- Amalgamproblemet bör betraktas på i princip samma sätt som det välbekanta problemet med biverkningar av läkemedel.

- Medicinska fakultetens utvärderingsgrupp har gjort upp en plan för utvärderingen som följer gängse modeller för behandlingsforskning, alltså där det som studeras är tillförsel av läkemedel eller någon annan konstlad åtgärd för att påverka ett sjukdomstillstånd. En sådan modell används aldrig när det handlar om läkemedelsbiverkningar. Att sanera bort amalgam vid misstanke om biverkningar skall jämföras med att sätta ut ett läkemedel som misstänks ha skadliga effekter.

- Fakultetsgruppen talar om s k "evidence-based medicine" (EBM) och utgår från att dess principer fullt ut skall tillämpas här. Det finns emellertid inga belägg för att EBM någonsin använts vid handläggning av läkemedelsbiverkningar. Där är i stället fallbeskrivningar grunden för våra kunskaper.

- Letandet efter ett enhetligt sjukdomsbegrepp bakom det som kallas amalgamsjuka leder vilse om man förväntar sig att finna s k "kardinalsymtom" och en "bild" som alltid går att känna igen. Liksom vid läkemedelsbiverkningar är symtomen oenhetliga på ett ofta förvirrande sätt.

Vi får utgå från att Fakultetsgruppen har läst IAOMT:s skrivelse. Det finns emellertid inga tecken på att de har tillgodogjort sig kritiken och ens i något marginellt avseende justerat sina ursprungliga planer. Missförståndet att amalgamsanering är en behandlingsåtgärd av samma slag som tillförsel av ett ännu inte utprövat läkemedel kvarstår därför. Detta medför att ansvarsfrågan blir förvrängd. Man koncentrerar sig helt på åtgärden att avlägsna kvicksilverdepåer ur munnen och ser detta som ett medicinskt experiment av det slag som endast får förekomma under strikt reglerade former. Att däremot sätta in amalgam i munnen eller låta det sitta kvar där även vid misstanke om biverkningar anses tydligen vara en rutinåtgärd som ingen kan ställas till medicinskt ansvar för.

Ett annat stort problem är att utvärderingen blir styrd av felaktiga förväntningar. Studier av läkemedelsbiverkningar görs t ex inte dubbelblinda och kontrollerade eftersom detta är en praktisk omöjlighet. Biverkningar av amalgam är inte heller ett lämpligt problem att studera efter mallar från vanlig behandlingsforskning. Om man inte inser det, kommer diskussionen av utvärderingen att präglas av beklaganden över att "korrekt" metodik tyvärr inte kunnat tillämpas, och att därför inga hållbara slutsatser kan dras. För ett sådant eventuellt misslyckande bär fakultetsgruppen det fulla ansvaret. Det stora intresset för den aktuella utvärderingen, inte bara i Sverige utan också i våra nordiska grannländer garanterar att diskussionen fortsätter.

 
Per Dalén