När det gäller symtomen hos den i enkäten ingående personalen, har de så gott som alltid fått en mängd olika symtom som diagnostiserats på mycket varierande sätt av behandlande läkare. Den handfull kunniga läkare som är insatta i kvicksilverproblematiken har med åren fått en allt större andel patienter som tidigare i åratal, ibland i decennier, valsat runt i sjukvårdsapparaten utan korrekta diagnoser. Den koppling till arbetet med kvicksilver, som borde ha varit enkel om läkarna förstått hur amalgam tillretts och fortfarande alltför ofta tillreds, finns inte hos läkarna i gemen.

Mycket kategoriska ställningstagande om hög fiskkonsumtion har tyvärr fått styra debatten. Däri har både Socialstyrelsen, Naturvårdsverket och Livsmedelsverket bidragit till skendebatten genom att "glömma" att räkna med de 8-10 ton amalgam varav hälften är kvicksilver, som varje år sedan 40-talet förbrukats i den svenska tandvården. Den förbrukningen har till största delen bearbetats av just tandvårdspersonal innan den placerats i patienternas tänder. Trots detta har ytterst få läkare vare sig trott, förstått eller velat lära sig något elementärt om dessa risker. Detta beroende på en stark tilltro till yrkesmedicinarnas val av diagnostiseringsmetoder. Man har hittills ägnat sig åt att mäta kvicksilver i blod och urin och dessutom blandat samman uppgifter som gällt kloralkaliindustrin. Denna har en helt annan kvicksilverproblematik, varför jämförelser inte är relevanta. Dock har sulfhydrylpreparat som DMSA och andra CHELATER sedan 50-talet varit använda i diagnos och avgiftningssammanhang, bl a i Sovjet. I Tyskland finns sedan lång tid motsvarande preparat i Dimaval och resultaten av det arbetet visar att läkarna har metoder när det gäller diagnos och för avgiftning av kvicksilverbelastade patienter. Av någon anledning tycks Socialstyrelsen inte vilja veta om denna möjlighet utan gömmer sig fortfarande i oklara anvisningar som enbart ser till spontana urinhalter och helblodshalter så att inga patienter skall uppnå de höga halter kvicksilver som SoS anvisningar angett. Samma sak tycks gälla annan provtagning, så är ex avföringsprover numera tillgängliga och kan användas tillsammans med en korrekt tandamanesupptagning från sjukvårdens sida. Något som ännu ej rekommenderas i anvisningarna, trots Prof Fredrik Berglunds enträgna anmodan i samband med översynen av anvisningarna.

På så sätt bevisar Socialstyrelsen och andra att vi inte finns och de signalerna tas tacksamt mot av läkarna som på så sätt slipper att engagera sig för patienten.

I Britta och Bo Nilssons studie av tandvårdspersonalens kvicksilverhalter i urin, fann de ett antal (18 st) personer med högre kvicksilvervärden än övrig personal. Margareta Molin (113) redovisar i sin doktorsavhandling 1990 i avsnittet "Mercury, selenium and gluthatione peroxidase in dental personnel" att det finns personal som visar på klart högre urinkvicksilverhalter än övriga i undersökningen. Även i plasma låg den här gruppen betydligt högre. Skillnaderna förklaras inte genom olika amalgam eller arbetsbelastning. Detta tyder på att tvärsäkra påståenden om att inga risker existerar i tandvårdsarbetet inte kan anses trovärdiga, då detta gäller just sådan personal som arbetar i betydligt riskfriare arbetsmiljöer än tidigare.

Det var inte förrän efter det att motionen till SKTF:s kongress av Ellinor Lindblom och Ann-Marie Nilsson hade behandlats positivt och Margaretha Molius och flera andras påtryckningar till fackliga organisationer som professor Lars Friberg fick uppdraget att närmare granska hur det förhåller sig med riskerna för tandvårdspersonalen. Han gör bedömningen att dessa risker har varit betydande i tandvården. Detta behandlas närmare i Inledningen.

Vi vill inte själva dra några slutsatser av den symtombild som enkäten ger svar på, annat än att här finns en märklig samstämmighet både inom gruppen oavsett när man har börjat arbeta och hur länge man har arbetat i tandvården och med kända kvicksilverförgiftningssymtom. Jämför med skyddsbladets symtom. Då svaren har getts av personer som oftast inte förrän senare fått veta vilka symtom som är typiska för denna förgiftning förefaller utfallet än mer anmärkningsvärt. Det föreligger också en samstämmighet i symtom oavsett om man bor i norra eller södra Sverige, oavsett om man har arbetat i privattandvård eller offentlig tandvård. Arbetsrutinerna har i stor utsträckning varit likartade, vilket framgår i arbetsmiljödelens enkätsvar, därför troligtvis den likartade symtombilden (114-115).