I 1976 års regeringsform kan vi läsa:
"Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och rättighet"
Hur fungerar det i praktiken?

VAD SÄGER VÅRA POLITIKER?

Här är några utalande som de gjort i riksdagen, vill du läsa hela sammanhanget trycker du på länken under respektive.


. . Både människor och miljö far illa medan de ansvariga med ljus och lykta letar uppgifter som kan frikänna amalgam och andra tandvårdsmaterial. Riksdagens beslut har inte respekterats, vilket också är allvarligt ur demokratisynpunkt. . .
Protokoll 1996/97:37, 961203


. . I regeringsuppdraget står det: "Ett långsiktigt säkert slutförvar för kvicksilver kan innebära att avfallet måste förvaras i bergrum." Visst är det märkligt att vi i Sverige 1995 använde ca 1 000 kg kvicksilver i tandamalgam, som vi stoppar i våra tänder samtidigt som vi diskuterar en slutförvaring. . .
Protokoll 1996/97:78 Torsdagen den 13 mars
. . Som svar på fråga 3 om vilka åtgärder regeringen avser vidta för att göra det möjligt för människor med kvicksilverförgiftning eller annan metallkänslighet att få hjälp om amalgamenheten i Uppsala stängs vill jag säga att dessa patienter skall kunna omhändertas inom den reguljära sjukvården och där få en god vård och ett omsorgsfullt omhändertagande. . . .
Protokoll 1996/97:37, 961203
( Hur långt från verkligheten lever vissa riksdagskvinnor/män? Alla som på något sätt har varit drabbade vet ju att detta inte fungerar i praktiken. min kommentar )

Fru talman! Jag kan se något av en linje från asbetsfrågan. År 1918 försäkrade man inte längre asbetsarbetare i England, därför att man märkte att de blev sjuka och dog. Man märkte det, men man kunde inte bevisa det.
  Amalgam är ju inte dödligt på samma sätt, och vi kan delvis bevisa verkningarna. Men vi borde också tro på folk, ta hänsyn till beprövad erfarenhet och se hur människor mår. . .

Protokoll 1996/97:37, 961203
. . Om tandläkare, läkare, toxikologer, beteendevetare och tekniker samverkar i hela landet kommer det förhoppningsvis snart att ställas självklara krav på att tandvårdsmaterial skall genomgå samma kontroll som läkemedel, att de skall innehållsdeklareras och allergitestas och att biverkningskontrollen skall bli obligatorisk.
  Intet av detta gäller i dag. Visst är det konstigt att varken patient eller tandläkare år 1996 vet vad som sätts in i munnen? Visst är det konstigt att vi nu skall behöva se marknaden fyllas med oprövade material som orsakar allergier utan ens veta vad de innehåller?
  Det som behövs i dag är inte i första hand forskning som bevisar att man kan bli sjuk av amalgam eller av andra tandvårdsmaterial utan forskning som visar hur man kan byta ut material som individen reagerar på och vad man kan sätta in i stället.

Protokoll 1996/97:34, 961127
. . . . vikten av att patienter som har besvär av amalgam, oberoende av om orsakerna till besvären med säkerhet kan fastställas, måste behandlas med respekt. Det är en viktig del av vården att patienten skall var utgångspunkten för den här typen av frågor, och inte vården.
  Jag menar att det med denna markering från riksdagens sida inte borde råda någon som helst tveksamhet om hur amalgamfrågan skall hanteras.

Protokoll 1996/97:78 Torsdagen den 13 mars
. . Vi har sett människor bli bra som från början över huvud taget inte satt sina besvär i något som helst samband med sina tänder. Jag har mött många sådana människor. Efter att ha prövat många olika behandlingsmetoder har man blivit bättre först den dagen man har sanerat sina tänder, eller en tid därefter.
  Någon slutsats borde man väl kunna dra av detta. Det finns läkare och tandläkare som framgångsrikt har behandlat patienter på många olika håll i landet som ständigt misstänkliggörs eller stoppas i sin verksamhet. Vi har Amalgamenheten i Uppsala, jag kan t.ex. nämna Bo Nilsson i Uddevalla, och det finns flera.
  Socialministern talar om vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är väldigt viktigt. Men varför inte försöka ta lärdom av den mångåriga erfarenhet som finns hos dem som har arbetat mycket länge med sanering och det här problemet och som har mycket djupa kunskaper. . .
. . . En viktig princip när det gäller t.ex. kemikaliehantering är försiktighetsprincipen. Det borde innebära att när man har skäl att misstänka att ett ämne är farligt skall man vara oerhört försiktig med det och egentligen inte använda det. Vad som är störande i den här frågan är att man från våra myndigheter, och då särskilt Socialstyrelsen, ganska tvärsäkert under mycket lång tid har uttalat sig om att amalgam icke utgör någon hälsorisk. Jag tycker att det är mycket upprörande. . .

Protokoll 1996/97:37, 961203
. . . vill jag ta upp den fråga som handlar om att försäkringsläkarna inte är de som ställer diagnoser. Då har de västsvenska försäkringsläkarna vid ett möte i Uddevalla den 29 augusti 1996 kommit fram till total konsensus, dvs. total samstämmighet, att inte acceptera elöverkänslighet som en diagnos som skulle vara sjukpenninggrundande. Då frågar jag: Är det ett rättsövergrepp eller inte, fru statsråd, utifrån vad JO har uttalat och utifrån försäkringsläkarens roll? Jag har fått ett brev från en försäkringsöverläkare som skriver att det ställningstagande som dessa läkare gjorde var fullständigt ovetenskapligt. . . .
. . . En försäkringsläkare skall följa en regel som säger att den kliniska bilden av symtom skall vara vägledande vid prövning av t.ex. arbetsförmåga vid oklara diagnoser. Men naturligtvis måste det gälla vid prövning över huvud taget. Om man inte vet hur diagnoserna skall se ut måste man ändå se om människor är sjuka eller inte. . .

Protokoll 1996/97:72, 970304
. . Även den gode Sven Langgård, som tidigare har påstått att det inte existerar några samband mellan hälsa och amalgam, har t.o.m. gett ut en vetenskaplig artikel där han säger att sammantaget antyder kvicksilverexponeringarna och sjukdomsförloppet att det kan vara ett uttryck för kvicksilverpåverkan.
  När han kan vända på steken och säga så är det dags att hela Socialstyrelsen börjar verka i den riktning som riksdagen har fattat beslut om och inte obstruerar beslutet, vilket man har gjort när man förvägrar människor att kunna byta ut sina tandfyllnadsmaterial.

Protokoll 1996/97:37, 961203
. . Socialstyrelsen förnekar fortfarande problemet, och de forskare som vill pröva hypoteserna om amalgamets hälsoeffekter står utan resurser. På Metallbiologiskt centrum i Uppsala har man konsekvent arbetat med att finna lösningar på problemet med patienter med avvikande reaktioner på dentala material. De erfarenheter som finns måste tas till vara. Därför menar vi att det är viktigt att Metallbiologiskt centrum får möjligheter att fortsätta sitt forsknings- och utvecklingsarbete.
Protokoll 1996/97:34, 961127
. . Herr talman! Riksdagen har beslutat att amalgamet skall bort. Nu kan vi i enlighet med den rapport som Kemikalieinspektionen har lämnat konstatera att målsättningen inte uppfyllts. Vi menar att beslutet skall fullföljas. . .
Protokoll 1996/97:78 Torsdagen den 13 mars
. . Men det är faktiskt väldigt många år sedan riksdagen fattade beslut om att man t.ex. skulle ge ersättningar till dem som fick problem av olika tandmaterial. Det beslutet har på något sätt inte verkställts, utan myndigheterna har gått alla möjliga slingriga vägar för att slippa leva upp till beslutet. Det måste vara mycket billigare för samhället att betala ut 20 00030 000 kr för tandvård i stället för att psykosomatisera folks åkommor och hellre betala ut en halv miljon på psykoterapeutiska behandlingar. Det är både omänskligt och orimligt.
. . Dessutom är det ju konstaterat att kvicksilver är farligt. Det angriper det centrala nervsystemet och immunsystemet. Det finns så oerhört mycket vetenskap bakom påståendet att människors hälsa hotas av detta, att jag inte fattar att det inte skall kunna räcka. I stället skall man pröva och åter pröva.   Det är ungefär som när man begär att få ett övergångsställe för att barnen är utsatta i trafiken. Då säger man: Nej, men det har ju inte hänt något där ännu. Så väntar man tills ett barn blir påkört. Då blir det väldigt bråttom att rita dit strecken för att markera övergångsstället. Det är precis så den här frågan har utvecklats. Man skall nästan vänta på konkreta dödsfall innan man på något vis kan slå fast att det faktiskt är farligt för hälsan. Under tiden lider folk, och det är många som gör det. Riksdagen har faktiskt en gång tagit ansvar och sagt att vi skall avveckla amalgamet och tillgodose människor som har avvikande reaktioner mot dentalt material. Men likafullt efterlever inte myndigheterna riksdagens beslut! . .
. . Jag är orolig med tanke på den forskning som finns om Alzheimer och kvicksilver i USA. Ett helt forskarteam har för flera år sedan tagit fram resultat. Jag är orolig när jag ser de gamla på våra ålderdomshem och sjukhem. De har väldigt många olika saker i sina munnar. . .
. . Det blir billigare för hela systemet om den här frågan tas på allvar. En sak är klar: Myndigheter skall följa riksdagens beslut.

Protokoll 1996/97:78 Torsdagen den 13 mars
När jag hittar fler intresanta utalamde kommer sidan att fyllas på. Har du tipps får du gärna skriva.

Vad tycker du? tyck till i gästboken