 Effekten av amalgamsanering och näringstillskott på patienter med fibromyalgi.
Karin Öckert, tandläkare, specialist i Parodontologi. Att kvinnor drabbas av andra sjukdomar än män är något som alltmer börjar uppmärksammas. Tidigare medicinsk forskning har huvudsakligen använt sig av män som forskningsobjekt p.g.a. den osäkerhetsfaktor i utvärderingen som kvinnors menscykel innebär. I den mån kvinnor klagat över subjektiva symptom, som inte kunnat verifieras med objektiva medicinska tester, har de förklarats ha psykosomatisk orsak. En sådan kategori kvinnor har inom den kliniska vården gått under beteckningen "SVB-käringar", d.v.s. kvinnor som det svider, värker och bränner i. Dessa patienter är doktorns fasa, eftersom han inte vet vad han ska göra med dem. Alla prover som tas är utan anmärkning och mediciner gör dem oftast bara sämre. Doktorn har alltså varken diagnos eller terapi att erbjuda. Så vad ska han göra? Remittera vidare till olika specialister. När också dessa misslyckats med att hjälpa patienten återstår bara att förklara symptomen vara psykosomatiska. Den här kategorin patienter är mycket dyrbar för samhället och antalet ökar kraftigt. Men nu har man så smått börjat acceptera att det faktiskt är något somatiskt fel på dem. Forskarna har beskrivit deras symptombild och samlat dessa till olika syndrom och givit dem namn såsom fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom m.m. Hur kommer det sig då att man inte hittar något fel vid provtagning på dem,trots att de mår så dåligt att de ofta måste långtidssjukskrivas? För att få svar på den frågan får man gå till Funktionsmedicinen. Funktionsmedicinen startade i USA för ca 4 år sedan och den har knutit till sig en del av USAs främsta kliniker och forskare. Idag har dess idéer spridits till 15 olika länder. Det som främst skiljer den från den traditionella medicinen är att den är orsaksinriktad i stället för symptomdämpande, den har ett holistiskt synsätt och uppmuntrar till samarbete mellan läkare, tandläkare och olika slags alternativa terapeuter. Funktionsmedicinen har utvecklat tester, som mäter funktionen hos olika organ, t.ex. leverns funktion, tarmens funktion m.m. Det är nämligen så, att långt innan man kan diagnosticera sjukliga förändringar i ett organ, vilket den traditionella medicinens tester huvudsakligen gör, så har man en lång period av ökad eller minskad funktion hos organet. Genom att mäta detta kan man ställa diagnos mycket tidigare och sätta in en orsaksinriktad terapi, så att man förhindrar utvecklingen till manifest sjukdom. Om vi nu utsätter våra SVB-patienter för funktionstester, då hittar vi genast många patologiska värden, som kan förklara deras symptom. Symptom får man nämligen av funktionsstörningar. Speciellt markant är deras dåliga avgiftningsfunktion. De har alltså brist på de avgiftande enzymerna i levern, vilket gör att dessa patienter tål mycket mindre mängd gifter än andra personer. Med andra ord - det är dessa personer, som först blir sjuka av miljöföroreningar och tungmetallbelastningar som t.ex. amalgam. För att testa denna hypotes har jag efter kontakt med prof. Lars Rönnbäck på Sahlgrenska sjukhuset utfört en pilotstudie på patienter med diagnosen fibromyalgi. Jag har även behandlat dem enligt Funktionsmedicinens koncept.
Forskningsprojekt
Patienter och metoder En pilotstudie med 15 patienter, enbart kvinnor, med diagnos primär fibromyalgi ställd av en läkare med lång erfarenhet av fibromyalgipatienter. Ålder 25-65 år med en sjuktid på 3-20 år. 9 av dem hade varit sjuka mer än 10 år. 7 av dem var sjukskrivna hel- eller halvtid och 4 arbetade inte av andra skäl. För att utvärdera förändringar i patienternas symptombild under försöksperioden användes fortlöpande ett symptomformulär, som utarbetats av Funktionsmedicinen (Bilaga 1). Patienternas muskelstyrka och -uthållighet mättes före och efter avslutad behandling med en apparat, Grippit, som användes inom rheumatologisk forskning. Laboratorieundersökning omfattade dels funktionstest av leverns avgiftningskapacitet och dels systemallergitest av metaller, det s.k. MELISA-testet.
Odontologisk undersökning bestod av röntgen, registrering av karies, parodontit, tandfyllnadsmaterial och ev. slemhinneförändringar. Dessutom en bettfysiologisk undersökning med muskelpalpation och intraorala foton.
Behandling Behandlingskonceptet bestod av följande delmoment: . Öka kroppens försvarskrafter, d.v.s. öka de avgiftande enzymerna, immunförsvaret och det antioxidativa försvaret. Detta görs med näringsterapi. Ju mera toxiner som är upplagrade i kroppen, desto mera näringsämnen krävs för att eliminera dem ur kroppen. . Minska kroppens toxinbelastning genom att lära patienterna leva ett mindre giftbemängt liv samt avlägsna deras amalgamfyllningar. . Identifiera och eliminera allergener. Patienterna uppmanades att försöka tillämpa en livsstil med minsta möjliga exponering för toxiska kemikalier såsom rök, lösningsmedel och kemiska tillsatser i födan. De rekommenderades att använda ett multivitamin-mineral preparat som dagligt kosttillskott under hela försöksperioden samt extra magnesiumtillskott. Multipreparatet förväntades ge 1g C-vitamin per dag. Amalgamsaneringen gjordes med skyddsåtgärder i form av kofferdammduk, kolfibermask och användning av s.k. Agda-sug. Övriga metaller som patienterna reagerat positivt på enl. MELISA-testet avlägsnades så vitt möjligt från patientens mun och miljö. Saneringsperioden var ca ett år.
Patienterna indelades slumpvis i två grupper. Grupp 1 bestående av 10 patienter erhöll en förbehandling under 3 månader i form av ett avgiftningsprogram. De fick använda ett näringspulver, som är framforskat för att bygga upp de enzymer, som behövs för att öka leverns avgiftande kapacitet och för att stödja tarmslemhinnans läkning. Grupp 2 erhöll ingen förbehandling.
Resultat MELISA-testet visade att alla patienter utom två hade systemallergi för en eller flera metaller, som ingår i deras tandfyllningar. De övriga två hade allergi mot nickel. Levertesten visade att alla patienterna hade en reducerad avgiftningsfunktion, antingen beträffande fas 1 eller fas 2 eller sulfat- och glutathionreserverna. I fas 1 oxideras toxinerna för att bli mera vattenlösliga och därefter bindes de vid specifika organiska föreningar i fas 2 för utsöndring via urin eller galla. Många av patienterna hade defekt funktion i flera eller alla deltesterna. Beträffande glutathion reserverna hade alla patienter utom 3 för lågt värde, vilket tyder på bristande förmåga att hantera tungmetallförgiftning. Patienterna i grupp 1 fick en mer eller mindre kraftig minskning av sina symptom efter avgiftningsperioden. Se diagram 1. Parallellt med symptomlindringen kunde man avläsa en förbättring av levervärdena hos de tre patienter som omtestades. Ett år efter amalgamsaneringens slut utvärderades resultatet av behandlingen på tre olika sätt:
Vid förnyade levertest visade det sig att alla patienter utom 3 fått sänkt värde beträffande glutathionreserverna. Alla låg nu under normalvärdet. Beträffande fas 1 och 2 kunde ingen klar tendens urskiljas. Denna försämring tyder på att en avgiftning av de toxiska förråden i kroppen pågår, vilken tömmer glutathionförråden.
Diskussion Den mest intressanta och lovande slutsats, som kan dras av denna studie, är att det är möjligt att göra fibromyalgipatienter nästan symptomfria samt ge dem en normal muskelstyrka och -uthållighet med ovannämnda behandlingskoncept. På grund av patienternas reducerade avgiftningskapacitet, vilken inte förbättrades efter saneringen, tycks det dock vara nödvändigt att ställa krav på deras livsstil, om de ska förbli friska. Jag gör tolkningen att effektiviteten av behandlingen beror på en kombination av faktorer; en sundare livsstil med mer näringsrik kost och reducerad toxisk belastning, avgiftningsbehandlling och avlägsnande av allergener och toxiner i deras tandfyllnadsmaterial. En viktig fråga är varför några patienter inte förbättrades särskilt mycket. Möjliga förklaringar kan vara: De skulle behöva en längre avgiftningsperiod med näringspulver. Vi fann inte alla deras allergener. De lyckades inte förändra sin livsstil tillräckligt. Psykiska skäl. I USA pågår en studie, där patienter med diagnosen kroniskt trötthetssyndrom ( en sjukdom som liknar fibromyalgi) använt samma näringspulver i 3 år. 85% är förbättrade så länge de äter pulvret, men försämras åter om de slutar. Endast 5% har blivit friska. I min studie har i regel ytterligare förbättring skett efter upphörandet av avgiftningskuren. Kan orsaken vara att de har en reducerad toxisk och allergisk kroppsbörda efter saneringen? Framtida forskning bör utvärdera, huruvida dessa patienter skulle kunna förbättras ytterligare och/eller kunna leva ett liv med mindre restriktioner, om de tilläts använda näringspulver varje dag för att kompensera för sin reducerade avgiftningsfunktion. Kanske detta är den "medicin" som de behöver för att förbli friska i en förorenad miljö. För de som önskar en mer vetenskaplig dokumentering av studien finns den tillgänglig på engelska inklusive litteraturreferenser hos författaren.
Karin Öckert [ "Abstract" index ] [ Kvicksilver start sidan ] [ Nytt på sidorna ]
|
