 AKTUELLT  2001-09-04
"Forskare som pratar strunt"
På Brännpunkt i Svenska Dagbladet finns i dag (den 3/9 red. anm.) en artikel med den något aggressiva titeln "Forskare som pratar strunt". Det är fem professorer som bland annat påstår att det finns ett litet antal medicinska forskare som "tullar på sin ärlighet" eller uttalar sig mot bättre vetande i medier. Dåligt underbyggda, förfalskade, överdrivna eller oprofessionella uppgifter som inger obefogad oro sprids på detta sätt, och professorerna vill varna medier och allmänhet. Mest diskuterat tema för sådant missbruk är i artikeln frågan om hälsorisker från mobiltelefoner. Inga syndare nämns vid namn.
Författare: Hans-Olov Adami, Anders Ahlbom, Anders Ekbom, Lars Hagmar, Magnus Ingelman-Sundberg.
Det är mycket lätt att identifiera svenska forskare, som just sysslat med mobiltelefonfrågan och här i tidningen får sina fiskar varma av "fem ledande professorer", som TV1 behagar kalla författargruppen i dagens nyhetssändningar. En är Lennart Hardell, som gjort fyndet att tumörer som uppträder i hjärnan hos mobiltelefonanvändare tenderar att sitta på den sida som varit mest exponerad för strålningen. Professorerna betecknar detta som "biologiskt bisarrt", och sannolikt ett slumpmässigt fynd, tydligen därför att det inte gått att *samtidigt* visa att hjärntumörrisken är ökad jämfört med allmänbefolkningen. Det sistnämnda är ju mycket svårare att göra. Vari det bisarra består har jag inte lyckats förstå. Om mobiltelefonerande i sällsynta fall sätter igång en tumörutveckling borde det ju spela roll vid vilket öra telefonen hållits. Detta kan mycket väl vara en första varningssignal, som inte bör nonchaleras.
Flertalet av författarna är epidemiologer, och man kan säga att epidemiologin här visas upp i sin samhällsbevarande roll, den där "obefogad" oro dämpas genom hänvisning till epidemiologiska undersökningar som givit "negativt" resultat. Just användningen av studier som misslyckats med att visa att en misstänkt riskfaktor har någon betydelse är faktiskt ett vetenskapligt moras, eftersom sällsynta biverkningar av t ex mobiltelefoni är svåra att påvisa epidemiologiskt. Metoderna är helt enkelt okänsliga i många vanliga situationer.
Vikten av "negativa studier" för den som har intressen att försvara uppmärksammades tidigt av tobaksindustrin, se http://www.pmdocs.com/. Fler industriintressen har sedan fått upp ögonen för epidemiologiska metoders kombination av hög status och betryggande låg känslighet när det gäller mer sällsynta följder av massexponering. Det är ju minst sagt osäkert hur det kommer att gå med epidemiologins prestige när den grävande journalistiken börjar ta itu med de risker för forskningens integritet som så uppenbart finns på detta område. En första signal om hur epidemiologins samhällsbevarande funktion kan komma att uppfattas i framtiden var en artikel i The Guardian i lördags, 25 augusti (http://www.guardian.co.uk/weekend/story/0,3605,541260,00.html). Det är en verkligt spännande berättelse om den ohyggliga förgiftningskatastrof med c:a 25 000 offer som inträffade för 20 år sedan i Spanien och då skylldes på förorenad importerad matolja. Ingen olja som kunde visas innehålla gift av rimlig potens kunde någonsin påträffas. Epidemiologin fick fälla utslaget, med den berömde Sir Richard Doll i spetsen. Artikeln påvisar mängder av manipulationer och motsägelser i det epidemiologiska underlaget, och mynnar ut i att spanska staten ville dölja att källan var bekämpningsmedel (organiska fosforföreningar) som använts oskickligt av någon tomatodlare i Spanien. Sista ordet lär inte vara sagt.
Epidemiologin har också en annan sida än den lugnande och samhällsbevarande. Författarna till dagens artikel i SvD underlåter att nämna att formellt korrekta epidemiologiska undersökningar ligger bakom ett otal larm om risker av olika slag. Visserligen har larmen sedan bemötts med "negativa studier" enligt nyss beskrivet mönster, men summan av verksamheten är en kronisk osäkerhet hos allmänheten om vad vetenskapen egentligen rekommenderar oss att äta och dricka och vad vi törs syssla med på fritiden och på arbetsplatsen. Forskarna utövar nästan en klassisk religiös funktion genom att ömsom oroa och ömsom lugna, vilket åtminstone kortsiktigt binder massorna till en dominerande maktsfär. Epidemiologernas roll i detta behöver genomlysas. En som börjat göra det och inte skräder orden är James Le Fanu, engelsk allmänläkare och medicinhistoriker som 1999 gav ut den mycket prisade boken "The Rise and Fall of Modern Medicine". Boken är värd att läsas av många skäl, men epidemiologin kritiseras hårt för sin vetenskapliga löslighet och Le Fanu rekommenderar att de flesta epidemiologiska akademiska institutionerna helt enkelt bör stängas.
Om företrädare för epidemiologin börjar uppträda som arroganta överstepräster och ägnar sig åt personangrepp finns det faktiskt en överhängade risk för att kritikerna stimuleras och rycker fram på mer än en front. Material saknas verkligen inte. Epidemiologin måste sopa rent framför egen dörr. För min del tycker jag man borde kunna börja med att röja upp i specialitetens inblandning i amalgamfrågan, som är något av en skamfläck. Professor Göran Möller var ju inne på samma linje i Läkartidningen, men bemöttes ganska raljant av Hans-Olov Adami den 22 augusti under rubriken "Immunologiska förvillelser".
|
