Hon berättade, att hon fått diagnosen "falsk" Parkinson av en neurologprofessor i Uppsala och att detta berodde på amalgam i tänderna. Hon fick rådet att dra ut de stora amalgamklumpar som skulle kallas tänder. Tandläkaren drog ut två tänder och Kristina kände det som en befrielse. Han vägrade sedan att dra ut flera utan borrade istället bort amalgamet ur två stora fyllningar på den redan neurologiskt skadade Kristina utan skydd under den första delen av behandlingen. Hon hade själv ännu ej någon kunskap om amalgamsanering. Redan samma eftermiddag började hennes kropp att förvridas i kramper och hon fick hög feber. Hon har vid två tillfällen förts till akuten i ambulans, men då hon har berättat, att hennes problem berott på amalgam, har hon negligerats, och i stället för att ta reda på vad kramperna och den höga febern berott på, har hon skickats till psyket, där hennes neurologläkare på Centrallasarettet ansåg att hon skulle "avgiftas" från den Parkinson medicin, som han själv skrivit ut både före och efter dessa händelser. Därifrån har hon skickats hem utan att få den medicinska vård hon så väl behövt. Hennes familje läkare har inte varit till något som helst stöd, snarare tvärtom! Hon har hela tiden hävdat, att hon ej har lidit av någon somatisk sjukdom. Efter dessa "erfarenheter" av sjukvården, vägrade hon helt att söka hjälp inom sitt landsting. Hon har fått hjälp av Birgitta Brunes och Fredrik Berglund. Amalgamenheten i Uppsala har vi bara kunnat rådfråga per telefon, då de ju är förhindrade att ta nya patienter. Hon fick komma till Dr Dabrowski i Göteborg, som är ganska väl insatt i amalgamfrågor. Detta fall var det värsta han sett och hon fick en klar diagnos på mycket svår kvicksilverförgiftning och mycket svår bronkit. Han satte in cortison, vilket var nödvändigt för att få ner febern och lindra en del av krampanfallen. Hon hade fatt löfte om att komma till tandkirurgen med kort varsel för utdragning av de svårast belastade tänoerna, men kvarnarna mal alldeles för långsamt i sådana här fall. Hon hittades på golvet av sin sjuårige son, till vilken hon försökt laga frukost. Hon hade fått kramp i andningsmuskulaturen och fick inte luft. Han fick inte liv i henne utan ringde sin far på hans arbete, men denne hann ej hem i tid. Under våra många och långa telefonsamtal, ofta när hon fick sina svara krampanfall, frågade hon "hur kan man få behandla människor så här i dagens Sverige?" Jag lovade Kristina att försöka göra allt jag kan för att arbeta för att flera människor inte ska behöva lida som hon gjorde och att berätta vad Socialstyrelsens så kallade beprövade erfarenhet i realiteten innebär för oss amalgam skadade! Monica Nilsson Namn och detaljer är ändrade med hänsyn till efterlevande