Berzeliussymposium om somatisering

I går inleddes Svenska Läkaresällskapets tvådagars internationella Berzeliussymposium om somatisering, "Somatization - the body as arena for inner and outer conflicts". Program och övriga upplysningar finns på http://www.svls.se/arena.html.

 
Sveriges Radio knöt genast an med ett direktsänt Vetandets Värld i går kl 12.10 (repris 23.07). Där intervjuade Gunilla Myrberg psykiatern Anders Lundin, som arbetar på ett skallskadeprojekt på Danderyds sjukhus, psykosomatikprofessorn Ulrik Fredrik Malt från Oslo och gynekologen Kerstin Hagenfeldt.

Programmet kan hämtas på nätet via http://www.sr.se/p1/program/vetenskap/lyssna.htm.
välj "torsdag" (fungerar fram till den 10/5 kl 12)

Det är märkligt att höra läkare som skulle kunna klyva hårstrån om det gällde orsakerna till cancer eller diabetes men som låter som drillade av en PR-byrå när de kommer med totalt obevisade påståenden om det som kallas somatisering. Särskilt märkligt blir det när man tänker på hur "evidensbaserad medicin" blivit något som vi närmast indoktrineras med och som ser ut att vara dagens främsta skyddsvall mot alternativmedicin och lekmannainblandning. Tidigare var det placebo som användes som huvudsakligt vapen mot okonventionella påfund, och det är kanske ingen slump att själva placeboeffekten också är ett fenomen som tas fullkomligt för givet utan att det i sin tur är evidensbaserat.

Anders Lundin var den som främst hade rollen av den tryggt auktoritative doktorn i radioinslaget. För honom var det självklart att somatisering är något ganska vanligt i dagens sjukvård. När doktorn inte klarar att ställa en somatisk diagnos *är* förklaringen somatisering! Alltså de fall där någon "mår dåligt utan att vi har någon helt vedertagen medicinsk förklaring". Det är typiskt för somatisering att sättet att tala om det växlar med modet, med samhällsklass och med andra yttre faktorer, men ändå är det hela tiden samma symtom som dyker upp i olika blandningar, och så har det tydligen varit sedan 1800-talet. Vissa patienter har en "stark subjektiv upplevelse av att symtomen är kopplade till exempelvis amalgam", elektromagnetiska fält är ett annat sådant motiv. Hög nivå av ångest och depressivitet brukar gärna föreligga, liksom ofta psykisk sjukdom tidigare eller hos familjemedlemmar. I bakgrunden är det påfallande vanligt med ett stort inslag av övergrepp, aga, misshandel, även sexuella övergrepp.

Somatisering utan bevis

Det är egentligen fantastiskt att det går att måla upp en slags schablonbild av den förment somatiserande människan och få den accepterad trots att den är full av vad man skulle kunna kalla fördomar. Man kan känna igen föreställningar som hör hemma i slutet av 1800-talet då Charcot och Freud formade hysteribegreppet. Den tidens "hysterikor" ser vi inte längre till, men inställningen till människor som sätter läkarens tålamod på prov på liknande sätt är alltjämt tvetydig. Det är visserligen synd om dessa "stackare", men man vill inte låta sig luras av dem, utan bör ta på sig en paternalistisk, vägledande roll och hålla på sin medicinska värdighet. De gamla föreställningarna om dålig uppväxt, klenhet och anlag för psykisk sjukdom i familjen sprids ogenerat på ett diffust sätt som gör alla "somatiserare" litet lagom suspekta. Bevis behöver inte framläggas.

I dag är den västerländska medicinen mer konkurrensutsatt än någon kunde räkna med för bara 20-30 år sedan. Sätten att möta den utmaningen gör ett splittrat och desperat intryck. Man skapar knappast förtroende genom att blanda löst tal om somatisering med höga krav på evidens på ett sätt som närmast måste betecknas som förolämpande mot den alltmer pålästa allmänheten. Hur många uppfattar i dag läkarvetenskapen som ofelbar?

Den store Berzelius skulle i dag förmodligen själv råkat ut för en somatiseringsdiagnos. Han var ganska sannolikt kroniskt kvicksilverförgiftad genom sitt arbete och hade diffusa och oförklarade symtom som lade honom i en förtidig grav efter bl a långvarig trötthet.

Per Dalén